Min rustning, min roll och mitt val

Så var vi här igen.
Du och jag. Och natten.
Rullgardiner och persienner neddragna.
Månljus som stillsamt strilar in i vårt rum och låter mig få en glimt av nattens magi. I mörkret, svart och tungt som sammetstyg, ackompanjerat av den slående tystnaden är jag omgiven av de människor som jag älskar – men är ändå ensam…

Drömmarnas rike släpper inte in mig just nu. För Du är här. Du kom tillbaka och väckte mig utan pardon ur min läkande dvala. Du är Smärtan som håller mig vaken och som trasar sönder mitt själsliga lugn. Du är den jag minst av allt vill umgås med i den kalla natten. Och ändå är Du här. Igen. Oinbjuden och oönskad, oberäknelig och obeveklig.

Jag har min enkla rustning redo: två små tabletter och en klunk ljummet vatten, sedan vet jag att Du sakta bleknar bort i natten, kuvad och besegrad. Och jag blir fri min plågoande. Sömning och plågad som jag är, vill jag inget hellre än bli fri Dig. Ändå låter jag bli. Min förrädiskt lilla, effektfulla rustning får stanna kvar i min hand som trygghet och skydd i rund pillerform om jag ändrar mig.

Men det gör jag inte. Inatt låter jag dig härja och förstöra. Jag låter dig såra och sarga tills jag nästan inte orkar mer. Du, Smärta. Ovälkommen och oinbjuden. Inatt ska du inte vinna! Det ska jag, och det helt utan min rustning. Jag väljer att möta dig naken och orädd, uppkäftig och rak. För om jag låter morfinet jobba för min sak, kommer morgonen vara ett dimmigt, dåsigt, såsigt töcken igen, som så många gångna sensommarmorgnar. Nu är det höst och det är slut med det lidande Du orsakat mig under så lång tid.

Jag är ingen kämpe. Jag är ingen tuff, hård superkvinna som klarar alla dessa smärtsamma och segdragna motgångar. Jag klarar egentligen ingenting av det. Men jag gör det ändå. Det där är bara en roll jag tänker spela om och om igen för inatt ska jag vinna över Dig och snart är du ett minne blott.
Och jag spelar rollen. Jag gör det bra. Jag står ut och jag släpper inte garden. För här ska Du inte in nå’t mer!

Tankens kraft är mäktig och stark. Jag behöver ingen gud för att utföra mina egna mirakel. Jag har bestämt mig för att Du ska fördrivas, och fördrevs gjorde Du. Obevekligen. Skamsen och ynklig som en aggressiv hund som just mött sin överman, lommade Du iväg.
Du, Smärta.
Inatt vann jag och jag kommer att fortsätta vinna. Jag behöver inte min rustning mer, för även om jag är liten och svag i mitt hjärta är min vilja starkare än allt. Och rollen jag spelat har jag för alltid gjort till min.

20131011-111809.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s