ALLT ÄR KASTANJEVATTNETS FEL

Idag har varit en högst ombytlig dag!
Den började med energi och glädje över Bublés fantastiska ”Beautiful Day” som löjligt glatt strömmade ut ur Pioneerförstärkarens massiva högtalare och in i mitt öra där tonerna fick stor resonans och mjukt men piggt flöt vidare upp i hjärnan där de vackert förenades med de härliga synintrycken från en strålande sol och blå himmel. Endorfinerna sprutade och jag unnade mig ett litet dansnummer, helt utan åskådare!

Sedan dök det plötsligt upp lite mörka moln på livshimlen.
För första gången på länge blev jag tvärförbannad, den här gången över vuxna människor som inte verkar ha så mycket vett.
Ibland tänker jag att det vore oerhört bra om det fanns ett obligatoriskt föräldrakörkort före barnanskaffning.
Jag har inte finslipat idén precis, så jag vet inte hur det skulle se ut i praktiken men bra vore det.
Antingen det eller tvångssterilisering!
Okej, kanske inte riktigt men i förmiddags när jag var arg hade jag nog röstat igenom ett sådant förslag.
Om någon gett mig makten att göra det, vilket naturligtvis aldrig hade hänt eftersom jag trots min IQ och klokhet (långt över fiskpinnenivå!) kanske inte alltid är så bra på att kontrollera mig när jag är ”i affekt” som det så vackert heter. Den primära affekten som vi pratar om är ilska. Det hade blivit en del underliga beslut när jag hade varit arg, kan jag känna. Precis som det har blivit lite udda handlingar genom åren. Innan. Inte nu. Eller…ja.
Lite Anger Management vore kanske på sin plats, tänker du kanske? Oh well.
Det hade kanske behövts men jag brukar vara bra på att kontrollera mig. Nu för tiden.

Annat var det när jag var mindre. I många år levde jag fortfarande i illusionen att jag var och alltid hade varit ett väldigt snällt och lydigt barn. Ett önskebarn, rentav! En så´n där liten lillgammal ängel som alltid är artig och trevlig mot allt och alla. Som finner sig, är duktig och passar in. Jag trodde faktiskt det! Min äldste storebror Stefan var nog den första som spräckte den fina barndomsdrömmen och som stack hål på min livsuppfattning just vad det gällde det där med att uppföra sig. Han berättade en liten anekdot om en uppkäftig och bortskämd snorunge med fötterna på matbordet och en rätt nonchalant attityd mot mina kära föräldrar. En anekdot som jag faktiskt kom ihåg, men först när han berättade. Och efter det började små indikationer på att det där med uppförandet kanske inte var så perfekt alls….? Åtminstone inte när jag var ensam, på hemmaplan.

Som tur är har jag nästan alltid haft vett att uppföra mig bland folk.
Nästan jämt.
Förutom möjligen när jag högljutt idiotförklarade min alltför snälla mamma i en taxfreeaffär på Kanarieöarna vid 11 eller 12 års ålder, så till den milda grad att en svensk gammal tant läxade upp mig på plats. Jävlars, vad pinsamt! Ja, mitt uppförande kanske också brast lite grann när jag i ren aggression kastade skärbrädor genom köket när jag kom hem efter skolan och min mamma (växeltelefonist) inte kunde strunta i Ericssons kunders chefssamtal utan skulle lyssna på MIG MIG MIG, annars jävlar blev det ett hål i innerdörren minsann! Omgiven av ett svettigt orosmoln av ångestfylld panik lagade jag med skakiga händer hålet i dörren med bomullstussar och tejp (!?) förresten, i tron om att ingen skulle upptäcka det. Silvertejpen var slut. Naturligtvis upptäcktes den besynnerliga lagningen men jag blånekade. Oskyldig och snäll. Kom undan med det.

En vecka senare blev det ett hål i vår vita TV-möbel. Och ett hål på min tå! Ett märkligt sammanträffande kan man tycka. Jag som var så snäll? 🙂
Spräckta dörrhandtag i grå plast gjorde min pappa riktigt sur, men värst var det nog när dörrkarmarna på mitt rum lossnade av allt smällande i dörren. Eller när ännu en telefonlur på den gråa snurrskivetelfonen i köket mystiskt hade spräckts efter att Någon för femtielfte gången kastat på luren med sådan kraft att telefonen ljöd av en klar och kall ödesdiger ton som alltför sakta klingade av.

Det hände många oförklariga saker i vårt hus minsann.
Saker gick sönder när jag var ensam.
Utan publik.
Utan någon bubbelgumsfin Bublé som fick mig att dansa.
Det var bara jag och Raseriet då.

Ett starkt minne av ilska som utvecklats till raseri och därefter konverterats till ångest lika svart och tung som tjära var när jag skulle badda ansiktet med kastanjevatten en skolmorgon, sen som alltid, och uppenbarligen inte tillräckligt brun trots att jag övertalat mina snälla föräldrar att hyra en solariehimmel som jag kunde pressa gratis under någon timme om dagen. Innan hade nästan alla MINA pengar gått åt till att sola solarium på Bråhögsbadet i Staffanstorp, eller på solariehörnan i källaren vid Bråhögstorget. Och så kunde jag ju inte ha det! Det förstår ju vem som helst.

Kastanjevattnet, ja. För er som inte vet vad det är, så var det brunfärgande ansiktsvatten med kastanjeextrakt, eller åtminstone nå´t E-nummer som kan härledas till att lika något som skulle kunna tolkas att vara kastanjerelaterat. Typ. ”Brun utan sol med omedelbar effekt.” Det var väldigt viktigt att ha, för i slutet av 80- och början av 90-talet – pudelpermanentens och Brun utan sol med omedelbar effektsolariebrännans heta era – var det ju A och O att kunna bättra på brunheten. Man ville ju vara snygg! Och snygg var lika med brun. Det lyckades jag dåligt med, den där morgonen i åttan, när jag återigen var sen till NOn (naturkunskapen) med vår udda, rödhåriga läraren Tomas Koch på Hagalidskolan. Tomas, som jag alltid var snäll mot, när jag väl var där, Alltid var jag vänlig, utom när jag roade mig med att skjuta suddin och gummiband från tryggt avstånd absolut längst bak i klassrummet, för att sedan skylla på klasskompisen Mats Preving eller någon annan stackare under tiden jag tittade med sorgsna hundögon på den förargade läraren som alltid hade jeansen alldeles för högt uppdragna i midjan. Hur kunde han bara tro att lilla jag skulle göra något sån’t…? Nä, det förstås, inte var det jag, det insåg han ju fort. För jag var ju snäll och trevlig jämt. En duktig flicka.
(Mohahahaha….! Trodde han ja.)

Tillbaka till morgonen, spegeln, stressen och det bruna fejset som behövde mörkas lite till.  Jag stod där länge och baddade och baddade med kastanjevatten. Omsorgsfullt men stressat på en och samma gång. Man ville ju ha en jämn och naturlig ton, liksom. Då gick det ju inte att slabba utan små duttar skulle det vara. Oändligt många små duttar, kanske lite för många på samma ställe? Fläckigt. Skit! Baddade. Ojämnt! Baddade. Spillde lite som rann ner på halsen. Det blev en rand?! VA FAN!!! Badda halsen. Spillde lite på den kritvita halvpolotröjan. JÄVLAR! Nu måste jag ju byta tröja också. Sabba den stelsprayade pudelpermanentfrisyren!!
Vad varmt det blev i badrummet och vad snabbt min puls började slå!!
Och ensam hemma var jag också.
Ingen att skrika åt och avreagera sig på.
Ingen som kunde försöka att på snäll men förmanande mammamanér förmå mig att göra vad jag egentligen skulle göra:
G å   t i l l   s k o l a n !
F A N!

Ett fläckigt, rätt ofräscht superbrunt ansikte med blossande kinder och arga svartmålade ögon stirrade plötsligt på mig från spegeln och jag kunde nästan höra min egen röst förbannat förmana mig själv. Man kan nog säga att min inre Moder vaknade och en tyst dialog med mig själv tog fart.

– Men är du dum i hela huv’et! Skynda dig! Du är sen!
– Aldrig i livet! Vad tror du, ska jag se ut SÅ HÄR?!
– Ja, du får väl skylla dig själv? Du börjar om tio minuter!
– Jag tänker INTE gå till skolan så här, heller DÖR JAG!
– Dör? Sannolikt inte. På med korken och iväg.
– NEJNEJNEJ! Aldrig!
Provocerat och med stegrande ilska som kokar i kroppen bryter jag blicken och fortsätter obstinat dutta med den kastanjevattensindränkta bomullstussen.
Det blir fortfarande fel! Åååååå!!!

– Alltså. Hur tänkte du liksom? fortsätter den inre rösten både irriterande ansvarsfullt och anklagande på en och samma gång.
Den ger sig inte!
– Du ser ju helt smutsig ut!
– Men håll KÄFTEN! Det är väl fan inte MITT fel!?
Det är ju det jävla KASTANJEVATTNETS FEL!

Resten går med blixtens fart. Irritationen, frustrationen och ilskan får oanade krafter när det inte alls går som jag vill samtidigt som stressen över att återigen vara sen till skolan pockar på och pulsen slår som på ett gammalt ånglokomotiv som skenar iväg. Omöjligt att stoppa. Inne i mitt bröst står eldaren och skickar in kolet i eldstaden, alltför effektivt.  Jag lyckas inte hålla inne trycket som uppstår utan plötsligt tjuter ångvisslan och släpper ut det inferno som härjar därinne!
GAAAAH!!! vrålar jag högt och ljudligt i min ensamhet där jag står i badrummet med takfönsterkupol där man kan se förmiddagssolen, vilket i sig avslöjar att jag sannolikt är mer än tio minuter sen. Igen! SENSENSEN och FULFULFUL! 
Plastflaskan med mörkbrunt kastanjevatten åker i golvet med ansenlig kraft, tufft uppbackad av säkert hundra G-krafter och många Newtonmeter och allt vad mina klasskompisar i 8B3 nu lärde sig den där morgonen när jag återigen missade NO-lektionen. Plötsligt går allt i extrem slow motion, lite som i Baywatch när C.J: alla dåtidens tonårspojkars våta dröm, den brunbrända heta Pamela Anderson graciöst springer på lätta fjät i sin läckra och sanslöst högt skurna röda badvaktsbaddräkt över sanddynerna i Kalifornien under tiden hennes enorma b…oj skumpar mjukt vid varje nedslag.
Och hon har min själ aldrig några kastanjevattenfläckiga kinder!!
Jag följer flaskan på sin väg från min hand, ner mot golvet och jag inser på en bråkdel av en sekund vad som håller på att hända. Men det är försent. Flaskan slår i golvet. Den spricker. DEN SPRICKER?! Tiden står still medan miljoner små droppar formidabligen sprängs ut över en dryg kvadratmeter, mitt framför mina fötter. Och om kastanjevatten färgar huden i ansiktet omedelbart kan ni ju tänka er vad den gör med ljusblå 60-talsplastmatta i ett vanligtvis så pedantstädat badrum. Mammas manglade ljusbeigea handdukar. En vit mjukplastbeklädd våg inköpt på OBS! i Burlöv. En kritvit halvpolotröja som är både snygg och sjukt inne. Eller var snygg, menar jag. Precis som golvet, handdukarna och den vadderade vågen.
En halvtimme-timme senare har ångesten lagt sig lite, under tiden jag försökt städa upp efter mitt tappade tålamod, och jag kunde gå till skolan och fortsätta skämmas, när jag visade upp mitt smutsfläckiga ansikte, illa dolt under en kaka av brunkräm och puder.

Hittade jag det någonsin? Tålamodet, alltså.
Jo, absolut. Under många år när jag försökte vara vuxen tänkte jag att det var fel att vara arg. Fel att visa ilska. För jag fattade ju att det var fel att slå sönder telefoner för att mamma inte kunde lyssna på mitt babblande i evigheter när hon jobbade. Jag fattade också att det var fel att sparka in träribborna runt TV-apparater för att bildröret inte vaknade fort nog, Att det var fel att ha sönder ett otal plastiga dörrhandtag, att det var fel att slå bulor i videoapparater när magnetbandet på favorit-VCR-kassetten med MTV-inspelningar och aerobicsvideos trasslat sig och fastnat, Jag insåg också att det var fel att kasta flaskor med kastanjevatten i badrummet, fast kanske mest för att det var så jävla drygt att städa upp det, och dessutom behöva hitta på en rimlig lögn till varför halva badrummet och dess interiör för alltid hade blivit prickigt i någon brun märklig kastanjefärgad nyans. Det var nog i den vevan jag valde att glömma bort hur ilskan kunde ta över och få mig att agera i rent raseri. Det var nog då jag valde att minnas mig själv som snäll och from. Ända tills jag sakteliga insåg att det var en väldigt modifierad sanning. En osann sanning, rentav.

Nu för tiden, efter många års processande, vet jag att det inte alls är fel att vara arg.
Jag råkar bara inte vara en så´n värst arg person.
Jag har stort tålamod, det är sällan något retar upp mig.
Jag är nöjd med det mesta, förutom när jag är hungrig, har ont eller tycker att någon blir väldigt orättvist behandlad.
Då hamnar jag plötsligt tillbaka i badrummet med kastanjevattenflaskan i min höjda hand, med stegrande puls och en liten eldare som jobbar på alldeles för bra därinne i bröstet! Nu mer kan jag nästan alltid kontrollera mig, men det har verkligen gått från en ytterlighet (jävligt explosivt arg i vissa situationer) till en annan (aldrig arg, alltid snäll) för att landa i ett rätt behagligt mellanläge.

I förmiddags lyckades jag behärska mig, trots att jag var i affekt.
En jävligt ilsken och primitiv affekt men jag lyckades!
Allt är nämligen inte kastanjevattnets fel, har jag kommit på. Det vore väldigt lätt att skylla på det men jag har utvecklats till en klok och ansvarsfull person så jag håller inte på med sån’t längre. Nästan inte alls. Fråga min man! Förutom ett par skor som av misstag prickade hans rygg istället för i släpet med skräp mitt under ett hetsigt bråk kring städning, stök, flyttlådor och ”bra att ha en regning dag”-saker till förbannelse degraderade jag mig själv till kastanjevattensflaskkastande nivå – eller så siktade jag bara dåligt! Jag tror alldeles bestämt att det var alternativ två.

I förmiddags var jag lugn och saklig men samtidigt bestämd och påtagligt men kontrollerat arg när jag per telefon förklarade för den här specifika föräldern att vi uppenbart har väldigt olika syn på många saker här i livet,
Bland annat barn. Och att man kanske inte ska kasta sten i glashus.
Det gick inte alls hem men jag kände mig ändå nöjd efteråt.
Jag var tvungen att reagera, jag tänkte igenom saken och jag agerade sansat.
Tills dess att jag la på. Lugnt och fint. En liten stund.
Sedan tjöt ångvisslan och svordomar jag inte visste att jag kunde haglade som snöbollsstora stenhårda korn från den blå septemberhimlen.
Tur att jag inte hade någon publik då heller!

Sensmoralen i kvällens historia är att allt inte alls är kastanjevattnets fel.
Egentligen är inget kastanjevattnets fel!
Vi är rätt kloka däggdjur ändå, vi människor, och var och en har ett ansvar att förvalta sitt agerande.
Att uppföra sig hövligt mot andra och visa någon form av respekt även om man är oense.
Detta är en insikt som jag fått av en sprucken flaska kastanjevatten och en krossad illusion om mig själv som ett beskedligt barn, men det har tagit många år.
Så nästa gång jag står där och bråkar livligt om städning, pengar och vem som gör vad: snälla påminn mig då om att allt inte är kastanjevattnets fel.
Ingen är ett offer. Allra minst jag, utom möjligen offer för tandlöshet på grund av olycka. Inget som inte går att reparera, dock!

För övrigt kan jag avrunda med att dagen slutade desto bättre!
Vi var på födelsedagskalas hos Hampe och Filippa och jag åt massor av tårta.
OCH jag orkade vara social, vill jag tillägga!
Därefter en milkshake till middag, jo man tackar!
Jag börjar ju se utmärglad ut.
Har tappat vikt till den milda grad att jag nästan är normalviktig enligt BMI-uträkningen jag gjorde i telefonen.
Och så kan vi ju inte ha det!
På det stora hela har det alltså varit en ombytlig dag som började bra, hade en saftig, aggressionspräglad dipp, och som slutade bra!
Upp, ner, upp igen.
Lite grann som livet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s