Förmiddagen bjöd på ännu ett tandläkarbesök. Det är tur att jag generellt sett gillar att gå till tandläkaren, och ännu mer tur att sprutor inte bekommer mig, för det vankas en enorm portion av båda en bra tid framöver. Framför allt är det tur att min kära vän Sofie jobbar där för då måste jag ju uppföra mig ordentligt och inte skämma ut mig! Hittills har jag lyckats riktigt bra, förutom när jag ljög och sa att det gick jättebra att dricka efter bedövning och efterföljande ingrepp när jag istället lyckades sagla ner mig själv, stolen och golvet för att underläppen hängde som efter en mindre stroke. Varför ska man vara så typiskt svensk alltid!?

Idag var det ovanligt jobbigt att gå till tandläkaren. Har nämligen besvärats av en o-tand (dvs såret efter en bortopererad tand) ett tag nu. Det värker så där irriterande när jag äter, sväljer, vilar. Och så kan man ju inte ha det, allra minst när smärtan från min spökande tand är ett minne blott efter en halv rotfyllning och ett förband. Till min nackdel mådde jag riktigt illa i morse. RIKTIGT illa. Så där så att man hela tiden kikar sig omkring efter det minst olämpliga stället att placera sitt maginnehåll på. Jag tror att det är alla tabletter jag proppar i mig, eller så är det helt enkelt bristen på vin som gör sig påmind. Jag är osäker.

Jag dog hur som helst lite invärtes när jag låg där, bakåtlutad och med obligatorisk haklapp på, i den galonklädda tandläkarstolen och fick veta att det där hårda jag känt i ett av de nio såren efter mina utslagna tänder inte alls var operationstråd som jag i min enfald trott. Det fanns nåt annat där. Benbitar. (Va? Vad då? Benbitar?!) Och inte en utan två flisor som stack ut lite grann. Jaha, inte konstigt att det gjort ont där! Hu.

Ännu mer hu var att få ut dem. Inte på grund av smärta, för efter tre laddningar från den massiva, kalla tandläkarsprutan så kändes det inte något. Nej, det sökte mig psykiskt helt enkelt, att det sitter benbitar fast i MIN mun, i ett äckligt sår som inte riktigt vill läka. Klart man inte vill ha benbitar där! Fast samtidigt var tanken på att dra ut dem dock allt annat än lockande.

För att referera till min egen klokhet så var det väldigt bra att jag låg där och kallsvettades och våndades under tiden tandläkaren skickligt tångade ut benflisorna, allt medan jag i tysthet upprepade mantrat att ”allt snart blir bra, allt snart blir bra, allt snart blir bra”. Det var skönt att sätta sig upp, benflisefri, och låta spänningen och ångesten skaka ut i händerna för att slutligen ebba ut i hissen där jag snyftade och fällde en tår eller två mot en varm och tröstande axel. Det var gött att blåsa faran över och triumferande åka hem, om än lätt illamående, i en skumpig bil med halvkassa stötdämpare.

Jag refererade till min egen klokhet, ja. Med det menade jag att det är bra att man inte vet vad som komma skall. För ungefär trettiotvå minuter efter att jag gav en lättnadens suck där uppe hos tandis, valde Monstersmärtorna från Helvetet att komma på besök, helt oinbjudna, och de hade en hel jävla armé med sig.

Att ligga utslagen på asfalten och spotta tandflisor efter en fet faceplant, att vakna efter en fyratimmars käkoperation med sår i hela munnen och längs käken eller att låta en akutläkare vålda ut var från ett infekterat operationssår under tiden man klamrar sig fast i armstöden på stolen för att undvika att följa sin impuls och skalla läkarjäveln är en BAGGIS, I’ll tell ya. Den här nya värken var verkligen Something Else. Om du någon gång klämt ut en bebis, så börja tänk på de jävligaste förlossningsvärkarna, de som är rena skära, brutala nervsmärtor, så förstår du vad jag pratar om.

Fast jag har inte haft nio månader och profylaxkurser på mig som förberedelse.

Ja, ni män kan för jämlikhetens skull visualisera århundradets Severe Man Cold Syndrome (mansförkylning) inklusive alla sinnesförnimmelser.
Jo, på riktigt!
Precis så illa var det!
Extra schmärtzen med dubbel topping!
VASSEGO!
Synd jag inte kunde tacka nej – då hade jag gjort det. Många gånger om!

Väl hemma tryckte jag – med läkares tillåtelse, vill jag snabbt tillägga! – i mig samtliga receptbelagda preparat jag kunde unna mig under tiden jag ojade mig och tyckte att världen är OND.
Den som påstår att smärta är ett annat ord för njutning är verkligen seriöst sinnesrubbad.

Lamslagen av allt det onda hamnade jag sedan i horisontalläge, allt medan smärtinvasionen bekämpades av alla dessa fina droger som sakteliga gjorde sitt jobb.

Jag som är helt emot droger, förresten. Tar knappt en Alvedon en gång om året. Nu kan jag FASS utantill och har ett halvt apotek med allehanda piller av varierande kaliber som jag mer än gärna petar i mig, på hemmaplan. Alltid en tablett i bakfickan, som backup. En äkta junkie?

Ja, herre min je. Tänk vad en handväska i ett cykelhjul kan förvränga ens personlighet, va!

Jennifer Qvick, aktiv anti-drog-ställningstagande soctant?

Pyttsan.

Här är det jag som tigger morfin och Tramadol från restriktiva läkare med skeptiska ansiktsuttryck, allt för att fly smärtan ännu en stund.

Ack, denna dekadens!

Någon timmes vetekuddsvila senare var det hur som helst återbesök hos Käkkirurgen. Funderade starkt på att strunta i det men Gud ville annorlunda.
Nä, jag bara skojar så klart. JAG ville annorlunda, så jag åkte in. 🙂
Hög som en tomte på allt morfin satt jag sedan i väntrummet hos Käkkirurgen och försökte se oskyldig ut. Gick så där bra. Jag tror att jag stirrade lite för mycket och försökte agera Normal. Gick inget vidare. Receptionisten satt snett och log mina uppgifter och Festis,  balkongbarn.
Typ så.
Eller hur! Man fattar inget.
Misströsta inte, det gjorde inte jag heller!Hela jag skakade där jag satt i väntrummet: fötter, händer, mage, huvud…ända tills jag argt tittade på dem som för att tvinga dem att sluta.
Och insåg att de skakar inte alls!
Men det känns ju så?
Som att jag skakar.
Märkligt.
Tänk vad små tabletter kan ställa till med!
Men vad gör man inte för att slippa smärta.

Kikar mig omkring i väntrummet. En del patienter. En receptionist som tittar upp och ler lite. Hon vet vad jag heter, det sa hon innan. Behövde inte visa leg.

Tankar som

gjorde att jag helt plötsligt hör mig själv säga, rakt ut i väntrummet:

Precis som att nån annan patient brydde sig!

Och precis som att de inte bryr sig mer NU, när jag tydliggjort något som antagligen bara uppspelades i mitt huvud!

Har man ingen vana av att putta i sig för många starka tabletter så låter det här säkert rätt kul! Det är till och med ganska underhållande att skriva det nu så här i efterhand, ska jag villigt erkänna. Men det var det INTE när man upplevde det live, kan jag säga.Man ska vara glad för två saker, konstaterar jag nu, även om det sistnämnda bär mig emot:
1. Att man inte vet vad som komma skall
2. Att det finns legalt knark som gör det som komma skall lite mer lätthanterligt.