Lite misär får man tåla

Trött. Trött. TRÖTT.

Huvudet värker som det pågår ett krig därinne samtidigt som det sargade tandköttet ömmar efter gårdagens utskruvning. Tre halvförstörda och våldsamt uppretade tänder skickar oupphörligen en miljard vassa nervspjut ner i hakan och upp i pannan. Det kliar i operationsärret så jag blir knäpp. Och det värker lite också. Jag undrar varför. På Käkkirurgiska kliniken undrade man samma sak. Man röntgade mig därför ståendes i en märklig maskin med texten ”Made in China” följt av massa kinesiska tecken, under tiden mitt huvud var fastspänt i en hållare för skadade skallar. I munnen satte den snällaste sköterskan av dem alla en vit grej som liknade en tampong utan snöre – och tack och lov minus blod. Det var bara för mig att lydigt öppna munnen så gott jag kunde för att sedan bita i den där den satt, mitt mellan framtänderna.

En märklig och lite sorglig syn var det, där jag stod. Jag vet det eftersom kineserna som byggt maskinen var söta nog att placera en liten blåtonad, rektangulär spegel mitt framför mina ögon. Sköterskan gick ut och kvar stod jag och glodde energilöst på mig själv i den där lilla spegeln där jag satt fast med huvudet och med tamponggrejen i munnen. Blek och ominkad som alltid med tufsigt hår och rödlila ärr på haka, överläpp och kind. Ihoptråcklad, sliten och rynkig stirrade jag på mig själv med vattniga ögon som blinkade sporadiskt utan någon direkt glädje.
Som sagt: en sorglig syn.

Det gjorde inte saken bättre att maskinen plötsligt började spela en helt för snabb och mystiskt metallisk version av ”Für Elise” under tiden den utstötte avancerade rymdljud och snurrade runt med röntgenkameran runt mitt fixerade huvud. Underhållningsfaktorn var helt klart mycket låg trots spegel och musik.
Resultatet av spektaklet var en bild av mitt inre, som för kunniga läkarögon snabbt avslöjade att en av titanplattornas skruvar har ändrat position lite, vilket kan irritera och störa nerver och vävnad.
”Lev med det annars får vi operera ut den.”

Jag har lyckats dra på mig en inflammation i nackmusklerna också, säger farbror doktorn. Inte snälla käkkirurgs-Martin utan en vårdcentralsläkare som jag träffat innan. Jag gillade inte honom först men nu är han okej. Nu uppfyller jag nämligen inte bara kraven på ”utmattningssyndrom och bör gå ner till 75% tjänst” som han skrev i somras. Nu har jag fysiska, riktiga skador att briljera med. Och då blir det på riktigt. Hurra! Jag är alltså sjuk på riktigt. Eller kanske förolyckad på riktigt, och dessutom med inflammerade halsmuskler. Så nu ska jag börja på sjukgymnastik minsann! Bara det är ett projekt i sig.

Jag är sjukskriven i två veckor till. Sedan får vi se, precis som det hetat sedan olyckan. Vad är det vi ska se? Det får jag inget svar på, hur många gånger jag än frågar. Ett nytt magiskt datum presenteras på sjukskrivningsintyget: måndagen den 28 oktober 2013.
Och sedan då?
Upphör smärtan och tröttheten per automatik morgonen den 28 oktober? Det ser jag fram emot i så fall! Kanske mina tänder har hunnit växa ut också och svullnaden på överläppen har gått ned så jag kan prata och äta normalt igen då. Morgonen den 28 oktober händer det tydligen. Tröttheten och orkeslösheten är snart ett minne blott. Jag kommer att kunna hålla fokus, orka minnas, orka socialisera och dessutom ge energi åt mina medmänniskor i samtal med vilsna och ledsamma ungdomar som ber om vuxenstöd och vägledning.
Håll bara ut till den 28:e! Drygt två veckor, sedan mår du finfint!
Eller…?
Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna gå och jobba igen. Känner mig slut som artist innan karriären ens har börjat!

Sliten och avdankad ligger jag i min säng som borde renbäddas i ett hus som borde storstädas med en trädgård som borde ytsprängas på grund av det misskötta och sorgliga intryck det ger alla som råkar titta. Fastän jag har en lista med massa administrativa och icke-betungande saker som jag borde göra så gör jag inget alls.
Igen.
Gömmer mig under täcket.
Gömmer mig bakom en käkskada som nästan är läkt.
Men när ska jag läka då?
Inuti.
När ska mina sorgliga gluggar och mina tre halverade, molvärkande gaddar ersättas av ett knappt tiotal snygga vita odödliga fejktänder som jag inte längre kan ta åt mig äran för? Och vad spelar tänderna för roll när jag kanske fortfarande är lite trasig i själen?

Jag vet att det är en lång process och jag borde inte gnälla. Jag vet ju att jag kommer att bli fin igen, både inuti och utanpå. Fast just nu känns det inte så. Just nu är jag fast i Trötthetens Träsk och har ingen direkt önskan om att ta mig upp. Jag väljer att vända på kudden och fälla en tår för alla förlorade middagar, några förlorade sensommarmånader år 2013 och förlorade originaltänder som aldrig kommer igen. Ur detta jobbiga kommer det nya middagar, nya månader och nya tänder. Men just nu kvittar det. Just nu vill jag bara ligga här och tycka synd om mig själv för det är synd om mig. Jag tycker faktiskt det. Åtminstone lite grann.
Om ett tag när jag frossat i min misär ska jag rulla upp persiennen, läsa några rader i Backmans fantastiska ”En man som heter Ove” och så ska jag skratta lite. Sedan ska jag återgå till mitt vanliga, optimistiska, positiva jag. Men just nu ska jag unna mig att släppa loss mitt lilla inre helvete en stund. Jag ska tillåta mig att vara arg, ledsen, bitter, ironisk och deprimerad på en och samma gång.
För det behövs det med!

20131015-122631.jpg

Annonser

One thought

  1. Bara gnäll. Vi hade vår gnälliga dag igår o den gav resultat! Dagen idag blev bättre ur annan synvinkel. Ny magnetröntgen akut imorgon i Lund o nya blodprover istället för om en månad för såååå ont såååå böjd får man inte vara så länge efter operation. Jamen …… Vi har ju försökt förklara…….
    Jag hoppas att du får de finaste tänder som finns. Du är hos bäste Martin har jag hört! Med eller utan tänder är du en mycket speciell o varm människa som säkert ger allt o lite till för andra människor icke minst i ditt jobb! Spar på krutet- om du kan. Tänk på dig själv o unna dig det bästa! Men!!! Fortsätt för bövelen att skriva!!! Du har ytterligare den gåvan förutom din generositet att dela med dig!
    Stor kram till dig från gnällspiken ”jag”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s