— Okategoriserade —

BREAKING POINT

2013-09-22
På dagen meny serveras en enda rätt:
Lömskt humoristiskt inlindad Status med kärna av Brutal och Rå Ärlighet, nyligen infångad i Sorgmodets träsk.
Obligatoriska tillbehör på Livets kalla, hårda tallrik är en porlande flod av saltstänkta tårar och en handfull dallrande ångest.
Dryckesval faller på Negativism årgång -76, en tung och oerhört sällsynt version från den annars ganska så lättdruckna, smakliga och gemytliga Qvickska samlingen.
Är du inte sugen på detta?
Läs inte mer utan återvänd en dag då dagens rätt är t ex Humorspäckad Piggkarré eller kanske Solskensindränkt Glädje med touch of optimism.
För idag är det en Mörk dag.
Egentligen igår, men mörkret har bitit sig fast lite för hårt, och igår orkade jag inte ens statusuppdatera mitt i all jävla misär.
Det, ni. Det händer inte ofta, men det hände igår.

Så vad var det som var så besvärligt med gårdagen, tänker du kanske…?
Ja, det började ju ganska trevligt, så där som det gör när man som en hel, helt vanlig och glad människa kan sova i 7 timmar i sträck. Man mår liksom lite kungligt när man vaknar utsövd och sträcker på sig lite nonchalant där bland de mjuka, av natten uppvärmda kuddarna och täckena och man upptäcker att man faktiskt har det väldigt bra, så där, mitt i livet. Nöjd. Helt enkelt nöjd. Man stiger upp, möts av leenden från familjen. Man gör frukost ihop till lite trevligt radioskval från en dansk, brusig kanal som spelar gamla 80-talslåtar. Man äter pannkakor i två former eftersom man vill göra båda barnen nöjda – och det blir de, om man bortser från unge mannen herr Gnäll Light som inte ens tänker smaka på den nyöppnade burken Nutella, eftersom det inte S T Å R Nutella på framsidan. Suspekt, naturligtvis. Man förstår ju killen. Det SKULLE ju kunna vara så att det var nedmalda inälvor och annat avskräde i burken, eller hur. Vi kanske hade petat ner annan onämnbar brun sörja, och förklätt allt med en halvsnygg lapp som indikerade att det var hasselnötscréme när det egentligen var… bajs. Och då hade det varit oerhört slugt av honom att vägra smaka. Nu var det ju inte så, utan det VAR ju så klart hasselnötscréme. Men man ska alltid ta det säkra före det osäkra, eller nåt. Living on the edge och kanske SMAKA nåt nytt passar ju inte alla. Way out of his Comfort zone, uppenbarligen.

Hur som helst! Efter en gemytlig familjefrukost tog vi hand om disken tillsammans. Maken Mattias dammsög och goda frun Jennifer moppade halva nedanvåningen. Sedan tog energin slut lite grann.
Vila i soffan. Varför orkar jag inget?
Bestämde oss för att slänga skräp på återvinningen, för vi är minsann ansvarsfulla Jordbor (okej, en som är ansvarsfull och en som blir tvingad att vara det) som källsorterar fastän det innebär att det luktar sur mjölk och blött papper i tvättstugan nästan jämt. Efter två veckor har Källsorteringsberget vuxit till oanad proportioner och behövs göras av med om det inte ska överta tvättstugan helt, och nu hade det gått två veckor…-isch. Kanske lite mer, vem vet? Men vi var två som förpassade alla ursköljda gräddförpackningar till Kartong-himlen samtidigt som näringsdrycksflaskorna varsamt placerades i containern märkt Plast. Och hjälps man åt går det ju fort.En kvart eller så senare trängdes vi med alla helgshoppare på Willy:s. Plockade åt oss vad som saknades i inte alldeles för sävlig takt. Bananer, entrecote, mjölk för ett helt kompani, balar med toapapper och hushållspapper och alla andra varor som vi tydligen ”behövde” vilket resulterade i ett halvmeterlångt kvitto och nästan 2000 svettiga kronor som darrande och oerhört motvilligt överfördes från ett förskrämt grönt plastkort till Willy:s mäktiga, allslukande betalterminal. Man får inte så mycket som man kan tro för tvåtusenjävlakronor på Willy:s tänkte jag hela vägen hem.

Väl hemma var jag inte längre överens med mig själv, för då skulle skiten in i kylen. Mission: Impossible, och det VET alla ni som någon gång varit hemma hos oss och öppnat den. Och precis i det läget bestämde sig energin för att ta slut. Med besked. Det var inte någon mild ”Du borde gå och vila”-post it-notis som levererades utan en käftsmäll utan dess like. Extra allt med dubbel topping. Symptom: Hög puls, skakig i kroppen, sus i öronen, illamående och en lömsk stegrande molvärk i käken. Det var bara början, vilket var en väldig tur att jag inte visste då.

Det finns en tydlig poäng med att vi människor inte kan se in i framtiden. Hade vi kunnat det, hade vi möjligen kunnat undvika och avstyra terroristbombningar, världskrig och blodiga cykelolyckor som beror på stress och idioti i en sorglig kombination. Vi hade istället skapat öppningar för andra katastrofer och olyckor, och dessutom hade vi arbetat upp rejäl jäkla ångest inför en händelse som vi vet ska hända men ändå inte kan undvika  – eller kan vi? Lite grann som ”Final Destination”, om ni har sett den där ödesmättade halvskräckfilmen om ungdomar som inte kan fly från sitt öde men som under hela filmen försöker undkomma Döden, vilket de naturligtvis inte gör utan dör väldigt otrevliga dödar allihop. Eller nästan allihop, för det är väl en kille som klarar sig? Nåväl, ni förstår poängen.

Tänk om jag den där fredagen i slutet av augusti hade vetat vad som väntade. Att jag skulle bli av med nio tänder och smälla av käken…och för vad? En buss som vi kanske ändå hade missat. Tack vare en handväska som hängde på styret och inte på axeln. SÅJÄVLADUMT. Men tänk dig ångesten man hade haft innan händelsen i fråga. Förväntansångest: maximerad! Precis lika glad är jag att jag inte visste vad jag hade att vänta mig igår morse, när jag vaknade utsövd för en gångs skull. När jag lallade runt med moppen hemma och gjorde lite nytta. När jag trotsigt åt en finstrimlad halv pannkaka med Icke-Nutella (gott var det!) och grädde. När jag plockade lösgodis i en påse åt barnen på Willy:s och mådde fint.

Det var tur att jag inte visste att jag bara några minuter senare skulle krascha totalt i huvudet och skrika käken nästan ur led i ren jävla frustration och ilska, besvikelse och ledsamhet, mitt framför barnen. Tur att jag inte visste att jag skulle brinna upp under tiden som omvärlden frös till is. Att jag skulle smälla igen sovrumsdörren med all kraft jag hade i min skakiga kropp. För vad skulle jag annars göra av allt? Allt det där som växer inuti.  Det var det enda jag kunde göra just då.

Tur att jag innan på dagen inte visste att jag skulle tillåta mig att HATA HATA HATA att det här är mitt liv just nu. Att jag är fången, begränsad, förpassad. JAG HATAR DET SÅJÄVLAMYCKET!!! Och när man nått sin jävla breaking point kommer ångesten som ett brev på posten. Nej, förlåt. Som en BREVBOMB på posten! Det fullkomligt exploderade i min hjärna och mitt hjärta och jag vet inte ens hur lång tid som gick därinne i sovrummet med sprutande tårar, och ett outhärdligt tryck i huvudet som byggdes upp när jag hyperventilerande; kippade efter luft som en jävla guldfisk under tiden min sista cykeltur gick som en kass skräckfilm i repeat i mitt huvud.
Väskan. Hjulet. Asfalten. Nåt i min mun. Blod. Tänder. Tänder i bitar. Nåt är fel. Allt är fel!
Precis som det fortfarande är, där jag ligger i sängen i nån märklig ställning som är jävligt obekväm men som gör att den ökande smärtan från käken, tänderna, såren och den utflippade spottkörteln ändå är förhållandevis uthärdlig. Jag gråter så det kommer blodsmak i munnen och HATAR livet under tiden det jävla ångestmonstret river sönder precis ALLT jag byggt upp därinne! FAN! Mina murar, mina spärrar, min kontroll. Allt är förintat. Ångesttåget har lämnat perrongen, satt i rullning mot okänd destination. Och det är helt för sent att hoppa av. Morgonens pannkakor med Icke-Nutella och kärleksfulla kramar är så jävla långt ifrån min verklighet i det här läget. Och jag är så glad att jag inte visste vad som skulle komma, för det hade förstört min morgon.

Många timmar senare, efter att en varm vetekudde och många fina ord sakta vaggat mig till sömns tillsammans med min nya bästisherr Tramadol, vaknar jag igen. Hör sorlet utanför dörren. Skratten. Familjen. Vännerna som är här. Ser att mörkret börjar falla ute. Det skymmer och hösten är på väg, konstaterar jag stilla, när jag ser ett gulnat löv sakta dala ner från plommonträdet. Det är lugnt, skönt, behagligt. Jag bestämmer mig för att ligga kvar och bara finnas innan jag går upp och faktiskt orkar vara uppe några timmar, helt otvunget, innan orken tar slut igen. Och när jag sedan lägger mig tänker jag att det är skönt att man inte vet hur livet ska bli. Att man inte vet vad som händer ens imorgon, om en timme, om en sekund. Jag är glad att jag inte vet vad jag har framför mig, för det tillåter mig att leva i nuet. Att uppskatta alla små framsteg som att kunna sova flera timmar i sträck eller att kunna äta en halv pannkaka med Icke-Nutella med familjen. Hopp och tilltro till framtiden är mitt bränsle. Inte ångest, inte tårar. Men ibland är det också oundvikligt. Och då är det tur att man inte vet vad som komma skall.

Idag är det en ny dag. Även om jag nu personligen återupplevt gårdagens äckliga ångetsttripp med det skenande skräcktåget och dessutom lyckats bjuda Dig med på resan, så är det dags för oss att hoppa av, för vi har nått vår slutdestination; Nuet. Nuet är ett bra ställe att vara på, för här behöver man inte fundera över vad som varit eller vad som komma skall. Nuet är ett ypperligt tillfälle för mig och dig att njuta av vad vi har och inte vad vi haft eller vad vi kommer att få.
Jag har livet, det är vad jag har.
Och det är fullt tillräckligt.
Nuet är NU: flyktigt men verkligt och oerhört närvarande.
Precis som du och jag.
facebook Share on Facebook
Twitter Tweet
Follow Follow us

18 reaktioner på ”BREAKING POINT”

  18. Your style is very unique in comparison to other people I’ve read
    stuff from. I appreciate you for posting when you have the opportunity,
    Guess I’ll just bookmark this site.

Lämna ett svar till dating sites gay Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *