Livet, Samhället

Var får såssleven bo?

Var bor den här? hör jag mig själv säga när jag hjälper till att torka en nydiskad såsslev i en släktings kök.
Ett par höjda ögonbryn och ett svar som låter sig dröjas på indikerar att det sannolikt är en märklig fråga jag ställt, åtminstone när man talar om ett köksredskap.
Jag vill bara veta var jag ska lägga den.
Var den hör hemma.
För allt och alla hör hemma någonstans, eller hur? De hemlösa, de överblivna, de ersatta, de gamla och de glömda. De nya, som ännu inte hittat rätt. Människor liksom saker. Allt och alla hör hemma någonstans. Även en simpel såsslev av metall.
Såssleven får bo i tredje lådan uppifrån, under bestick, saxar, knivar och potatisskalare som härbärgeras i första- och andraklasslådan, men ovanför brödkaveln och potatispressen, vilka tydligen står lägre i rang. I tredje lådan hör den alltså hemma.
Jag säger inte emot.

Det är inte mitt kök, så jag har inga synpunkter.
Själv har jag en stor låda hemma där alla, precis alla, köksverktyg ligger nedslängda, huller om buller. Ingen ordning alls kan man tycka. Min noggranna släkting hade säkert suckat över röran som mött henne om hon skulle behöva lägga ner något – eller än värre leta upp något – däri. Fast för mig är det en form av ordning. Jag vet nämligen att vad jag än behöver som inte ligger snyggt organiserat i bestickfack eller i knivställ, så lär jag hitta det i den stora lådan under spishällen. Och även om du kanske inte tycker att stekspadar och vispar ska ligga i samma låda som kräftknivar, majskolvshållare och grillspett så tycker jag att det funkar bra. De har inte klagat och jag hittar dem när jag behöver dem. Funktionellt om jag får säga det själv.
Min såsslev bor också där, förresten. Fast min är inte i metall. Min är av plast och dessutom i fel färg. Omodernt koboltblå, men jag gillar den ändå. En kvarleva från nittiotalet, lite grann som en ungdom jag lärde känna för ett år sedan. Hon var nämligen också en kvarleva från nittiotalet och av fel färg, tyckte vissa andra. De där som även tyckte att hennes ursprung var fel. Hon bar omoderna kläder och en konstig sjal på huvudet. Man brydde sig inte om att prata med henne, för hon hörde liksom inte hemma här. Man kan säga att hon bodde i fel låda. Enligt Dem.
Enligt mig finns det inget ställe på Jorden som hon hör mer hemma på. Hon har ju bott här i över halva sitt liv. Hon kan språket, även om De inte bryr sig om ifall hon kan det. De förutsätter bara att hon inte kan svenska för hon ser ju inte ut som Oss och det är det som är det viktiga för Dem. Hon handlar på ICA för sina knappa pengar och det retar upp Dem för hon får säkert sina pengar från socialen. Där får man hur mycket pengar som helst! Så mycket att alla invandrarfamiljer kan åka runt i Mercedes av nyaste modell och yngla av sig och nära på samhället när vi svenskar knappt har råd att åka till Kanarieöarna längre. Ungefär så tänker De när de ser henne. Och De hatar henne för att hon gör så att våra gamla inte får den omsorg de behöver på ålderdomshemmet.
De glömmer att hon är ett barn. Ett stort och vilset barn utan lycklig barndom, lördagsgodis och pappa. De känner inte henne. De vet inte om att hon cyklar i smyg ibland, på en lånad cykel. Hon äger ingen egen. De vet inte heller om att hon pantar burkar som hon hittar ute för att kunna köpa ett Lypsyl för att hennes läppar spricker när det är kallt. Hon får nämligen inga pengar hemma, för det finns inget att hämta. Hela den enorma förmögenheten som mamma roffar åt sig från socialen varje månad går till hyra, el, hygienartiklar, blöjor…och mat, så långt det räcker. Ja, basen, liksom. Det finns inget utrymme för en chipspåse, nya kläder, lite smink eller en enkel dator till skolarbete och Facebook. Fast det tror De förstås inte på, för De känner nån som känner nån som har en bror som vet att socialen betalar ut massor. Varje månad. Hela tiden. Och alla dessa socialbidrag missunnar våra äldre den omsorg de behöver! Förjävligt, tycker De. Och sedan hatar De ännu mer.
Den här flickan har inget Spotify-konto. Det finns inte ens en gammal mobiltelefon med vanliga knappar till den här unga tjejen, i Sverige, i dag, år 2014. Och det tycker du kanske inte hon ska ha heller, för hon passar ju inte in. Hon har kanske inte ens gjort sig förtjänt av lyxen det innebär att äta sig mätt även i slutet av månaden, för hon är ju faktiskt född i fel land. Hon ser annorlunda ut, där hon går med sin sjal på huvudet och nynnar för sig själv, ensam i världen på väg till affären. Det De inte tänker på, är att hon aldrig heller lär få en chans att passa in om hon alltid måste gå i storasysters avlagda mjukisbyxor och trasiga sommarskor fastän det är december.
Den här flickan är kluven. I vilken låda hör hon hemma? Hon längtar i vart fall inte tillbaka. För vem vill höra hemma i krig? Vem kan bo på ett ställe där man varje dag riskerar sitt liv bara genom att existera? Där man förlorar släktingar och vänner i granatattacker, av svält, av sjukdom? Där man tvingas växa upp alldeles för tidigt för att ens pappa flytt till ett land långt borta, i ett land där han inte passar in men väldigt gärna vill passa in i för han vill inte dö. Så klart vill han inte dö. Och det vill inte familjen heller, så efter många år som åtskilda kan mamman och några barn äntligen komma efter! Fast då är pappa död. Han dog alldeles för ung i ett land utan bomber och likvärdig fattigdom – men fullt av hat och misstro mot allt och alla som avviker. De glömda. De hemlösa. De nya som ännu inte vet var de ska bo. Var de får bo.
Och den här flickan bryr sig egentligen inte om var hon får bo, bara hon får bo någonstans där hon kan vara fri från förtryck och hat både från regeringen och från människorna i hennes omgivning. Hon har inte många önskningar eller drömmar, bara en längtan efter frihet. Hon vill kunna få tänka vad hon vill, säga vad hon vill, känna vad hon vill och välja själv. Det är viktigt för henne, att få välja sitt eget liv utifrån de förutsättningar hon fått. Hon vill så att säga kunna bo i samma låda som en ny elvisp, fastän hon är en koboltblå såsslev från nittiotalet. Men hur skulle det se ut? Nä, någon ordning får det vara i lådorna, eller hur. Det tycker åtminstone De.
Själv tycker jag det är rätt spännande med röra.
En salig blandning.
Integration, som det så fint heter.
Vi människor lider av ett ständigt behov att kategorisera, organisera och sätta etikett på saker. Att jag använder ordet lider är ingen tillfällighet, för även om denna drift att klassificera vår omgivning är medfödd och helt nödvändig för att vi ska kunna förstå omvärlden och ta in alla intryck som fullkomligt väller över oss sedan dagen vi föds, så tycker åtminstone jag att det går till överdrift ibland. Det är väldigt lätt att sätta etikett på människor, till exempel. Det går snabbt placera in människor i fack, precis som vi placerar köksgeråd i rätt lådor, så att det finns någon logik och ordning. Det är lätt tro att man vet hur en människa är utan att känna dem, bara genom att se på honom eller henne. Det är enkelt att döma utan att veta. Vi placerar in folk i fack utifrån vår egen förförståelse. Det är naturligt samtidigt som det blir farligt när man inte ens stannar upp och ifrågasätter sig själv ens lite grann. För vad har du egentligen för förförståelse när det handlar om krig? Vad har du för personliga erfarenheter av svält? Av död? Av ändlös sorg och obeskrivlig hopplöshet – och då menar jag inte för att du fått hjärtat krossat av pojk-, eller flickvännen när du gick i gymnasiet utan för att du såg din mamma bli avrättad på torget när du var sex.
Själv har jag inget att komma med här.
Jag har varit förskonad från den typen av misär.
Jag har blott en simpel vilja att förstå hur allt det här har skapat en del av den person som står framför mig idag. Jag kan grovt generaliserat välja att hata eller försöka förstå.
Det är mitt val.
Inte hennes.
Inte ditt heller för den delen.
Och definitivt inte någon politikers val, utan mitt.
Så är verkligen alla unga flickor med sjalar i själva verket slipade socialbidragstagare som närar på svenska staten så att din mormor får sämre omsorg på hemmet? Eller är det bara hennes föräldrar som är utsugarna som utnyttjar systemet? Hur vet du att familjen går på socialbidrag? Skulle det kunna vara så mamma jobbar nätter som städerska när vi andra sover och faktiskt inte ser att hon går till jobbet? Skulle det kunna vara så att pengarna som flickan spenderar på Lypsyl på ICA kommer från pantburkarna som du inte brydde dig om att lämna in, utan slängde i soprummet efter julledigheten..? Det är värt en extra tanke, tycker jag, innan vi per automatik klassificerar och kategoriserar och dömer. Precis som jag själv borde tänka mig för lite, innan jag snabbt tänker att alla nationalister eller rasister är korkade. Dumma. Lyssnar för mycket på trams som inte är sant. En del är säkert hatiska människor som tar den lätta vägen och flyter med strömmen utan att tänka så mycket, medan andra har sina skäl. Sin tro. Sin övertygelse.
Även om jag inte håller med, så vem är jag att döma Dem?
Egentligen…?
Hur kommer det sig att jag inte är mer intresserad av varför De tänker som De gör, än vad De säger?
Och vem är De att döma flickan som handlar Lypsyl på ICA?
Vi lever i ett komplext samhälle där det är extremt svårt – omöjligt – att dra paralleller mellan
a) vad en specifik utländsk familjs dotter kostar i socialbidrag under en period i hennes liv
och
b) vilka besparingar som gjorts i personalgruppen på äldreboendet där din mormor flyttat in.
Ja, om du inte är professor i nationalekonomi förstås. Då kanske du har en susning om hur man i teorin skulle kunna bära sig åt för att räkna och tolka statistiken på ett praktiskt plan. Hur man skulle kunna göra omfördelningar i statsbudgeten och styra upp landet liksom.
Annars är det nog mest gissningar som vi lekmän gör, eller vad säger du?
Vi utgår från vad vi vet, vilket aldrig är mycket, och så skapar vi våra egna sanningar.
De sanningar som passar oss bäst. Som gör att vi slipper förändra så mycket hos oss själva, att vi bevarar status quo och som helst lägger skulden på någon annan när det blir dåliga tider i Sverige.
Någon måste få skulden.
Någon vi inte känner.
Som Henne.
Hon som inte passar in.
Fast om man inte blir insläppt, inte blir tillåten att passa in, inte blir accepterad – vad gör man då?
Om du vore såsslev, vore det då logiskt för dig att trängas med ett gäng gafflar, teskedar och bordsknivar i en låda? Om de inte ens ville släppa in dig i lådan? För mig vore det inte det. Logiskt, alltså. Jag hade velat passa in. Jag hade säkerligen föredragit att bo med stekspadar och andra köksredskap, kanske mest för att jag förväntats bo i en viss låda. Det är större chans att någon ser mig och att jag blir hittad och använd någon enstaka gång om jag ligger tillsammans med rätt kategori av köksgeråd, om man så säger. Och jag hade som koboltblå såsslev av plast definitivt känt mig mer hemma bredvid en koboltblå stekspade av plast som även den var från nittiotalet, än en sylvass, modern Globalkniv av blankpolerat stål. Vi hade nog inte haft så många gemensamma nämnare, tänker jag. Eller finns det andra vinster? Tänk vad mycket vi hade haft att berätta för varann! Så mycket olika saker vi upplevt. Alla människor vi träffat, allt vi varit med om under åren. Kanske olikheterna berikar och integrerar snarare än dränerar, segregerar och delar, vad vet jag? Kanske ska knivarna få flytta ner i den stora lådan, de med. 🙂
Jag säger inte att jag tycker att alla människor är helt lika, för det är vi inte. I grund och botten är vi människor, oavsett hudfärg. Sedan formas vi utifrån vår omgivning. Vi har olika saker med oss i bagaget vi bär, och det gör att vi har olika förförståelse för våra medmänniskor. Och det finns rötägg och ärkesvin precis som det finns vänliga själar och änglar i alla samhällen, inom alla religioner och inom alla kulturer.
Jag tänker att det är upp till var och en av oss hur man vill ha det, både hemma i sina kökslådor och uppe på hjärnkontoret. Var och en har själv rätt att bestämma hur automatiskt eller hur genomtänkt vi väljer att placera andra människor i fack. Hur vi väljer att döma andra utan att egentligen veta så mycket om dem. Var och en av oss äger rätten att tänka fritt och använda sin hjärnkapacitet precis hur mycket eller hur lite man vill. Och vill man ta den lätta vägen så lyssnar man på sin svåger, sin arbetskamrat eller någon retoriskt slipad politiker som tror sig veta allt om homogena folkgrupper, om nationalekonomi, om socialbidrag, och om nedskärningar i äldreomsorgen som alltihop kan skyllas på en ung flicka som hade oturen att födas i ett annat land.
Ord som föder hat.
Misstro.
Som delar och håller åtskilt.
Det är den enkla vägen.
Välj den om du vill, det är ditt val.
Det svåra är att utmana sig själv. Kanske förändra sitt tankesätt, om än bara lite grann. Kanske inte lyssna på alla historier om socialbidragstagande invandrare som kör runt i Mercor. Kanske inte heller välja att blunda totalt för eventuellt stegrande kostnader för staten, vad gäller invandringen, hemlösheten, barnfattigdomen. Kanske även ta med i beräkningen att bakom de där stegande kostnaderna finns inte bara homogena grupper av utlänningar, hemlösa och barnfamiljer som vill ha mer pengar och bättre levnadsvillkor, utan snarare ett mycket stort antal individer med resurser, livsvilja, kunskaper och möjligheter som helt verkar försvinna i vårt samhälle.
Kanske borde De bilda sig en egen uppfattning om just den där flickan.
Och tänk om vi kunde se på alla andra avvikande filurer i vårt samhälle med öppna ögon. De Andra som – olikt dig och mig – inte Instagrammar den snyggt upplagda lördagsmiddagen med ett obligatoriskt glas rött för artonde veckan i rad, hashtag mys, hashtag familjen, hashtag hemma.
För de kanske inte ens har en iPhone, en middag att se fram emot, en familj eller ens ett hem.
Och ärligt talat – vem är jag då att döma dem?
Det viktigaste tycker jag är att vi var och en överhuvudtaget har ett ställe som är hemma.
Som känns som hemma.
Där vi hör hemma.
Inte var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.
Det är oviktigt.
För allt och alla hör hemma någonstans, eller hur?
De hemlösa, de överblivna, de ersatta, de gamla och de glömda.
De nya, som ännu inte hittat rätt.
Människor liksom saker.
Allt och alla hör hemma någonstans.
Även en koboltblå såsslev av plast.

34 reaktioner på ”Var får såssleven bo?

  1. You could definitely see your expertise within the work you write.
    The arena hopes for more passionate writers such
    as you who aren’t afraid to say how they believe.
    All the time follow your heart.

  2. Woah! I’m really enjoying the template/theme of this
    blog. It’s simple, yet effective. A lot of times
    it’s very hard to get that ”perfect balance” between superb usability and appearance.
    I must say you’ve done a excellent job with this. Additionally, the blog loads super fast for
    me on Internet explorer. Excellent Blog!

  3. Hi there! I could have sworn I’ve been to this site before but after browsing through some of the post I realized it’s new to me.
    Anyways, I’m definitely glad I found it and I’ll be
    book-marking and checking back frequently!

  4. of course like your web-site but you have to take a look at the spelling on several of your posts.
    A number of them are rife with spelling problems and I to find it very
    troublesome to inform the truth then again I will
    certainly come again again.

  5. Valuable info. Lucky me I discovered your website by accident, and I’m shocked why this accident did not came about earlier!
    I bookmarked it.

  6. I think that what you published made a great
    deal of sense. But, consider this, what if you were to write a killer title?
    I mean, I don’t wish to tell you how to run your website,
    however suppose you added a post title that grabbed folk’s attention? I mean Var får såssleven bo?
    – Qvickologi is a little vanilla. You could peek at Yahoo’s
    front page and note how they create article titles to
    get people to click. You might try adding a video or
    a picture or two to grab people interested about what you’ve got to say.

    Just my opinion, it could make your blog a little livelier.

  7. Very nice post. I just stumbled upon your weblog and wished to say that I have really
    enjoyed browsing your blog posts. After all I’ll be subscribing to your feed and I hope you write again very
    soon!

  8. Tremendous issues here. I am very happy to peer your post.
    Thank you a lot and I’m having a look forward to touch
    you. Will you please drop me a mail?

  9. Hey I am so excited I found your blog, I really found you by accident, while I was browsing on Askjeeve for something else, Nonetheless
    I am here now and would just like to say cheers for a tremendous post and
    a all round thrilling blog (I also love the theme/design), I don’t have time to look over it all at the moment but I have saved it and also added in your RSS feeds, so when I have time I will be
    back to read a lot more, Please do keep up the great
    job.

  10. Hi there every one, here every person is sharing these
    familiarity, therefore it’s nice to read this website, and I used to go to
    see this web site everyday.

  11. If some one desires to be updated with most up-to-date technologies therefore he must
    be visit this website and be up to date every day.

  12. Hi there, I discovered your web site by way of Google even as searching for a comparable matter, your
    website came up, it seems to be great. I’ve bookmarked it in my google bookmarks.

    Hello there, simply changed into aware of your blog via Google, and located that it’s truly informative.
    I’m going to be careful for brussels. I’ll be grateful in the event you continue this in future.
    Many other folks might be benefited out of your writing.
    Cheers!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *