Livet, Nostalgi

Den nakna sanningen om skönhet och att duga!

Soffhänger och blickar ut på oktoberregnets stillsamma strilande eftersom hunden vägrade gå ut med mig. Igen.
Undrar om han är lat eller fåfäng? Kanske förstör regndropparna hans välslickade päls, inte vet jag. Lat är han garanterat – han är ju en del av vår überslöa familj! Själv är jag ingen hurtbulle precis. Just nu skyller jag på olyckan och låg energi på grund av torftigt matintag, fast om jag ska vara ärlig så är jag ju en lat människa oavsett olycka och käkskador. Fåfäng är jag inte. Längre. Har inte varit det på många år. Jag skryter om att jag skiter i mitt utseende, vilket i sig kanske är lite bedrövligt i sig, men samtidigt väldigt sant. Jag lägger inte så mycket vikt vid hur jag ser ut, bara. Just nu, med icke-intakta tandrader på alla håll och kanter så är det inte ens lönt att anstränga sig, tänker jag. Känner mig helsunkig och småful men det är okej. Jag behöver inte se ut som Megan Fox för att gilla mig själv! Jag är ju fortfarande jag härinne under all kunglig Sunkighet! Och innan var jag jag under alla mina extrakilon. Nu pekar vågen på 11 kg mindre än för två månader sedan.
”Grattis!” säger vissa.
”Varför då?” säger jag.
Jag var ju nöjd innan.
Nöjd och småfet!
Man kan faktiskt vara det, även om det är otänkbart för vissa av er.
Inte för att jag tänker att ni har fel, för det har ni säkert inte.
För er kanske vikt är viktigt.
För mig är det inte det.
Men det har varit.
Dagligen blir jag matad av kommentarer och intryck, bilder och ord som fullkomligt svämmar över och packas ihop i en salig blandning. Det är viktigt med utseende, så är det bara! Drivor av reklamblad bombarderar min fula, rostiga, omoderna brevlåda med information om att jag borde köpa boots, helst tre par för då blir det billigt.
Det är nämligen höstens mode och mode är viktigt.
Inte för mig, men någon tror tydligen det.
I min mailbox forsätter det. Sjuhundrafemtioelva mail från Vero Moda, Bonprix, Ellos, Haléns, Kapp Ahl, H&M.
Hallå! Det är vi, Miljonföretaget! Du är vår absolut bäste kund i hela världen! Vi undrar om du har du glömt att utnyttja dina fantastiska 25% på valfri vara?
Nä, jag har inte glömt! Jag bara skiter i det. Våga vägra mode!
På TVn fortsätter Den Eviga Indoktrineringen. Morgonprogrammen skvallrar om hur enkelt och snyggt det är att skaffa sig permanenta lösögonfransar som håller i tre till sex veckor för blott femhundra riksdaler. Programledarna och Modegurun diskuterar engagerat mockaskons revansch kontra skinnbootsens frammarsch i höstens modedjungel. Dödligt uttråkad stänger jag av spektaklet och slår upp ett raffigt månadsmagasin med glansigt tryck på lyxigt papper under tiden höstregnet smattrar lite lätt på fönsterblecken. Möts direkt av ännu en ångestframkallande höstspecial med rubriker som ”Gör din egen make over” och tjat om att jag måste ”Förändra dig nu” fast på sidan 32 står ”Du duger som du är!” samtidigt som jag informeras om att jag bör ”Tappa åtta kilo på fem veckor med den otroliga metoden!”. Jävla 5:2-diet förresten, vad jag är trött på allt tjat om dig.
Och stackars alla våra unga som möts av den här oupphörliga strömmen av dubbla budskap!
Ska man vara smal, snygg, vältränad och läcker eller ska man vara stolt över att vara sig själv och vara nöjd med de små skavanker man kanske har? Duger jag eller duger jag inte? Och varför ska en tidning bestämma det åt mig?

