Livet, olyckan

Rätt man på rätt plats och en oväntad skrattfest!

På väg hem från ännu ett stamgästbesök hos Käkkirurgen, höstens Home Away From Home, satt jag i bilen och funderade över att det är ganska intressant med folks yrkesval. Tanken väcktes när jag idag återigen träffade min favoritläkare/käkkirurg Martin. Om man tror på Gud skulle man kunna säga att han har gjort ett extra bra jobb med doktor Martin och samlat typ alla goda egenskaper en läkare och medmänniska bör ha, i en och samma kropp. Martin är inte bara begåvad, utan han vet dessutom hur man använder sig av sina egenskaper på optimalt vis. Min läkare Martin är en så’n där härlig och god person som du skulle vilja ha som granne, svärfar – eller kanske rentav…käkkirurg! En likable fellow kan man säga. Han är lugn, stabil, empatisk, inlyssnande, förstående, mjuk och utstrålar både värme och godhet. Och så är han läkare också, bara en så´n sak! Han tar sig tid att förklara allt för mig, Den Vetgirigaste av vetgiriga, utan att det osar stress. Aldrig visar han någon irriterad förvåning över min stundtals uppenbara dumhet eller kunskapsbrist kring den mänskliga anatomin och dess läkeprocesser. Jag menar, jag är ju inte dum i huv’et. Jag kan basen (huvud, axlar, knä och tår, knä och tår. Och lite senor och blod och sån’t däremellan.) men sedan är det lite jobbigt med alla funktioner. Hur de hänger ihop och så. Jag har nog aldrig funderat så mycket på det där med ansiktsnerver och spottkörtlar. De har bara funnits därinne, under skinnet. Troget fungerande och aldrig fallerande. Förrän nu, efter mitt självfall. Om jag hade varit Martin hade jag nog irriterat mig själv lite grann. Det är verkligen ingen hejd på mina frågor och ibland säger han lugnt och mjukt:
– ”Som jag sa förra gången du frågade samma sak…”
och så upprepar han tålmodigt samma svar om igen, samtidigt som han otvunget bibehåller sitt snälla leende på läpparna.
Och då blir jag också lugn. Och lite glad faktiskt. Glad över att han kommer ihåg vad jag frågat tidigare, fastän jag uppenbarligen glömt svaret!
Idag var det samma sak. Lugnt, fint, vänligt. Ett återseende som skulle få vem som helst att känna sig som att man vore en kär gammal vän som kom på besök för att ta en fika hemma hos Martin. Dilemmat är att i Martins kök finns det bara en stol. Den är höj-, sänk-  och tippbar och dessutom klädd i blågrått galonliknande material ifall det skulle rinna några kroppsvätskor eller desinfektionsmedel på den. Jag är alltid varmt välkommen att sitta i den och fastän jag vet att jag sannolikt blir utsatt för en mindre tortyrsession varenda gång så hoppar jag jämt glatt och leende upp i den!
Konstigt egentligen.

Idag var inget undantag.
Idag skulle mina fyra skruvar ut, de som suttit fastskruvade i käkbenet inne i munnen, rakt in i mitt tandkött under mina tänder.
De fyra skruvar som haft gummiband spända mellan sig för att fixera käken som det så vackert heter.
Gummibanden är ute sedan ett tag tillbaka och nu var det alltså dags för utskruvning av titanskruv medelst tång och andra snyggt inplastade, sterila verktyg.
Så ja, varsågod och sitt.
Och opp flög jag med ett litet leende !
Tjohoo, fyra bedövningssprutor och en mejsel! Så trevligt!
Det var det inte alls. Precis som vanligt. Men Martin har något visst i sig.
Han får en att på något mystiskt vis uppskatta fyra bedövningssprutor av avancerad kaliber.
Andra läkare hade jag velat skalla. Men inte Martin.
Andra läkare hade jag velat skrika könsord till och kasta iväg hela brickan med operationsprylar. Men inte Martin.
Martin får lov att plåga in fyra rejäla laddningar Xylocain eller Carvbocain eller vad det nu var, samtidigt som mina ben sprattlar lite grann som stjärten på en fisk som legat för länge på land.
Han undrar stillsamt om det är okej och jag ljuger så klart.
Klart det inte är okej! Jävla skitsprutesjävlamög. Jävla titanskruvar. Helvetesjävlafansolycka! svär jag högt och ljudligt inne i mitt huvud!
Och håller samtidigt käften så klart, för vad ska snälla doktor Martin göra åt det? Han försöker ju bara lappa ihop mig efter bästa förmåga.
Sedan domnar flabben bort. Okontrollerbar eftersom det är bedövat både uppe och nere, både på höger och vänster sida.
Jag försöker fråga nå´t igen men ger upp när doktor Martin och snälla sköterskan tittar på varann och ler lite medan de förstående lägger sina huvuden på sned.
Jag förstår.
Det ser kul ut.
Det låter konstigt.
De fattar typ ingenting av vad jag ville fråga.

