På dagen har jag utstått exakt fyra veckors tvångsdiet – and counting. Fasta. Minst 1500 kcal per dag, fast det blir det nog inte. Flytande föda av torftig variation intages medelst sugrör. Det är alltså priset man får betala om man inte lyckas cykla ordentligt fastän man är 37 år. En oproportionerligt elak läxa att lära sig, i synnerhet om man som jag älskar mat och är fluffigt lagd. Eller lagd och lagd, jag har minsann under många år fått arbeta upp min icke helt oansenliga kroppshydda som just nu lider svårt av dekadens och allmänt förfall. Hu. Vågen pekar på -7 kg när jag tittar ner på den och tuttarna pekar onekligen åt samma håll. Skrämmande, båda insikterna.

Just nu ylar magen som en utsvulten, skinntorr prärievarg. Jag lider av dagliga mathallucinationer där jag ser oaser fulla av lammkotletter, ostar, räkmackor, knäckebröd, sushi, you-name-it. På nätterna drömmer jag om skaldjursbufféer, julbord och ymniga vinglas som oupphörligen fylls på som en sorts flytande version av Särimner goes Rioja. Allt är så verkligt att jag kan dofta det, känna det, smaka det. Min verklighetsförankring för tillfället är kanske inte helt vettig, det erkänner jag villigt, allt medan jag sippar på dagens tredje näringsdryck. Smak? Choklad. Åh, choklad, alltid något, tänker du! Kräkmedel, tänker jag. Jag lovar dig: efter typ 253 näringsdrycker känns alla slemmiga, sockriga, sliskiga. Undrar hur många liter som kommer att ha passerat mitt förtvinande tarmsystem  innan denna fruktansvärda fastediet är över? Ingen vill veta, allra minst jag.

Apropå det, ja. Diet. Fasta. Vad är det här 5:2-tjafset? 5 dagar mat, 2 dagar fasta? Såg det live på TV4s Nyhetsmorgon härom dagen när de hade bjudit in nån snygg och slank dietist. Fina tänder hade hon också, och det gjorde ju inte saken bättre. Kärring. Vem fan vill fasta och späka sig när man kan äta och må väl? Och fasta är väl ett väldigt relativt begrepp i sammanhanget, tänker jag! Man fastar väl för fan inte om man tuggar i sig fruktsallad, räksallad och nån bulgurgrej med fetaost?! Det där är ju FUSK! Nä, skippa tramset och välkommen till en RIKTIG jävla fastediet säger jag! Jennifers stenhårda 7:0! 7 dagar av plågsamt intag av enkom vatten, välling, näringsdryck på evigt repeat. 0 dagar vettig, härlig, saftig, smakrik mat. Vecka ut och vecka in. HÄR snackar vi Hardcore-fasta!Steffo är min nya idol, förresten. Han ledde Nyhetsmorgon-showen den morgonen tillsammans med den där smala blonda Jenny som pratar sofistikerat och svalt och som har avlångt hästansikte och är gift med Niklas Strömstedt, ni vet han ”Om jag var ditt bröd, vore du mitt smör. Om du var steken ville jag va kryddan!”. Ja, han ja. Kanske hade han en lite annan text, jag vet inte. Men det är så jag minns den. Hus som helst: Steffo var på plats och lyssnade halvintresserat, med påtaglig skepsis på den där tandsnygga dietisten. Steffo! Där har ni ”Karlakarl med pondusmage” personifierad! Han tänkte minsann inte fasta, det var han tydlig med! Sånt trams. En obstinat jävel – me like! Han inspirerade mig utan att veta om det, den där morgonen. Fick mig att tänka på mitt eget tjatade till ungdomarna jag har i behandling och till er alla andra stackare dom jag plågat med mitt konstaterande om att alla har ett val, och det gäller att välja rätt. Va fan, tänkte jag… Klart jag också har ett val!

Valet föll på Sempers Spaghetti med köttfärssås i burk. Ålder: 6 månader. Det är ungefär där jag hamnat i ålderskategori med mina få tänder, välling och middagslurar. Locket snäpptes av med ett läckert KLICK och aromen spred sig i rummet som på en fransk lyxkrog med vita dukar, stearinljus, klingande kristallglas, snofsiga kypare och minst två stjärnor i Guide Michelin. Änglarna sjöng i kör när jag under exakt trettio sekunder värmde upp Den Sagolika Födan i vår svarta exklusiva microugn i vad jag senare skulle upptäcka var en mindre lyxig skål.

Väl till bords sket jag naturligtvis i de vita dukarna, de klingande kristallglasen och stearinljusen. En lång sked och så slevar vi in i den mån det går, och det gick FORT i förhållande till att jag kan öppna käften typ 7 mm, kan jag säga. Mitt i skyfflandet känner jag en brännande blick. Jag stannar upp för en nanosekund och möter sonen Robins blick. Vi stirrar på varann i vad som känns som en evighet. Plötsligt bryter han tystnaden och frågar:
”Men vad GÖR du mamma? Du får ju inte äta nå’t..?”Kinderna hettar till. Skit också. Jag känner mig påkommen. Avslöjad med fingrarna i kakburken. Llite som när man var liten och smög upp på julafton och tjuvöppnade paket från farmor bara för att upptäcka att det var ännu en sticksig gul mössa med snöre under hakan, men blev påkommen precis INNAN man såg vad det var i paketet och därför fortfarande uppskattade dess innehåll. Lite så. Sonens  fråga skapade utrymme för en väldigt kort stunds eftertänksamhet, men tuff som jag är vändes näsan strax ner mot (hund)skålen och jag slafsade i mig resten av kletet. Kletet som för den sakens skull smakade HIMMELSKT, vill jag tillägga! Våra svenska spädbarn vet inte hur bra de har det! De skulle testa näringsdryck choklad ett tag så hade de fått se.Därefter följde en lite längre stunds eftertänksamhet. Insikt. Uppenbarelse. Njaaaa, det kanske inte var en helt vettig idé, det här?!

Kinden svullnar snabbt och blir stenhård. Det krampar i käken. Och sedan börjar det rinna…
En fontän, en kaskad av saliv formidabligen forsar ut på helt fel sida av kinden. JÄVLARS!

Saliven sprutar, körteln är stenhård och magen låter som ett mindre tröskverk. Jävlaskit!
Jag går snabbt och lägger mig och förbannar världen för dess existens.
Jag börjar sakta inse att min rebelliska sida kanske borde backa hem ett tag nu, för det där var dumt. Väldigt dumt.
Jävla 5:2. Jävla snyggtandsdietist. Och framför allt: jävla Steffo! Uppviglarfasoner.

Idag är allt tillbaka till status quo. Jag sörplar välling, dricker näringsdryck och hinkar vatten genom sugrör som en lydig sjukling. Sugrörsförsäljningen på Lill-ICA här i byn måtte ha ökat med 200% den senaste månaden, alltså. Och i takt med att 5:2-dieten leder alla topplistor över sålda böcker under september 2013 leder jag såväl sugrörsförbrukningen som vällingdrickandet under samma period med min strikta 7:0-diet.Men den rebelliska sidan i mig lurar fortfarande kvar. Kuvad men envist upprorisk samlar den kraft och mental styrka i väntan på att slå till nästa gång…
Under tiden skickas en flod av lömskt subtila men oerhört påtagliga lockelser i form av sinnesförnimmelser av generösa julbord, läckra ostar och dignande skaldjursfat till belöningscentrat i min uttorkade, sönderfastade hjärna.
I lådan i köket ligger den sista, flämtande barnmatsburken och svettas.
Kvarlämnad men inte glömd.
Svettas du, lilla burk!
”I lådan kan ingen höra dig skrika.” 😈