Humor, Livet

Kalopskriget

Det är alltid väldigt belönande i vårt hem, att laga svensk husmanskost från grunden!
NOT.
Barnen ser ut som jag serverat nåt självdött som preppats med arsenik.
Det petas och pillas i maten.
Det rynkas på näsor.
Det körs runt på tallriken.
Och det svaras med illa dold lögn att det var inte så illa…
Eller inte som bajs åtminstone.
Wow, tack liksom? 😳
Den är ändå inte SÅ hemsk, den här…eh…maten, mamma.
Nähä!! Men varför äter ni inte då?!
Vesslor.
Värst är det när maken svullat lunch vid 15-snåret, för då äter ju inte ens han!?
Grrrrr.
Ibland undrar jag varför jag anstränger mig alls? Inte alls för att ta på sig offerkoftan nu alltså, utan jag tänker mer logiskt och praktiskt, liksom. Varför lägger jag ner otaliga timmar varje vecka på att tänka ut, handla och servera näringsriktig och kärleksfullt tillagad mat från scratch när det ändå inte är önskvärt?
När de ändå föredrar nåt annat.
Typ luft.
Eller åtminstone popcorn.
Och det tar min själ inga timmar att tillaga heller!
3 minuter och 45 sekunder i micron, öppna påsen, ducka för popcornmolnet, klart att skyffla.
Jag frågade barnen vad de gillar dåååå, eftersom det äts typ ingenting.
Svaret som kom var väntat.
Jag ville inte höra det jag hörde.
Mackor.
Snabbmakaroner.
Färdigköttbullar.
Nudlar!?
Alltså, jag vill bara gråta. 😫
Hur är det överhuvudtaget möjligt för mig som uttalad matälskare att ha odlat fram barn som föredrar en syntetisk burgare från Donken före en mustig, tjock hemlagad gulaschsoppa toppad med créme fraiche? Som hellre tar en torr limpmacka med typ en miljon E-nummer före en mamsens läckra fiskgratäng med egengjord krämig vitvinsräksås??!
Vad är det för fel på barn nu för tiden?
Jag bara undrar!
Hur som helst tänkte jag att nu får det fan vara nog.
Jag förklarar krig.
Kalopskrig!
Med irritation och beslutsamhet som främsta kryddor tillagade jag sålunda denna vällagade och smakfulla husmanskost i vår nya vita emaljerade julklappsstekgryta från IKEA.
Långkok på übersvenskt vis alltså – fast med en ovanligt stygg baktanke…
(Kan nämna att jag log lömskt hela tiden kalopsköttet stilla puttrade fram sin delikata mörhet.)
Precis när alla satt sig till bords att äta så briserade bomben.
KA-BOOM!!
Okej! Nu är det så här att det är ANDRA REGLER SOM GÄLLER HÄRHEMMA!!
morrade jag militantiskt, helt utan förvarning och stirrade stint i ögonen på mina tre familjemedlemmar (inte samtidigt) utan att vika en sekund med blicken.
Tystnaden var slående.
Man skulle kunna höra en kalopsbit falla.
Sonen tittade med stora ögon och höjda ögonbryn och vred sig av lätt obehag i stolen. Dottern såg ut som hon svalt en melon på tvären. Däremot satt maken där i godan ro, lutade sig bak i stolen och sa nästan skrockande:
Lyssna nu, barn. Nu är det mammas regler som gäller!
Konstigt?
Han var ju inte alls införstådd i vad som komma skulle?
Nåja!
Nu är det slut på tramset! Vi äter för överlevnad!!! Inte för att det är kul! För det är inte kul att äta när ingen äter! Hädanefter äter man maten som serveras!!!! Och är tyst!
konstaterade jag högt, gällt, rått och myndigt under tiden jag pekade R A K T och furiraktigt med hela armen.
Ja, okej. Det var kanske lite overkill men jag har faktiskt sett att folk gör så i filmer – och lyssnas det min själ!
(Tystnad.)
Annars kan man glömma en massa kvällsmackor och så!
Slängde av bara farten in en ny armpekning med extra rak hand, den här gången riktad mot minstingen som inte är så minst alls eftersom han är snart tio år. Han duckade reflexartat, nästan som jag skickligt skickat någon form av dödlig projektil över matbordet, varpå han blängde förnärmat på mig. Det rann naturligtvis av mig som vatten på en gås.
(Tystnad.)
Så ni vet!!
Då samlade sonen mod till sig:
Alltså, du sa att man inte fick massa kvällsmackor. Men man får någon? En? Två?”
–  Ja, alltså…
Och måste man äta upp allt på tallriken? Typ sås? Allt? Eller man kan äta det mesta, och lämna lite?
Eeeh… Hm… Jaaa…?
Ja till vad, mamma? Måste man äta upp eller inte?
Inte. Allt. Men i alla fall så sm..
(Blev naturligtvis avbruten. Helvete. Det var säkert för att jag glömde vara auktoritär och peka rakt med hela armen! FAN. Måste öva på det. Måst…)
Så om jag äter potatis och kött så får jag äta massa kvällsmat om jag vill?
Hum… Ööö…
– ???
– Eh… Typ så ja?

Och ungefär DÄR förlorade mamman kalopskriget med sin nyförskanskade och uppbuffade men lika snabbt totalförsvunna låtsasauktoritet. Easy come, Easy go! Vissa är nog inte ämnade att vara diktatorer. Som jag då.
Epilog:
Barnen åt sina mikroskopiska portioner av kalops i slående tysthet den där februarikvällen. De sa till och med att det inte var så dumt, vilket jag vet är en saftig lögn men ändå. Ingen körde rally med maten på tallriken, ingen liknade middagen vid avföring, tog en halvtimmas kisspaus eller ålade sig ut stolen heller för den delen, vilket absolut når ribban för good enough i min värld. 😊 🙂
Påföljd:
Nu känner Gestapomamman sig redo för nästa utmaning!
Bruna bönor och fläsk serveras nämligen på torsdag.
Jag känner redan nu hur barnen kommer att älska mitt matval.
Men det kan jag inte ta hänsyn till, tänker jag!
Nu ska det bli andra bullar av.
Det serveras husmanskost och tvång.
Jag har dessutom övat på min obehagligaste mullrande myndighetsröst i kombination med:
a) den genomborrande blicken från helvetet
och
b) världens rakaste kommendering medelst arm och hand
Det kommer garanterat att få ordning på strulpellarna en gång för alla.
Eller hur?
Jag tänker lite grann som Von Trapps kids i Sound of Music, innan det där jävla energipillret Julie Andrews kommer in och sabbar den übermilitanta familjekontrollen med all sockersöt skönsång och kärlek i överflöd!
Det har vi testat här.
Resultat: Alla är glada, ingen äter.
Och så kan man väl inte ha det…!? 🙂
Nä, nu ser jag fram emot att praktisera mein Führerröst på torsdag!
Så Gud nåde det barn som inte äter!! 
😁😈😏

817 reaktioner på ”Kalopskriget

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *