HJÄRTA OCH SMÄRTA

Klockan närmar sig midnatt. Dags att sova. Kroppen är full av smärtstillande och antibiotika. Sju tabletter i varierande storlek och färg intas timmarna innan sänggående. Levern arbetar för högtryck men det gör ingenting just nu. Jag är trött, så trött, fastän jag slumrat halva dagen. Smärtan kommer och går och läkeprocessen är långsam och föränderlig, det har jag lärt mig nu. Jag lever i stunden och tar ingenting för givet. Att det var bättre idag betyder inte att det blir likadant imorgon.
Jag vet att jag kommer att somna fort idag, för ögonlocken är tunga. Jag kryper ner i sängen och rullar ihop mig som en boll under det tjocka täcket och känner hur kroppen domnar bort, blir tung… Det är skönt och varmt där jag ligger, ovanligt nära dig. Jag låter tankarna sväva fritt… Håller inte fast vid något utan flyter planlöst med som en båt som slitit sig från bryggan…
Plötsligt kommer det. Det som inte fick komma. Det ovälkomna, hemska, fula. Smärtan är vass, brutal och nästan förlamande men får mig att kasta mig upp. Jag sätter mig upp med ett ryck i sängen innan jag ens förstår vad som hänt. Det känns som att jag fått en sylvass metallbit inkörd strax under örat. FAN! Det är käken igen, den här gången på dem icke-opererade sidan, där det annars knastrar och molvärker när kroppen för egen maskin arbetar på att laga det krossade brosket och skelettbiten som lossnat.Jag skrämmer dig, du din stackare som inte lyckats somna. Du klappar oroligt och sömndrucket om mig och undrar tyst hur det är under tiden jag svär och vrider mig av smärtan. Den klingar tack och lov av ganska fort men rädslan består… Du somnar strax därpå, uppgiven över att inte kunna påverka, men trött efter ännu en dag med allt ansvar och alla skyldigheter vilande på dina axlar.
Kvar ligger jag. Klarvaken. Helvete!
Lika mycket som jag förundras över kroppens otroliga förmåga att läka, lika mycket förbannar jag smärtan. Varför följs de åt? Som ett oundvikligt yin och yang. Och hur är det möjligt med sådana smärtimpulser trots att kroppen är fullpumpad av Alvedon, Ipren, morfinpreparat…?
Sekunder, minuter, timmar går.
Jag funderar inte. Grubblar inte. Tänker inte. Bara finns. Väntar ut… Väntar på…något.
Hoppas på att smärtminnet ska blekna bort och längtar efter sömn.
Jag är rädd, så rädd för att somna.
Tänk om det händer igen…?
Och det gör det.
Jag slumrar till några gånger och vaknar på exakt samma sätt; med skruvmejseln inkörd strax under örat och en akut värk som försvinner lika fort som den kom.
Skrämmande, brutal och ofrånkomlig är smärtan. Jag kan inte värja mig. Den gör att jag inte vågar stänga ögonen igen fastän jag vet att jag borde sova, måste sova…
”Hur länge ska det vara så här?” frågade jag läkaren idag.
Han svarade inte.
”Handlar det om år?” envisades jag.
Svaret blev brutalt ärligt.
”Kanske veckor, kanske månader, kanske år…kanske för alltid. Men du kommer att vänja dig.”
sa han, i all välmening.
För det finns inget de kan göra.
Men jag VILL INTE vänja mig! Jag vill inte ha ont, jag vill inte det ska knastra av nåt trasigt jävla brosk som kanske läker, kanske inte. Jag vill våga somna utan att vara rädd för den äckliga, plötsliga huggande smärtan som likt en lömsk giftorm attackerar snabbt och smidigt och sedan försvinner likadant, men som obevekligen gör sitt jobb. Kvar ligger jag. Offret. Och kämpar mot smärtan. Jag vill inte vara nåt jävla giftormsoffer! Inte något singelolycksoffer heller. Fan. FAN. F A N.

Tid förflyter. Hur mycket blir oviktigt. Jag betraktar rummet genom månens bleka ljus som strilar in genom persiennen. Allt är vackert, ödsligt och fridfullt på samma gång. Det känns som jag är ensam i världen, samtidigt som jag lyssnar på dina djupa, lugna andetag. En märklig dikotomi som verkar vara helt logisk trots sin uppenbara orimlighet.

För en stund väljer jag att fly verkligheten. Jag låter försiktigt mitt trötta, värkande huvud vila ett slag mot din svala kudde fastän jag vet att jag inte borde. Jag låter min haka nästan nudda din panna, men bara nästan. Måste vara beredd på att förflytta mig fort, för minsta oförutsedda rörelse kan betyda ännu mer smärta. Jag lägger armen om dig och låtsas som att allt är som innan, när jag hade tänder och var hel och stark i både kropp och själ. Direkt lägger du din hand på min, nästan som en reflex, lika självklart som att du andas. Du klappar mig väldigt sakta på armen ett kort, flyktigt slag innan din hand blir tung. Där vilar den kvar, din hand, så varm, trygg och säker. Dina andetag och de enstaka snarkningarna avslöjar att du sover djupt, men det gör ingenting. Du finns här. Jag finns. Livet är här och nu, vilket med ens blir otroligt påtagligt och sant.

Och plötsligt känns smärtan uthärdlig. Jag vet att jag klarar många sömnlösa timmar till, för jag FINNS. Jag klarade mig utan hjärnskador, jag sitter inte i rullstol och framför allt: jag är inte död. Smärtan är obehaglig och oönskad men blir plötsligt uthärdlig ändå. Jag vet att om en stund somnar jag av ren utmattning och om några veckor, månader, år är detta ett minne blott.
Livet är här och nu.
Livet är vi!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s