olyckan

En psykiskt nedbrytande vampyrfest med segerflärp

Psykiskt nedbrytande.
Eller en vampyrfest.
Kanske rentav en psykiskt nedbrytande vampyrfest?
Så kan man kort och koncist sammanfatta dagens eskapad.
Åkte ”akut” till Käkkirurgen för att kolla varför jag blivit öm i OP-såret igen. Jag är nästan dödligt rädd för infektioner efter min historik, om man så säger. Det klämdes och kändes på och konstaterades att själva ärret är irriterat men det är inte farligt. Kanske behöver man operera ut titanplattorna om det fortsätter att vara ömt mycket längre! Det tycker jag låter besvärligt om jag ska vara ärlig, men å andra sidan slipper jag gärna gå runt med metallskrot i käften resten av livet. Ja, om man bortser från de oskäligt många implantaten de ska sätta in med titanskruv då. Fast det har ju var och varannan kändis samt personer med tandlossning, så det känns mer mainstream liksom.
Det som var desto mer typiskt var att den nye käkkirurgen Bo, som jag hittills inte fått äran att lära känna, vid detta tillfälle var mer intresserad av det som fanns inne i munnen än av operationssåret som spökade för mig. Han granskade mina tre halva tänder: de gaddar som av varierande anledning sparades vid den stora käkoperationen efter olyckan. Bo fastnade ganska omgående för en specifik, halvkass tand som han tyckte skulle ut. Bums. Helst i förrgår. Jag berättade snällt att jag hade tid på onsdag hos tandis Ulf och min fina vän och tillika tandsköterska Sofie. Det tyckte Bo var bra, men bättre vore att fimpa tanden omedelbart.
Jaha…?
Ja, ut ska den väl oavsett när…
Så…okej då…
…antar jag?

Strax överrumplades jag av tre-fyra massiva sprutladdningar rakt in i härligheten! (Munnen alltså, så du inte får några konstiga idéer. Och vi pratar bedövning, inget annat!) På väg upp i väntrummet utanför Käkkirurgens egna operationssalar på andra våningen domnade halva käften bort. Det gjorde inte min flyktimpuls tyvärr.
Jagvillintevillintevillinte!
Händerna darrade som asplöv.
Tanken slog mig att jag skulle kunna sikta mot brandtrappan och bara springa ut.
Det hade gått fort.
Snabba steg mot friheten!
Bort från sterila sprutor och blodiga gapande gluggar.
Run, Forrest! Run! ropade Självbevarelsedriftens lilla älva panikslaget i mitt öra!
Som tur var hade jag Mattias vid min sida. Mattias, min lugnande, räddande ängel. Han kunde så klart inte dämpa hjärtats skenande dunkande som dundrade loss i vansinnig takt så det susade i öronen, men att ha någon (och dessutom denna Någon som står en allra närmst i världen) att hålla en hårt i handen när man är nervig och mest vill dö eller i vart fall springa sin väg, är fan ovärderligt.
Jag tänker bespara er alla äckliga detaljer vad gäller själva tandoperationen men ni kan få möjligheten att måla upp det hela med hjälp av några enkla, lösryckta ord.
Gentilt, va?
Den nästföljande halvtimmen innefattade såväl alkoholindränkta kompresser och heltäckande operationsduk (över mina ögon!), såväl borr och skalpell som tänger, nål, tråd – och kanske framför allt en stor portion Tålamod från Bosse Käkkirurg med team. (Jag var nämligen en ovanligt besvärlig och hemskt ofrivillig gäst på operationsbordet.) Sedan kan ni som sagt föreställa er själva scenariot själva.
Keep Calm and…kick ass hell?
Som vanligt låg jag och sprattlade med fötterna och grävde gropar i mina egna bebislena händer med naglar som vuxit sig långa och snygga av den nästan totala avsaknaden av hushållssysslor under två månader. Jag fick återigen vänliga men bestämda uppmaningar om att försöka samla ihop mig, annars skulle det ta längre tid.
Bli svårare.
Mer svårarbetat.
Så jag gjorde mitt bästa, verkligen. Förflyttade mig mentalt till en badstrand. Rhodos. Varmt. Soligt. Härligt. Skönt. Ett bra ställe att vara på. Hörde till och med Lindas lugna röst som beskrev det närbeliggande poolområdet, maten, utsikten, havet. Allt medan det karvades, bändes och slets i min överkäke. Men jag var inte där då. Jag var på stranden ju.
Om jag inte blir personlighetskluven på kuppen så ska jag min själ ge mig själv en bragdmedalj när detta är över!
”För tapperhet i krig. Eller motsvarande. Typ cykelolycka.” ska det stå på den.
Långt om länge och i multipla delar kom tandjäveln ut och jag blev långsamt ihoptråcklad och lossläppt.
Mot friheten!
Fast benen bar mig inte fort nog när vi skulle ut.
Jag ville bara bort.
Iväg.
Därifrån.
Det här spektaklet låter nog inte så värst illa för er som har lite distans till det hela. För mig som är själva försökskaninen i Livets Eviga Test är det mindre kul. Plötsligt var den tionde tanden ute. Permanent utopererad. Borta för alltid. Kvar finns ett gapande hål och lite trådar som hänger ut. Det är inget kul alls, faktiskt. Det var så okul att jag grät som ett såll i bilen på väg hem. Tur att jag har min Mattias som alltid tröstar och klappar om.
Psykiskt nedbrytande är vad det är, hela den här jävla tiden efter olyckan!
Speciellt idag. Nio tänder borta var mycket. Tio är ett tvåsiffrigt tal som är värre.
Det tar liksom aldrig slut, känns det som.
Jag pallar fan inte mer!!!
vill jag vråla och sedan vill jag sparka sönder något i rent raseri. Inget värdefullt alltså, bara…nå’t. Typ en gammal lastpall som ändå ska på tippen. En murken lastpall så jag inte får ont i tårna. Eller kanske en skokartong, det går också bra.
Istället gråter jag när bara Mattias ser.
Ger upp ett tag.
Resignerar.
Kastar in handduken.
För orken är slut.
Och hoppet.
Och ALLT.
Sånt jävla skit!
Och då, just då, hamnar jag i tankarna på hur dumt det var att cykla.
Att stressa.
Att hänga handväskan på styret.
Då hamnar jag i tankarna som säger att jag borde gjort annorlunda.
Att jag får skylla mig själv.
För jag slarvade.
Och det här är mitt fel, det här är min konsekvens av ett dåligt handlande.
Då gråter jag och ger upp lite inuti.
När det blir för tungt.
Nu har jag lugnat mig. Kan tänka logiskt. Eller ja, typ. Tanden är i vart fall ute och jag har betydligt ondare i käken än innan jag åkte in vilket kan verka en smula kontraproduktivt om man ser det på det viset. Till råga på allt började det blöda utav helvete från den nytillverkade gluggen efter några timmar, när bedövningen släppte! Det blev en riktig vampyrfest. Blodet rann ymnigt. Om du hade haft huggtänder eller bott i en Twilightbok kunde du varit med på partyt. Själv har jag inte så många tänder kvar att skryta med och jag bor inte heller i nå´n vampyrsaga, så trevligt var det inte.
Alls.
Istället dog jag lite invärtes.
Jag har nämligen panisk blodfobi, ifall jag glömt nämna det.
Den lilla detaljen.
Återigen kom jag på hur synd det är om mig, så det behöver du inte berätta för mig.
Ikväll är jag ynklig.
Och rätt glad över att ha ätit en sladdrig kula pulvermos med ketchup och sötstark senap från Shell på vägen in till Käkkirurgen. Förutom egenproducerad blodsoppa är det nämligen det enda jag fått i mig sedan imorse då vi hade Finbesök på Brännarevägen. Det var fantastiska Fru Fridell som förutom kramar och kloka ord hade såväl fransklängd som skagenröra och lite pigga-upp-mig-prylar i form av partyhatt, flärp och poppers i grälla färger med sig! 😀
Dagen började bra. Finfint rentav!
Därefter: ridå ner.
En psykologiskt nedbrytande vampyrfest har sålunda ägt rum på eftermiddagen måndagen den 21 oktober 2013.
Ensamt inbjuden gäst:
Jennifer Qvick, tandlösa damen!
(spontana applåder emottages tacksamt)
Till min enda fördel i den här sorgligheten kan jag – tack vare dig, Annika! – skryta med att jag har ett gäng partyhattar, flärpar och poppers att gå loss på!
Planen är som följer:
Jag ska ligga här i sängen och ömka mig själv ett tag till. Typ tio minuter max. Ta ett par smärtstillande till och känna mig allmänt miserabel. Sedan ska jag ut och blåsa järnet i segerflärpen, helst två på en gång!
Blåsa Faran över.
Och det ska även vara slutsignalen för min psykiskt nedbrytande vampyrfest, för efter flera timmars introvert gnälleri är jag mer än lovligt trött på mig själv och den klistriga negativiteten som brer ut sig som grönt mögel på hembakat bröd. Det tar alldeles för mycket plats i mitt själsliga och harmoniska lugn! Inte det abstrakta brödet alltså, utan de dystra tankarna.
Så skulle du plötsligt haja till och höra ett ensligt tutande från en liten flärp i fjärran, så dra på smilbanden och hälsa mig välkommen tillbaka till verkligheten och Livet! ❤️
20131021-192135.jpg

763 reaktioner på ”En psykiskt nedbrytande vampyrfest med segerflärp

  1. Профессиональный сервисный центр по ремонту моноблоков iMac в Москве.
    Мы предлагаем: ремонт аймак москва
    Наши мастера оперативно устранят неисправности вашего устройства в сервисе или с выездом на дом!

Kommentarer är stängda.