3×20 minuter=1 eon av smärta

Kära dagbok.
Igår hade jag skoj med livet som insats, vilket återspeglas idag. Och inatt!
Låt mig berätta…
Jag köpte en bra deal på nätet, du vet från ett sån’t ställe som har svinbra priser på kul grejer, tjänster och upplevelser som man egentligen inte behöver men köper ändå för att det är så billigt. Egentligen borde jag vara tacksam att de finns, de där företagen, för annars hade jag aldrig vetat att jag behövt dubbla uppsättningar dansande vattenhögtalare med exceptionellt dåligt ljud, till exempel. Jag hade aldrig heller förstått hur mycket jag behöver magiskt näringsserum till ögonfransar heller för den delen (fast min blev nog fellevererad utan magi, för här växte minsann ingenting utom möjligen minuset på mitt bankkonto). Och jag hade sannolikt aldrig kommit på tanken att spela Laserdome i 3×20 minuter heller vid 37 års ålder.
Tanken var god. Jag tänkte att jag och väninnan skulle spela med sönerna! Det är värt en eloge bara det eftersom jag annars skulle vilja ringa utkörning om jag vill ha ett glas bubbelvatten från kylen. Jag är inte så sportig om man så säger. Typ antisportig. Rätt otränad och tämligen lat. Fast det tänkte jag glömma bort ett slag igår för den goda sakens skull.
Efter lite övertalande följde även dottern med in, lite motvilligt, för vem skulle hon vara med? Ja, OSS, tyckte jag. Fick en sned blick: but really? Redan där kunde jag blivit varnad, men icke. Det finns tydligen inga mått för min avsaknad av självinsikt när bollen väl är i rullning…
Problemet började egentligen redan i kassan på Laserdome, när jag ska betala för en extra person eftersom dealen bara var för fyra.
– Fast för den extra personen räcker det med 2 spel á 20 minuter, säger jag.
– Jaha, för dig då menar du, säger killen och småler styggt.
Eller killen och killen…
Han är nog i min ålder. Potentiellt äldre. Fejkbränna.
Hm! Jag fnyser invärtes. Så jävla dålig kondis har jag väl inte! Och vad då, syns det på mig att det är just jag som inte pallar tre omgångar utan bara två? Varför tror han inte det är väninnan Malin som är lat?! Hon har ju dessutom höftproblem!
Plötsligt dyker Han upp från ingenstans! En liten röd Djävul med eldgaffel som petar mig i sidan och hojtar:
– Ah, kom igen tant! Visa dem!
Han väcker något märkligt inom mig som gör att jag blir bestämd, målmedveten, irriterad och pepp på samma gång.
Nu jävlar.
Det är fler som ska spela, så vi blir indelade i lag, får västar på, och spelet börjar. Alla rusar in på plan i mörker och rök och blinkande lampor. Strobbar och hetsig musik. Fett!
Spänningen är total, kanske mest eftersom jag tappar bort alla andra fyra i mitt lag på en gång.
Ridin´solo då. Som Rambo.
En livsfarlig Killing Machine! Typ.
Hittar några ynglingar uppe på en ramp och skjuter alla.
Två gånger om!
Ha! Chuck Norris, släng dig i väggen!
– Jävla campare! ropar jag coolt och rått och stormar vidare.
Kvar sitter tre killar i 18årsåldern och tittar konstigt efter mig.
Tur jag har någon input från ungdomsvärlden, annars hade man lätt kunnat tro att jag är…gammal, eller hur??
Det går väldigt bra i början! Plötsligt känner jag hur jag blir mer som Lara Croft i Tombraider, fast minus fläta. Och kanske inte fullt så snygg. Men läpparna är där! Och movsen! Jag smyger, trippar, springer, gömmer mig, attackerar. Sjukt smidigt! Ah, vaddå 37 år!? Det här går ju skitbra! Hör ett pipande och väsande ljud som får mig att rynka pannan men när jag märker att ljudet genereras från mitt eget bröst så bryr jag mig inte om det mer.
Tant stormar uppför en ramp i värsta ninjatakten. Fan vad snabbt det går!
– Men vad coolt! Jag har ju inte dålig kondis, hinner jag tänka glatt innan jag blir omsprungen och träffad av två åttaåringar.
Två gånger om!
– Revansch! skriker den lilla Djävulen och hugger eldgaffeln i höften på mig innan jag slaskar ihop i en pöl i salen med västarna och det är paus.
Omgång två blir ungefär likadan.
Tant går all in!
Kryper, ålar, dansar fram, fläskar vidare. Skjuter och träffar!
Som Bond. Passande nog är det precis vad jag heter enligt mitt fräcka laservapen!
Jag pepprar motståndarna och slinker vidare in i mörkret uppe på rampen.
Råkar frontalkrocka med nån jävel som inte kan se sig för.
Ojdå, det var visst sonen? Han ligger där på golvet och ser arg ut.
– Men MAMMAAAA! skriker han surt och får ont i armen. Själv knastrar det till i handen men det finns ingen tid till det nu. Lydig mamma klappar om men Terminator står liksom och stampar och vill iväg så det blir en snabb tröst, se´n på det igen!
Omgång tre skulle jag ju inte spela, men nu har Djävulen liksom vaknat så jag frågar upprymt gubben med fejkbrännan om jag kan spela sista spelet?
– Jaha, såpass! säger han. Har du så kul?
Jag ler och nickar.
Fast kul? Det är på liv och död, liksom! To the bitter end.
Nu har en massa ungdomar anslutit och vi är nog 20 personer som springer runt på det virtuella stridsfältet.
Jag är klart coolast.
Tror jag.
I alla fall i min ålder.
Det kan bero på att jag är den enda i min ålder.
Men den insikten infinner sig inte förrän dagen efter.
Jaja. Whatever! Yolo.
You only live once.
Eller i mitt fall 49 gånger för så många gånger blir jag träffad under timmen som går.
Redan efteråt känner jag att det här var kanske lite dumt. En stegrande värk från höger höft gör sig påmind. Det bultar i huvudet och det känns som jag sprungit ett maratonlopp. Jag hamnar på plats 14 av 24 vilket helt klart bekräftar att jag i varje fall är lite cool för att vara 37. Det viktigaste är att klå väninnan Malin vilket jag inte vågar kolla om jag gör utan bara intalar mig själv att så måste det vara, för hon har ju höftproblem.
Vi sitter utslagna vid ett bord en stund efteråt och gnäller över hur ont vi har, hur svettiga vi är och hur kul det var!
Kul, ja. Det är bara förnamnet.
Efternamnet kommer på kvällen. Det stavas SMÄRTA.
En timme efter jag kommer hem börjar problemen på riktigt. Jag har oerhört svårt att gå upp för trappan. Och ner ska vi ju inte prata om! Det gnälls, kvids och pips. Det ojas och ömkas med mig själv.
Tant kanske skulle ha tagit det lite lugnt?
Inte chockat den halvdöda antisportiga fluffiga zombiekroppen, kanske?
Jag kan inte somna på natten. Det bultar och värker typ överallt utom i ögonfransarna som fått sin dagliga dos magiskt näringsserum utan verkan, men jag lyckas somna strax efter midnatt någon gång av ren utmattning… Sedan tycker min hjärna att det är lämpligt att spela mig ett spratt tydligen?
03.39
Vaknar svettig och ångestfylld av att jag just blivit sprängd av en landmina i djungeln i Vietnam. Har tappat bort hela plutonen. Skriker Adriaaaaaaan men kommer på att det är från fel film. Somnar om.
04.50
Susar graciöst nedför den sibiriska snöklädda pisten, jagad av skurkarna, men lyckas mirakulöst krångla mig undan innan jag vurpar in i en liten skogsdunge och slår huvudet. Och hela kroppen. Mest knäna och höften. Vaknar mörbultad men nöjd över min insats som Bond. James Bond. Somnar om.
06.15
Vaknar av ett tickande ljud i fjärran och är på min vakt. Kan det vara de blå från motståndarlaget? Lyfter upp laserpistolen sakta och smyger ur sängen stilla som en hungrig panter i attackläge men inser att det ser lite dumt ut eftersom jag har vare sig pistol eller är så värst smidig när jag snubblar på lampsladden. Inser att det är värmepumpen som tickar. Kanske fienden mixtrat med den? Knäna värker som att nå´n hamrat på dem med en slägga. Ger upp sovandet och gör kaffe.
06.36
Inser att mitt finger är svullet och börjar anta en blåröd nyans. En klar krigsskada.
Tittar i kalendern och ser att jag har tid hos sjukgymnasten kl. 08.15.
IDAG!?
Dumt, å dumt, å vad dumt.
Hur som helst är jag vaken, jag lever och jag har motionerat för en hel livstid. Och så har jag ju fått lite kvalitetstid med barnen! Jag tror att de tyckte det var roligt med Laserdome. I alla fall tyckte Tant det!
Ha en fin dag och må höftproteser och fingerbandage bli var krigshjältes rättighet.
/Jennifer aka Bond aka Rambo aka Terminator aka Lara Croft aka TANT AGDA!