Att ha balans i livet är en absolut nödvändighet, har jag märkt. Som människa klarar man ofta av de jävligaste av nedgångar om man har bra backup från omgivningen och hyfsade förutsättningar. Om man har skapliga personliga egenskaper (en positiv livssyn inkluderat och dessutom högt rankat) ökar möjligheterna avsevärt även om man utsätts för livets svåraste prövningar. Inom socialt arbete finns det två bra, besläktade termer för detta, nämligen (risk- och) skyddsfaktorer och resiliens (resilience). Dessa begrepp är väldigt beskrivande för er som funderat på vad det är som faktiskt gör att vissa människor verkar klara sig tämligen helskinnade trots taskig uppväxt, dödsfall, olyckor, sjukdomar och allmänna motgångar, medan andra personer super ner sig, isolerade från omgivningen, och mest vill gå och skjuta sig i huvudet ”bara” för att de blivit av med jobbet eller kanske hamnat i nå´t lätt ekonomiskt obestånd. En väldigt komprimerad förklaring är att det beror på vår individuellt ärvda och därefter självuppbyggda motståndskraft mot otur och olyckor.

Jag ska ta exemplet MIG och sedan ska jag berätta lite mer om mina tankar och lite mindre om hur man implementerar socialpsykologisk teori i praktiken:

Resilience: Alla medel som används för att bibehålla anpassning genom att reducera annars skadliga effekter, som åstadkoms av olyckliga livsupplevelser (Cohler)

Den olyckliga livsupplevelsen får symboliseras av min cykelolycka.
De skadliga effekterna som föds genom olyckan kan vara depression, uppgivenhet, minskad livslust, bitterhet, isolering.
Medel för att anpassa sig till rådande förhållanden kan vara att blogga, att ha en oskäligt glad och positiv inställning, att socialisera, att aktivt tillgodogöra sig kunskap kring vad som händer för att öka förståelsen och därmed kunna få ”ro i själen”.

So far so good.
Personligen har jag många skyddsfaktorer som hjälpt mig på vägen. Jag har till exempel haft en fin uppväxt, haft ”rätt” socioekonomisk bakgrund, utbildat mig länge, har ett stort nätverk och nära relationer till mina närmaste. Jag är frisk, har jobb, okej ekonomi och är dessutom en ovanligt glad, nöjd och tacksam skit. Jag tycker också att jag är rätt bra på att tackla bakslag. Med list och kunskap kommer man långt och man kan lura sig själv att tänka att allt är överkomligt även när det kanske inte är det. Kalla det förnekelse om du vill. Jag kallar det överlevnadsteknik. För min positiva livssyn ska fan ingen ta ifrån mig!

Under de snart sju veckor sedan mitt liv ändrades om, har jag haft några små dippar. De är lätträknade, dock. Överlag tänker jag att jag haft änglavakt. Jag kunde varit hjärnskadad, död, och bla bla bla – allt det där jag glättigt babblat om med min tannalösa Botoxfailade trut för alla som velat lyssna eller som låtsats tillräckligt bra.
Jag vet, jag vet. Du har hört det till leda. Jag kan riktigt höra hur irriterande jag måste låtit när jag kvittrat:
– ”Aaaah… Det kunde varit värre! Jag lever ju!” (smiley smiley smiley!!) där jag låg, hög på morfin, nedslagen i sängen med variga kompresser över ärrade käkar och sjuttielva stygn på hakan, läppen och i munnen. Positivt klämkäck så det stör!
En jävligt sorglig syn.
Märkligt egentligen att ingen flinat åt mina naiva ord med total avsaknad av självinsikt?
Jag hade nog gjort det. Jag hade nog garvat rått och sagt:
– ”Men kom igen! Kunde det verkligen varit värre?! Njä, du ser faktiskt rätt jävlig ut som det är! Du är av med typ en tredjedel av dina tänder och du lever på välling: skrynklig, sårig, ärrad. Om ett år kanske du kan säga att det kunde varit värre. Just nu ÄR det värre! Hur är det med verklighetsförankringen?”
Eller det hade jag ju inte sagt. Men jag hade definitivt tänkt det. Om jag sett mig själv utifrån, vill säga.

Som tur är har jag inte haft så många inre konflikter mellan Jennifer Realisten och Jennifer Optimisten, för Optimisten är den med högst röst som alltid hörs mest. Förutom idag. Jag undrar faktiskt var Optimisten håller hus, för nu är inte bara Realisten här utan jag har sedan igår fått högst ofrivilligt sällskap på Hjärnkontoret. Den gästspelande stinkande Pessimisten med sina långa ångestklor till fingrar är på besök idag. Men han ska inte stanna, så är det bara. Han är inte ens inbjuden, men det är sällan en äkta Pessimist. Pessimisten infiltrerar och lever jävel med ett hånflin på läpparna under tiden Optimisten i all ovetskap sitter och långskiter på toa, eller vad han nu gör. Borta är han i alla fall. Ersatt av sin absoluta motpol.

Man skulle kunna tänka sig att det finns ett visst mått av otur en människa kan ha, innan det liksom är nog.
Innan personen i fråga blir galen, ger upp eller så.
Ifall det är Någon däruppe som har missat att jag har uppnått den där magiska gränsen av Skitjagkanta, så vill jag upplysa om att gränsen är nådd och överskriden. By far!
Igår kom droppen som fick kamelen att svämma över.
Jag hade nämligen ett inbokat tandläkarbesök, vilket i sig kan vara märkligt att förknippa med något negativt åtminstone om man är jag.
För er som inte känner mig så väl, kan jag berätta att näst efter att

1. Äntligen få gå på toa när man är riktigt nödig
2. Åka på solsemester
3. Äta en bit Dubbelnougat när man levt på välling i sex veckor

…så är kvalar tandläkarbesök in på plats 4.
Jag älskar att gå till tandläkaren!
Det kan ha att göra med att jag är Plackfascist och att jag normalt sett borstar tänderna typ fyra-fem gånger om dagen. Efter olyckan har den där lyckoförnimmelsen av att få gå till tandis försvunnit lite, kan man säga. Jag vill inte påstå att jag bävar för att gå till tandläkaren men jag vet ju att ett besök innebär fyra till sex sprutor i tandkött och gom plus pet- och grävtekniker. Nu för tiden är det heller ingen som säger att jag har fina tänder och jag tar så bra hand om dem, vilket annars brukade göra mig glad och stolt. Nu beröms jag mer för min kämparanda och på sin höjd för mitt läkkött som tydligen är rätt hyfsat för min ålder.

Igår var inget undantag. Jag höll gott mod och var nöjd över att ännu en av mina få kvarlevade, halverade tänder skulle räddas. Åtminstone smärtbehandlas. Hurra! I min lilla värld hade jag lagt upp värsta planen! Blev denna tanden fixad så fanns en liten möjlighet att kunna gnaga i mig något utan att likna en kanin. Tänk att kasta in ett popcorn och känna det krasas sönder mellan två bastanta (om än lagade) kindtänder! Åååå, vilken dröm…
Men tji fick jag.
Det enda som krasades sönder var min lilla illusion.
Fan då.
Efter typ sex sprutor som gjorde att det kändes som jag hånglade med insidan av en drakes strupe när jag kände efter med tungan, borde jag ju varit galet bedövad även i den sargade tanden. Men icke. Efter en röntgenbild konstaterades snabbt att tanden i fråga var sprucken från kronan, upp i roten, på två ställen. Beyond repair.
Tyvärr! Tack och hej och ut med liket.
Men eftersom jag, Stortruten, inte kan öppna flabben med någon reda, fick jag en tid för avlägsnande av tand först om två veckor tillsammans med en vänlig uppmaning att jobba upp gapet rejält.

Det här med mina tänder som droppar av en efter en är som Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” som förresten inte heter så längre (läs mer här om du är oerhört intresserad), fast omvänt! I hennes bok räknas de räknas ner i antal ”och så var de bara en”, men i mitt fall är det addition som är räknesättet. Kan nästan höra nyhetsankaret rapportera..

”Antalet stupade i strid fortsätter öka trots hjälporganens massiva insats. I den traumatiskt och ytterst lokalt drabbade zonen splittras De Vita fortfarande trots den tidiga reträtten från fiendelägret AsFalt. Misstanke finns kring infiltration och infekterade strider beräknas fortsätta pågå i dagar, möjligen veckor eller månader.”

Inte en tand till!
Helvete helvete helvete.
Ja, för dig kanske nio eller tio tänder inte spelar så stor roll. Känns lite som det kvittar när det handlar om mer än ett par, eller hur?
Men för mig känns det som ett hånflin och en spann kallt vatten över huvudet under tiden man blir rullad i tjära och fjädrar. Typ.
JA, DET ÄR PESSIMISTEN SOM TALAR!
Men jag är bara så jävla trött på att vara glad och pigg och stark och tuff.
Jag är inget av det, faktiskt!
Jag är bara jag. Och jag ville faktiskt ha kvar min tionde tand.
Ifall Någon däruppe inte förstod det.
Det räcker nu, tycker jag.
Det räcker så jättebra, tack så mycket!

Mitt i all besvikelse och all bitterhet, all längtan efter mitt vanliga fartfyllda liv så finner jag mig själv. Lugnt och utan någon speciell tanke blickar jag ut genom fönstret. Jag betraktar livet, minut efter minut.
Kanske timmar.
Klockan är en uppfinning för ett annat liv. Ett vanligt liv när man har tänder och jobb.
Ute är allt stillsamt. Orange, gult, rött, brunt. Rönnbärsträd fulla av fåglar, äpplen som faller från knotiga grenar. En doft av skog och svamp.
Fuktiga löv som virvlar till och sedan blir stilla. En döende sommar.
En årstid jag brukar hata, lite mindre än vintern dock.
I år gör jag inte det. Hatar inte. Kan tolerera. Kanske till och med uppskatta?
Och trots att min tionde tand nu är dödsförklarad så vaknar Optimisten till liv, han som varit borta sedan igår och låtit Pessimisten härja fritt. Det tar inte lång tid förrän den elake jäveln är förpassad igen och jag kan sluta spilla energi på dumheter.
Som bitterhet och dåliga tankar. Som att tänka på vad som hänt om…
Men om finns inte!
Det som har varit, har varit.
Nu är nu.
Och sedan är framtid.
Allt annat är oviktigt och flyktigt, som de färgglada höstlöven som lättsamt dansar på vår uppfart.
Kanske är detta inte en döende sommar. Kanske är det nu livet föds?
För all utveckling, all pånyttfödelse börjar med förändring.
Livets balans.
Och med ens känns allt lite, lite lättare…