Alla dessa tonårskillar som så fort de öppnar ögonen möts av tvättbrädemagar på machokillar med busig frisyr som med ett snett leende och stora biceps lockar till sig ett entourage av trådsmala men ändå kurviga avklädda brudar som flockas och trånar och längtar. Tuffa grabbar i Prison Break och Sons of Anarchy, så ska man vara. Tydligen.
Alla dessa tonårstjejer som möts av stilettklacksförsedda, plattbystade, utmärglade, salladsätande catwalkmodeller med för stora designerkläder som bryter ihop på scen efter hård konkurrens och vass domarkritik. Eller ta bara de hyperretuscherade bilderna i reklamkampanjerna, du vet, på exempelvis en 60-årig popikon som borde vara bullmormor med glada rynkor och Werters Original i handväskan men som istället sensuellt och avklätt poserar för kameran och ser ut som hon just gått ut gymnasiet med sin perfekta persikohy som främsta vapen i vuxenlivet.
Vilka budskap sänder detta till våra unga?
Det är ju fan inte på riktigt nå’t av det, vill jag skrika!
Tänk bara på alla dessa fjortisbilder på Instagram; så’na där fisktrutsbilder som i dödlig kombo med uppspärrade, glansiga ögon och helt för mycket mascara samt obligatorisk push-up-BH, vilken med magisk effekt förvandlar vilken förskrämd 12-årig flicka som helst  till bystig porrdrottning?
– Hon vill ju bara få så många likes som möjligt och alla lägger ju ut så’na bilder, det fattar du väl? sa en ungdom jag pratade med.
Nej, jag fattar faktiskt inte det. Det ser idiotiskt ut och det är dessutom jävligt sorgligt. Sorgligt att detta gör henne ”nöjd”.
Så var absolut inte jag när jag var ung.
Eller…?
Tänk att skolpojkar i åk 7 lägger upp profilbild med uppdragen tröja och blottad pojkmage samtidigt som det står
”Jobbar på att få dig i säng” på Facebook?
– Men menar du allvar? Du är ju typ t r e t t o n ?!
– Nejnej, asså, det är mest en kul grej liksom! Alla killar skriver sån’t, ta det inte så allvarligt, YOLO!
Exakt. You Only Live Once. Gör inte sån’t.
Eller som jag föredrar att tänka: You Only DIE Once, You Live Every Day!
Fast det låter klart inte lika dramatiskt.
Var fjärde ungdom har dåligt självförtroende enligt Ungdomsbarometern som tar pulsen på ungdomar sedan 1991.
Varför är utsidan så jäkla viktig att vi låter den förstöra vårt inre? Men det stannar inte vid ungdomarna. Vi vuxna är inte mycket bättre vi heller. Det ska skönhetsopereras, färgas hår, plockas ögonbryn, det ska blekas tänder, rakas ben och det ska sprutas in gifter i läppen. Man ska gymma flitigt och man ska vaxa sig så som man tydligen gör i Brasilien. Och så ska man naturligtvis följa modet också. Mycket viktigt. Samtidigt som vi säger till våra döttrar och söner att de duger som de är.
Men varför skulle de duga om inte vi gör det?
Fast jag är nöjd, förstås! Jag duger som jag är!
Ändå står jag där, vecka efter vecka, månad efter månad och rakar benen och färgar håret och plockar ögonbrynen.
Guilty as charged.
Men visst fan var det bättre förr. När man själv var ung. Eller hur!
Då fanns det ju inte hundra kanaler på TV som alla sprutade ut dessa likriktade, missvisande könsrollerna som man lätt kan missta för att vara verkliga. Så där kan man ju inte vara i riktiga livet. Det vet ju vi vuxna.
Och när vi var unga var det helt annorlunda. Eller?

