Det Okända

Varför är vi människor oftast så rädda för förändring?
För det okända.
Det otrygga.
Det osäkra.
Det ligger väl i vår natur, antar jag.

Människan är ett komplext vanedjur som rätt motvilligt vågar sig ut i ovissheten. Ett vanedjur som snarare klamrar sig fast vid de slentrianmässiga rutinerna och den trygga vardagsstabiliteten, vilka å ena sidan kan vara kreativitetsmässigt förödande och känslomässigt utsvältande, men som å andra sidan symboliserar stark trygghet och säkerhet.

Ett fåtal känslostyrda pionjärer kastar sig alltid handlöst ut, jämt redo för en ny flygtur i Det Okända, helt orädda för förändringens vindar, medan resten står kvar och stirrar.
Darrar.
Osäkra.
Rädda.
Motvilliga.
Så rädda att förlora det de har att de aldrig kommer att få uppleva vad de skulle kunna fått!

Tänk om alla bara skulle våga förlora fotfästet ett litet slag och se vart man hamnar?
Tänk om du och jag skulle peta omkull våra hemvana föreställningar om hur illa allt kan bli och bara lätta ankar lite grann.
Komma ut ur våra privata små vaakum, liksom, och utmana oss själva.
För först då växer vi, när vi förstår att vi kan – om vi vill och vi vågar.

Och jag vågar oftast, som den impulsstyrda slav jag är. Jag säger upp mig från fasta jobb, skriver kritiska mail till helt fel personer och trycker på ”sänd” innan jag läst igenom. Jag startar företag som förblir drömmar och projekt och jag köper skabbiga hus när maken är i USA…
Och det brukar lösa sig!
Eller jag brukar lösa det kanske det heter.
Impulsivt måhända men jag tycker att förändring är kul!
(Oftast.)

Allt kan förklaras genom att jag primärt inte tänker så logiskt och strategiskt utan går på känsla. Det är förvisso väldigt befriande, men det förutsätter att man har tydliga känslor som styr en rätt i kombination med jäkligt bra självförtroende, för man får ju själv torka upp skiten när man klantar till det med sina beslut.
När man skitit i det blå skåpet, liksom.
Då är det bara att börja städa.
Och tänka efter varför man beslöt sig för att göra nåt så dumt från första början…?

Vad grundar du dina beslut på?
Kunskap, erfarenhet och magkänsla, eller hur.
Det där med den inre rösten, magkänslan, intuitionen, är spännande, tycker du inte! 😃
Vad ska den säga?
Hos mig blabbar den nästan jämt fram det klämkäcka, kravlösa
”Go for it!”
och det är hemskt sällan som det fundersamma, bekymrade
”Stopp och belägg, det här får vi fundera på!”
poppar upp. Tyvärr krävs det mer av den senare sorten ju äldre man blir, men om man inte lyckats bli speciellt vuxen fastän man snart är 40 kanske man bara ska acceptera faktum? Att man är som man är, när man inte blev som man skulle, liksom.

”Impulsiv, lättuttråkad och lite smått rastlös i själen”, det är min självdiagnos.

Fast kanske är det inte så illa som alla andra föreställer sig ibland, det här med konstant förändring?
Utmaning, utveckling, framåtsträvan kan väl inte vara fel…? Eller?
Kanske blir man varse om att man visst klarar allt, bara man tror.
Det viktigaste är att man tror.
(Tror jag. 😉)
Men då måste man vilja det.

Tankens makt levererar det tunga artilleriet med oerhörda styrka och kraft.
Med blotta tanken och viljan kan man som simpel människa klara de mest extraordinära saker.
Mindcontrol at its best.
Koppla bort känslan.
Ja, det är sannerligen en skrämmande och samtidigt spännande makt Du besitter, har du tänkt på det?

Jag har tänkt på det.
Jag tänkte på det senast i förrgår, när jag helt plötsligt insåg att jag faktiskt visst har en vuxen ådra i mig som ropar ”Stopp och belägg!”. Det är en liten klen liten inre röst som hindrar min halvgalna impulsivitet och mitt konstanta driv från att härja fritt och skapa totalitär förändring. Som brutalt packar in hela min halvgalna känslostorm, inklusive min nyfikna suktan efter spänning och nya utmaningar, på Rad 103, Hylla 72, allra längst bak.
I en svart liten låda.
Med lås.
Och slänger bort nyckeln.
Allt med hjälp av Tankens Makt.
Playin’ it safe…
Och så’n är ju inte jag..?
Jag är ju känslostyrd, för fan!
Jag gillar ju förändring och jag är inte för feg för en flygtur genom livet?
(Eller på en cykel, uppenbarligen!)
Eller jag var inte det.
TILLS NU.

Fan vilken jobbig insikt!
Håller Tant på att bli vuxen…?!
😳😝

20140204-111214.jpg

Annonser

En tanke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s