Men det gör inget för vi har riktigt trevligt där vi sitter och myser. Eller jag sitter, de står. Det fattas bara en kaffekopp och kanske en mjuk kanelbulle att doppa men det får jag inte, dels för att jag är i ett operationsrum på Käkkirurgen och inte hemma i Martins kök, och dels för att jag ändå bara hade slaskat ut alltihop när jag försökt dricka det. Känner mig återigen som Agda, 92 år, bara jag tänker på att dricka något med min mun som fortsätter att domna bort. Fast kaffe hade varit gott.
Känner plötsligt något blött på bröstet. Märkligt?
Jag kikar ner. Åh. En blöt fläck? Men…jag har ju inte druckit nå’t?
Doktor Martin och snälla sköterskan tycker plötsligt att det är dags att börja skruva nu, för de förstår ju snabbare än jag vad det där blöta är.
Dreggel.
Sagel!
Saliv!?
Neeeeej!!

De hinner stilfullt och proffsigt och dessutom utan minsta ansträngning att få ner mig i horisontellt läge innan jag drabbas av den pinsamma insikten att min mystiska fläck är en rejäl slatt egenproducerat dreggel, men nu är det ju redan försent att skämta bort det eller för den delen torka bort det, så jag bestämmer mig för att strunta i det. Jaja. De har säkert sett värre. Kanske inte i sina kök men garanterat i den lilla operationssalen på Käkkirurgiska avdelningen, det är jag ganska säker på.
Och det är ju där jag är. I en sal. På sjukhuset. Inte i nå’n gemytlig kaffebjudande grannes kök.
En halvtimme senare sitter jag i bilen på väg hem, fortfarande ordentligt förlamad i munregionen. Jag funderar på hur herr Käkkirurg snabbt och smidigt mejslade ut fyra skruvar, varav en som var tvungen att lockas fram med skalpell och pincett under tiden mina ben återigen sprattlade som sista dödsrycket från samma krampande fisk. Jag tänker också på hur han under min stora operation grävt fram benbitar och tandbitar och dessutom borrat ihop en blodig, krossad käke. Hur han sytt samman och pusslat ihop. Och jag kan för mitt liv inte förstå hur någon i hela världen kan tänka sig att jobba med vad han gör. Käkkirurgi.
Utan att tänka mer på saken börjar jag lydigt göra mina obligatoriska stretchövningar för käken, där jag avslappnad och ostressad sitter och funderar kring märkliga yrkesval där jag står och väntar, längst fram i korsningen vid rödljuset.
Öppna munnen S T O R T.  Håll ut. Stretcha. Håll ut.
Stäng munnen. Skjut fram hakan.
Öppna munnen S T O R T. Håll ut. Stretcha. Håll ut.
Jag kollar i backspegeln för att checka så jag gör rätt. Jodå, det är bra. Kanske behöver bända upp flabben lite mer? På det igen.
Öppna munnen S T O R T.  Håll ut. Stretcha. Håll ut.
Stäng munnen. Skjut fram hakan.
Undrar om doktor Martin inte tycker att det är det minsta äckligt att rota i folks käftar?
Jag fattar inte det, liksom. Hur kan man bara välja ett sån´t yrke!
Eller kirurg överhuvudtaget. Skära i levande människor! HU!
Blod och köttsår och slafs och slamsor. Fy!
Eller obducent för den delen. Karva i döda människor.
Ååååå, Gud, vad äckligt!
 Jag är nästan lite tvångsmässigt tvungen att skaka på händerna, ungefär som om jag hade ramlat i en gödselhög och försöker skaka av mig det där kletiga bruna onämnbara som fastnat på mina fingrar.
Skalpeller som skär i död vävnad på lik… ÖÖÖÖÖÖRK!
Det är nästan så man känner kräkreflexen aktiveras, alltså!

Plötsligt märker jag att trafikljuset slagit om till grönt. Det har bildats en liten bilkö bakom mig men de har inte tutat? Hm.
Jag slänger snabbt ett öga i backspegeln och möter min egen blick innan jag inser att jag precis levererat Veckans Garv till två killar i bilen bakom, med mina märkliga ansiktsgrimaser (hallå! det var stretchövningar, faktiskt!!) i kombination med okontrollerat handfladder och två uggleliknande, uppspärrade ögon stint stirrande av blotta tanken på de där äckliga yrkesvalen.
OH CRAP.
Andra gången idag som jag gör något dumt.
Och uppenbarligen är killen i bilen bakom inte alls rätt man på rätt plats. Ingen av dem.
De är inte i närheten så överseende och förstående som käre Martin, allas vår prima käkkirurg.
De är snarare två skadeglada och lättroade små jävlar som tycker det är kul när jag sitter där och viftar med vad de tror är nå´n sjuk förvriden spökmin i fejset!
Jag är faktiskt S K A D A D! vill jag skrika och ge dem fingret. Idioter!
Direkt förstår jag att jag måste ha sett väldigt dum ut när jag satt där och beundrade mig själv i backspegeln under tiden jag fladdrade loss med händerna och gjorde fasansfulla miner som jag förvisso sedermera förbättrade. Eller försämrade, jag vet inte vilket.
Nu börjar jag istället garva. Och köra.
Äntligen rör sig kön!
Jag tittar i backspegeln igen och får tummen upp från en av killarna. Han ler brett medan den andra flinandes skakar på huvudet och med baksidan av handen torkar bort en tår eller tre som nyss skrattats fram.
Då slår tanken mig att det kanske var jag som var rätt man på rätt plats?
Inte de.
Kanske behövde de här killarna ett garv en tråkmåndag som denna.
De kanske inte har turen att ha ett givande jobb som käkkirurg där deras tålamod prövas efter typ tvåhundra frågor från en tandlös 37-åring som inte kan cykla, dag ut och dag in. De kanske inte får nöjet att skruva ihop folks trasiga käkben och de kanske inte heller får tråckla samman trasiga kinder efter fyratimmarsoperationer mitt i natten. De här killarna kanske sitter där och åker runt i bilen dagarna i ända, utan någon rolig input alls. Då kanske det rentav var lite lyckosamt att hamna bakom en viftandes, medelålders (eller ja, typ över 35 i alla fall), halvt sederad kvinna med sladdrig käft och stora uggleögon som uppenbarligen älskar sin egen spegelbild! 😀
Det kanske gjorde deras dag, vad vet jag?
Allt är ju faktiskt beroende på hur jag väljer att se på det.
Insikten får mig att le nästan hela vägen hem.
Det finns alltid dimensioner av vad som är rätt och fel.
Om det är rätt att döma folk för deras yrkesval vet jag inte, men jag kan med säkerhet säga att Käkkirurgen Martin är rätt man på rätt plats.
Lite grann som jag kanske råkade bli rätt man (kvinna) på rätt plats idag?
Leverans av asgarv: check!
Livet är dessutom fullt av tillfälligheter. Dessa små glimtar som utgör själva livet!
Ena stunden är man hel och frisk och på väg på tapasdejt och nästa stund är man tandlös, utslagen och näringsdrycksdietande i brist på såväl tänder som energi. Ena stunden är man den som upplever ett behagligt lugn trots sin utsatta position, tack vare en annan människas agerande och beteende – och i nästa stund är man själv personen som med en underlig grimas och roliga ögon som helt omedvetet kan förvandla dödstråkigt bilköande till en skrattfest!
Livet är vad det är. Rutin och slentrian förbyts av plötslig eufori eller sorg i ständig mix.
Komplext och ombytligt. Omöjligt att förutse. Livet deluxe.
Alldeles bedrövligt och perfekt underbart på en och samma gång!
Det är bara upp till dig hur du väljer att se det.

1 989 reaktioner på ”Rätt man på rätt plats och en oväntad skrattfest!

Kommentarer är stängda.