Vem var jag år 1991? Jennifer, 14 år
Det viktigaste i mitt liv var att vara smal. Och snygg. Och brun! Allt annat var sekundärt.Jennifer 14 år
Stora bröst, smal midja. Kunde leva med mina småfeta lår och dallriga häck, men bara för att jag var tvungen.
Gjorde så klart dubbla aerobicspass framför VHS-inspelningen av MTV Workout på Hawaii varje dag efter skolan. Persinner nere, dörren låst. För man skulle vara naturligt snygg. Ju.
Såg på Beverly Hills 90210 och Fem i Familjen. Svalde alla klyschor och låtsasproblem med hull och hår. Glättigt, tillgjort och helt underbart amerikanskt! Jag älskade det. Åt ett grönt äpple när jag inte stod ut med yrseln när jag blev alltför hungrig, för gröna äpplen innehåller mindre kalorier än röda. Testade ananasdieten, flygvärdinnedieten och åt Dr Kouosas vidriga gröt som smakade tapetklister. Allt för att bli smal…are.
Uppåtnäsan skulle jag absolut operera så fort jag blev arton! Så kunde man fan inte se ut! Om man inte hette Michael Jackson (för övrigt min största idol), för han strävade tydligen efter min löjliga lilla spetsnäsa.
Håret skulle vara så långt och blont och fluffigt som möjligt vilket resulterade i att det bröts av strax ovanför axlarna efter ännu en massiv väteperoxidchock samt pudelpermanent som gjordes i mina föräldrars badrum (där för övrigt en kastanjevattenflaska spräcktes, om du minns det? 😀 ). Jag tuktade därefter de ledsamma gula hårresterna med obscena mängder Jane Helen-hårspray så att jag blev blankklistrig i pannan. Detta syns dock inte på skolfotot enkom av den anledning att en hel puderdosa kletades in ovanpå. Svartsvartsvart runt ögonen, och en brunkrämskaka toppad med puder och så lite (!?) rouge på det. Tog en timme att sätta på mig den där masken. För det var just vad det var: en mask. Under den var jag Ingenting. Trodde jag.
Jag bar supertighta bodies med så stor U-ringning som möjligt med mål att vara så snygg som möjligt. För det var man ju om man visade upp sina upptryckta tuttar. Och stringtrosor var en nödvändighet fastän ingen såg dem under de ljusblekta Levi´s-jeansen. Jag var faktiskt fjorton och typ vuxen och jag gjorde allt som stod i min makt för att vara galet snygg som Pamela Anderson och Claudia Schiffer och kanske Samatha Fox fastän hon var rätt gammal då. Och Megan Fox var knappt född.
När – ibland OM – jag gick till skolan (vilket kunde vara min skola eller den andra högstadieskolan i lilla Staffanstorp) ropade killar som inte kände mig, efter mig. Oftast var det fina smeknamn som beskrev mitt yttre rätt väl.
”Spackelhora”, ”Bimbo” och ”Jävla diva” var de tre mest frekventa extranamnen jag hade. Tjejerna som inte kände mig brukade blänga och viska nå’t till varann och ibland hånskratta lite när jag gick förbi. De dömde mig fastän de inte hade nå’n koll alls på vem jag var.
Jag fattade aldrig det där. Jag var bara en snäll och rätt mesig liten tjej som aldrig gjorde någon illa och alltid jobbade stenhårt för att passa in. Självklart log jag milt åt mina öknamn, som om de där killarna skämtade. Det gjorde de inte. Jag gick hem och grät. Och fortsatte sminka sönder mig. Fortsatte sola tre gånger i veckan, fortsatte göra dubbla aerobicspass. Åt så lite som möjligt och log brett precis hela tiden.
För vad skulle jag annars göra? Alla killar var ju helkära i Baywatch-Pamela med sina silikontuttar, sina glada fluffiga botoxläppar, sin bruna gudinnekropp och sitt långa superblonda hår. Jag ville ju också vara snygg och populär. Snyggast!

Som tur var, var jag omgiven av väldigt snälla vänner som inte alls var i närheten så utseendefixerade som mig. Åtminstone tror jag inte att de var det. Utåt sett. De verkade allihop så mogna, självsäkra, harmoniska och trygga. Antagligen var deras inre lika rörigt och ångestdallrande som mitt. Sannolikt var de lika ledsna och vilsna och rädda som jag, jag var nog bara för självupptagen för att se det. Klart det krisade lite för mina vänner ibland, men de var i alla fall stabila nog att inte ha en sminkfabrik påklistrad i huvudet dygnet runt! På insidan var vi nog lika varann ändå, nu när jag tänker på det. Vilsna själar.
Jag fattade aldrig det där. Jag fattade inte att jag själv bidrog till att folk som inte kände mig hade helt fel bild av vem jag var. Jag var inte tuff, hård, cool och bäst. Jag rökte inte, drack inte och hade bara haft en enda ”riktig” pojkvän (och höll fast i honom i 2,5 år). Ändå dömde de mig. Kallade mig hora och diva. Fastän jag var snäll. För jag såg väl ut som en hora och en diva när jag försökte passa in till varje pris. När jag fick busvisslingar och glada hojtningar efter mig så växte jag lite grann. Jag växte när De Coola Tjejerna eller niorna oavsett kön hälsade på en i korridoren. Jag växte till och med när jag blev tafsad på av den svinsnygge men perverse Johan i parallellklassen!? När jag fick hänga i rökrutan fastän man inte rökte. När jag gick in i skolans cafeteria och kolla på musikvideon till ”Everything I Do (I Do it For You)” och bli alldeles bubblig i magen av tonårsförälskelse, för att någon gillade MIG! När killar som gått ut nian kom och tittade när jag hade gympa. (Fast då gömde jag mig bakom plinten.) Jag växte när jag blev uppvaktad och fick dansa svettiga nervösa tryckare på Bråhögshallens BIG-disco. När jag fick små kärleksbrev inpetade i skåpet på skolan och köpeblommor på avslutningen av kärlekskranka pojkar. Det var dåtidens likes. Live. Deras gillande var värt något. Vad andra gillade var värt något. Det var värt allt. Då.
Man måste ju få vara sig själv, eller hur? Men jag var ju inte det. Egentligen. Utan solbrännan, sminket och de tighta kläderna var jag Ingen. Eller Någon, men jag visste inte vem. En vilsen fjortonåring vars enda sunda och verklighetsförankrande input var kompisarna och pojkvännen som tyckte om mig för den jag var. Inte för den jag såg ut att vara. De övertalade mig att äta mer, att sminka mig mindre, att jag dög utan min fejkfasad och mitt påklistrade skal. De tyckte om mig utan allt extra onödigt skit, sa de.
Jag ville väldigt gärna tro dem
.
Mina vänner inklusive pojkvän satt tyvärr i kläm mellan två motpoler. Dels fanns min snälla mamma och pappa; pluspolen som tyckte jag var ultrafinast och superbäst vad än jag gjorde, men de hade inte sucken av en chans mot den superstarka minuspolen MTV, det senaste numret av Supermodel-tidningen och alla mina Okej-tidningsutklipp som jag tejpade upp på väggen i mitt rosa flickrum så jag inte skulle glömma vad Sann Skönhet var. Tillsammans med andra stereotypsbefästa medier som år 1991 fullkomligt överöste oss tonåringar med bilder om hur vi skulle vara för att vara snyggast, bäst, populärast utgjorde de en perfekt grogrund för Osäkerhet och Dåligt Självförtroende Deluxe.
Lite grann som nu. År 2013. Min gissning är att ungdomar inte alls är så mycket mer utseendefixerade nu. Bara lite mer upplysta på gott och ont. Våra unga har tillgång till teknologi som utvecklats explosionsartat vilket levererat en social arena och en mediesfär där man kan interagera. Det är inte bara input längre utan väldigt mycket output med. Lättillgängligt på alla vis. Det är lätt för oss vuxna att döma dessa sorgliga fjortisar som viker ut sig på nätet med fiskmunsbilder på nätet och riskerar att bli uppraggade av Alexandramannen eller andra pedofiläckel. Sån’t hände inte på vår tid. Då ringde vi Heta Linjen och tyckte det var fantastiskt kul när nå’n kåt gubbe flåsade oss i örat genom den röda Kobratelefonen med snurrskriva i botten och sedan fick pappa snällt betala telefonräkningen. Ibland bestämde man träff också, varpå man gömde sig i en buske när den svettige gubben med den hesa rösten faktiskt dök upp i sin skabbiga gamla Saab för att träffa oss småtjejer vid Fyrkanten i Staffanstorp. Hu. Det är rätt lätt för oss vuxna att vara nöjda med oss själva där vi sitter och familjemyser i våra U-soffor med tonårslivets vedermödor ljusår bakom oss. Våra första fyllor, våra krossade hjärtan, vår längtan efter att passa in är lika glömde som våra Postis-insändare inskickade med snigelpost, slutgiltigt ersatta av musklickssnabba kommentarer på Fejjan. Eller bara ett Instagramhjärta eller en Facebook-tummen upp om du likear bilden.
Det blir ingen like från mig på bilden av glömska. Vi vuxna har åt helvete för lätt att glömma hur det var! Hur det kan betyda världen för en om ens bästis bestämt med en annan tjejkompis. Om man inte blev bjuden på festen. Om man inte hade senaste innekläderna och om – gud förbjude – inte håret låg rätt på skolfotot. Om man vägde för mycket, om man hade celluliter, om man vägde för lite, om man hade för liten byst eller för stort arsle. Allt var jobbigt. Bara för att jag är rätt nöjd nu, vid 37 års ålder, betyder det inte att jag var det som ung. Det var jag verkligen INTE.
Vad jag vill säga, är att allt har sin tid och ungdomens tid är en tid av ångest, osäkerhet, oro och längtan, glöm inte det! Precis som den alltid har varit och antagligen alltid kommer att vara. Det behöver vi vuxna komma ihåg, speciellt om vi ska agera förebilder. Och våra unga behöver veta att vi inte alls varit så trygga och stabila i oss själva hela tiden. Någonstans på vägen mellan 14 och 32 års ålder kom jag till insikten att jag duger bra precis som jag är. Utan pudelpermanent och getingmidja. Jag älskar mat och hatar dieter. Jag är nöjd med mina fluffiga volanger och jag kan till och med leva med att sakna tio tänder! Men det har varit en lång resa dit. Jag förlåter snabbt min lilla hund för att han var fåfäng nog att inte vilja gå ut i regnet med sin nyslickade päls. För jag minns själv hur det var. Det var en tuff värld därute och om man vågade sig utanför dörren fick man vara beredd på att bli tilltufsad och få på pälsen lite grann. Men ibland måste man våga för att komma vidare så nu ska jag och hundstackarn ut och gå, vare sig han vill eller ej. Jag ska vägleda honom ut i Verkligheten för jag vet nu, vid 37 års ålder, att även om det är ett hårt klimat vi lever i, kommer vi att komma tillbaka helskinnade, stärkta och förhoppningsvis rätt nöjda med oss själva. Att vi tillsammans vågade oss ut i regnet trots att Fåfängan och Osäkerheten stod i vägen för Längtan. Och det finns faktiskt paraply och regnkläder och ännu mer hårspray om man inte vill sabba frillan. 🙂
PS. Glöm för allt i världen inte att gilla min regnpromenadsbild om jag skulle Instagramma och Facebooka den. Det är min hund som är den med tänder och jag är den som är utan. DS.

973 reaktioner på ”Den nakna sanningen om skönhet och att duga!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *