Förhållande, Humor, Livet

War of the Qvicks

För ett tag sedan beklagade jag mig över makens oerhörda fascination för allehanda elektroniska konsumtionsvaror.
Det är inget jag tänker dementera, utan snarare utveckla, antagligen till hans stora förtret.
Som jag nämnt i tidigare inlägg är alla produkter med sladd, alternativt trådlösa gelikar, intressanta förutom de köksmaskiner som är billiga eller nödvändiga. Dyra, designade skrytobjekt införskaffas medan viktiga saker som elvisp och smörgåsgrill tillåts förbli halvfungerande, uråldriga och obsoleta i såväl utförande som funktionalitet. Fast det finns som bekant undantag.
Som till exempel kaffemaskiner.
Under åren har många högteknologiska kaffemaskiner har kommit och gått i vårt hem.
Det senaste av maken Mattias tillskott på den fronten är en fläskig historia som inte verkar vilja passera sitt bäst-före-datum! Alla tidigare manicker som producerar kaffe har obevekligen fått vika hädan efter några få månader eller möjligen ett långt års kaffeservice hos the Qvicks. Det har liksom gått att vänta ut det, men nu är balansen rubbad. Det här åbäket, den maffigaste maskinen av dem alla, hittar inte härifrån! Den får stå kvar! Parkerad på första parkett i vårt kök står den och finns dag ut och dag in, snart inne på sitt andra år av obstinat kitchen duty. Trotsigt står den där och tar upp en dryg kvadratmeter av min annars så fina och användbara bänkyta av dyr, svart, glansig granit.
En jäkla dammsamlare är vad den är!
Dessutom har detta makabra rymdskepp till kaffemaskin ett eget liv.
Plötsligt, utan förvarning stängs den av.
Jag slår vad om att den sätter på sig själv också, bara för att jävlas.
Jag vet inte hur många gånger jag stått och diskat och så börjar den ticka, surra, blinka och pysa så där förrädiskt, du vet?
Lömskt. Creepy. 
Jag kastar onda blickar på den så fort jag kan.
Men snygg är den tydligen?! (Ja, jag är så klart ironisk!)
Och den har sladd, vilket enligt vissa är det viktigaste av allt!
Självklart kunde man inte nöja sig med en enkel variant, nej då.
Det skulle det vara en helautomatisk proffsvariant med dubbla ”bryggare” och mjölkskummare.
Man kan alltså göra två låtsas-latte på samma gång, woohoo.
Överdrivet stor och uppenbart superfräck. Ifall du nu missade det.
Behöver jag nämna att:
a) det lyser i de båda vattencisternerna
b) den har en automatisk uppvärmningsplatta för sina specialkoppar
c) den gör ifrån sig pysande motorljud på kvällarna, som om den skulle lyfta och sväva iväg under tiden jetmotorerna vrålar och sprutar ut eldsflammor?
Rymdskeppet är dess öknamn.
Ett tvättäkta Moderskepp är nämligen vad det är.
Jag använder den så sällan jag kan, av ren princip!
Den brygger ju inte ens kaffe, fastän det heter kaffemaskin?! För jag kallar inte det kaffe om man lagar en kopp genom att slänga i ett litet metalliskt tefat med ihoppressat pulver, genom en smal, lömsk mun, där Järnridån obevekligen faller ner; en silverkall lucka slamrar ner för ingången, varpå maskinen innanmäte mekaniskt tuggar hål i kapseln, pressar igenom ånga med vansinnigt tryck under tiden det ska pysas och låta, under tiden det produceras någon form av svart dryck. För kaffe är det inte. Man ser inget pulver, man använder inget filter och det doftar inte nybryggt. Och då är det helt enkelt inte kaffe!
-”Det går bara inte att lita på så´na maskiner. Och kaffe? Pfff. Det är det inte.”  hör jag mig själv muttra när jag för en gångs skulle tvingas göra en latte till en icke ont anande gäst som tydligen tycker att det är exotiskt med (o-)kaffe med bränd mjölkfradga i högt glas, eller latte som det så fint heter. Låtsas-latte!
De flyktiga tankarna flyger snabbt vidare till år 1986 då min kära mamma i köket i vårt lilla radhus bestämt klargjorde för pappa att hon min själ inte skulle ha in någon helvetesmaskin som skickade ut farliga radiovågor i vår tillrättalagda hemmiljö! Och därmed basta! Fast då handlade det inte om ett Rymdskepp utan om en microugn, och det vet vi ju alla hur hemska de är. Stackars pappa suckade, fann sig och inväntade förändringstanken. Två år senare hade vi en micro – fast då var det ju mammas idé förstås.
I det här fallet vill jag tänka att det är jag som är min pappa och Mattias är min mamma. Varför det är så ska jag berätta nu:
En vacker dag för snart ett år sedan bjöd jag – helt ovetandes om konsekvenserna av mitt oförsiktiga handlande – upp till en blodig och infekterad kaffeduell då jag en dag blev sugen på riktigt kaffe. Inte visste väl jag att min längtan efter kaffe skulle lägga utmärkt grogrund för en bitter konflikt i det Qvickska hemmet.
War of the Qvicks.
(Fast med facit i hand hade jag nog ändå köpt den, just for the fun of it! Muhaha!)
Jag surfade in på Tretti och beställde en lagom stor Electrolux-kaffebryggare i klassiskt format och utförande, men med en chibbig och modern twist: den hade en malkvarn på toppen vilket innebär att du kan laga en rykande kopp färskmalt kaffe till frukost utan större insats! Inga luckor som fälls ner, inga rymdskeppsliknande pysljud, utan rätt och slätt…kaffe! Lyxigt sådant, dessutom. Och om man inte har hela bönor hemma kan man ju så klart brygga helt vanligt kaffe också. Perfekt! Efter bara några dagar hade jag den hemma. En äkta kaffebryggare! Jag ställde den demonstrativt i andra ändan av vårt kök, på sin egen lilla plats, bryggde mig en kopp och NJÖT. Änglarna sjöng i mitt öra. Äntligen riktigt kaffe igen i det Qvickska hemmet! Hurra! Vive la Révolution! 

mums!
Finmaskinen!

Jag hann vara glad och lycklig åt min nyvunna vän i exakt tre timmar.
Sedan kom Maken hem från jobbet.
Han kom in i köket, tittade upp och såg My Precious varpå Helvetet frös till is.
– ”VAD är det där!?” utbrast han, chockerat, missnöjt och väldigt ifrågasättande på en och samma gång, lite grann som om han kommit hem från en riktigt jävlig arbetsdag och insett att jag bestämt mig för att låta en hel trupp sjövilda dagisungar utan fröken invadera vardagsrummet och praktisera Fri lek i soffan, med hans PS3, iPad och alla hundra fjärrkontroller. Och leka med fingerfärg samtidigt. I multipla kulörer.
Lite grann så.
– ”Eh, va? Menar du den?” svarade jag, och pekade på Qvicks nya, oskyldiga lilla kaffemanick, väldigt förvånad över reaktionen. ”Det är en vanlig kaffebryggare…?”
What´s the fuzz, liksom?
– ”Vaddå! Har du köpt en kaffebryggare?! Utan att prata med MIG?”
 tjöt maken och antog en rosaröd nyans i huvudet och odlade fram de där bekymmersrynkorna i pannan på en nanosekund.
Här följde en konstpaus där tusen tankar flög genom min hjärna och en qvick inre monolog ägde rum.
Har jag gjort något dumt?
Nej…?
Eller?
Men varför blir han sur?
Ah! Han kanske ville välja, den har ju trots allt sladd.
Han blev fråntagen Expertrollen! Mhmm.
Dags att vara fru-slug.
Bäst att inleda Operation: Fjäskmanöver!
-”Vill du smaka? Det är gott kaffe! Jättegott! Den maler bönorna själv! Och har digital display!” 
försökte jag överentusiastiskt avleda honom och sträckte fram en kopp väldoftande kaffe.
Den gubben gick INTE.
-”NÄ-HÄÄÄ du! Tror du jag vill ha…det där?!” fnös han och vände på klacken.
” Jaaaa-jaaaa! Jag förstår precis….!” muttrades det med uppenbart syrlig underton hela vägen till vardagsrummet där han gropade ner sig i soffan, vilken så klart var helt fri från dagisinvasion med skrik, stök, fingerfärg och klet. Men det spelade alls ingen roll.
War of the Qvicks hade just startat.
Under flera månader därefter bryggde jag mitt väldoftande, nymalda äkta kaffe…till mig själv. Erbjöd alltid honom en kopp och blev alltjämt besvarad med en besvärad fnysning, varpå han startade Rymdskeppet och gjorde sig en kopp…blaskO-kaffe. 
-”Alltså, du kan väl i alla fall smaka på det?” trugade jag gång på gång.
-”Tänker ALDRIG smaka…det där.” kom det, surt och kort.
-”Jag tycker att du är tramsig. Det är bara kaffe! Ta nu.” 
Men icke. Rymdskeppet startades i sedvanlig ordning med pysljud och stånkanden och det deklarerades tydligt att jag minsann aldrig skulle få smaka hans finkaffe igen (ja, han envisades med att kalla sitt Rymdskeppsavskräde det), men det gjorde jag ändå. I smyg! Den gör rätt god espresso, nämligen. Ibland.
Dagar, veckor och månader gick. Maken förblev obevekligt obstinat.
Men så en vacker dag var det Kalla Kaffekriget över och bara sumpen blev kvar i den krigsdrabbade kaffezonen!
Kanske kom det avgörande ögonblicket när han kom på att jag kunde ställa en timer på min fiffiga apparat? Morgon efter morgon väcktes vi nämligen till det milda ljudet av bönor som maldes varpå en ljuvlig, fyllig kaffedoft spreds i det Qvickska hemmet. Kanske resignerade han på grund av den välutvecklade tekniken? Av den förföriska doften som ett Rymdskepp aldrig skulle kunna alstra? Eller så var det bara ren lättja som gjorde att han till slut fann sig i att läppja på mitt fräscha morgonkaffe. Eller så tog det helt enkelt slut på tefat (ja, kaffepuckar eller vad det heter, så´na han matar Rymdskeppet med).
Vem vet?
Och vem bryr sig?
Faktum kvarstår:
Det Kalla Kaffekriget (War of the Qvicks) är nu ett minne blott och vem som gick segrande ur detta slag behöver man inte kunna spå i kaffesump för att lista ut. 🙂
Fast jag undrar fortfarande när Rymdskeppet ska få flyga vidare…?
Det står fortfarande där i hörnan. Hotfullt väsande och blinkande. Nästan redo för attack.
Lite grann som en gammal Stalin-staty som trots de gamla ryssarnas reträtt står kvar som ett gruvligt krigsmonument i östeuropas mest avlägsna hörn… och väntar tålmodigt….på sitt nästa offer.
[polldaddy poll=1609955]

113 reaktioner på ”War of the Qvicks

Lämna ett svar till Usectdem Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *