— Okategoriserade —

ALLT ÄR KASTANJEVATTNETS FEL

2013-09-28

Idag har varit en högst ombytlig dag!
Den började med energi och glädje över Bublés fantastiska ”Beautiful Day” som löjligt glatt strömmade ut ur Pioneerförstärkarens massiva högtalare och in i mitt öra där tonerna fick stor resonans och mjukt men piggt flöt vidare upp i hjärnan där de vackert förenades med de härliga synintrycken från en strålande sol och blå himmel. Endorfinerna sprutade och jag unnade mig ett litet dansnummer, helt utan åskådare!
Sedan dök det plötsligt upp lite mörka moln på livshimlen.
För första gången på länge blev jag tvärförbannad, den här gången över vuxna människor som inte verkar ha så mycket vett.
Ibland tänker jag att det vore oerhört bra om det fanns ett obligatoriskt föräldrakörkort före barnanskaffning.
Jag har inte finslipat idén precis, så jag vet inte hur det skulle se ut i praktiken men bra vore det.
Antingen det eller tvångssterilisering!
Okej, kanske inte riktigt men i förmiddags när jag var arg hade jag nog röstat igenom ett sådant förslag.
Om någon gett mig makten att göra det, vilket naturligtvis aldrig hade hänt eftersom jag trots min IQ och klokhet (långt över fiskpinnenivå!) kanske inte alltid är så bra på att kontrollera mig när jag är ”i affekt” som det så vackert heter. Den primära affekten som vi pratar om är ilska. Det hade blivit en del underliga beslut när jag hade varit arg, kan jag känna. Precis som det har blivit lite udda handlingar genom åren. Innan. Inte nu. Eller…ja.
Lite Anger Management vore kanske på sin plats, tänker du kanske? Oh well.
Det hade kanske behövts men jag brukar vara bra på att kontrollera mig. Nu för tiden.
Annat var det när jag var mindre. I många år levde jag fortfarande i illusionen att jag var och alltid hade varit ett väldigt snällt och lydigt barn. Ett önskebarn, rentav! En så´n där liten lillgammal ängel som alltid är artig och trevlig mot allt och alla. Som finner sig, är duktig och passar in. Jag trodde faktiskt det! Min äldste storebror Stefan var nog den första som spräckte den fina barndomsdrömmen och som stack hål på min livsuppfattning just vad det gällde det där med att uppföra sig. Han berättade en liten anekdot om en uppkäftig och bortskämd snorunge med fötterna på matbordet och en rätt nonchalant attityd mot mina kära föräldrar. En anekdot som jag faktiskt kom ihåg, men först när han berättade. Och efter det började små indikationer på att det där med uppförandet kanske inte var så perfekt alls….? Åtminstone inte när jag var ensam, på hemmaplan.
Som tur är har jag nästan alltid haft vett att uppföra mig bland folk.
Nästan jämt.
Förutom möjligen när jag högljutt idiotförklarade min alltför snälla mamma i en taxfreeaffär på Kanarieöarna vid 11 eller 12 års ålder, så till den milda grad att en svensk gammal tant läxade upp mig på plats. Jävlars, vad pinsamt! Ja, mitt uppförande kanske också brast lite grann när jag i ren aggression kastade skärbrädor genom köket när jag kom hem efter skolan och min mamma (växeltelefonist) inte kunde strunta i Ericssons kunders chefssamtal utan skulle lyssna på MIG MIG MIG, annars jävlar blev det ett hål i innerdörren minsann! Omgiven av ett svettigt orosmoln av ångestfylld panik lagade jag med skakiga händer hålet i dörren med bomullstussar och tejp (!?) förresten, i tron om att ingen skulle upptäcka det. Silvertejpen var slut. Naturligtvis upptäcktes den besynnerliga lagningen men jag blånekade. Oskyldig och snäll. Kom undan med det.
En vecka senare blev det ett hål i vår vita TV-möbel. Och ett hål på min tå! Ett märkligt sammanträffande kan man tycka. Jag som var så snäll? 🙂
Spräckta dörrhandtag i grå plast gjorde min pappa riktigt sur, men värst var det nog när dörrkarmarna på mitt rum lossnade av allt smällande i dörren. Eller när ännu en telefonlur på den gråa snurrskivetelfonen i köket mystiskt hade spräckts efter att Någon för femtielfte gången kastat på luren med sådan kraft att telefonen ljöd av en klar och kall ödesdiger ton som alltför sakta klingade av.
Det hände många oförklariga saker i vårt hus minsann.
Saker gick sönder när jag var ensam.
Utan publik.
Utan någon bubbelgumsfin Bublé som fick mig att dansa.
Det var bara jag och Raseriet då.
Ett starkt minne av ilska som utvecklats till raseri och därefter konverterats till ångest lika svart och tung som tjära var när jag skulle badda ansiktet med kastanjevatten en skolmorgon, sen som alltid, och uppenbarligen inte tillräckligt brun trots att jag övertalat mina snälla föräldrar att hyra en solariehimmel som jag kunde pressa gratis under någon timme om dagen. Innan hade nästan alla MINA pengar gått åt till att sola solarium på Bråhögsbadet i Staffanstorp, eller på solariehörnan i källaren vid Bråhögstorget. Och så kunde jag ju inte ha det! Det förstår ju vem som helst.
Kastanjevattnet, ja. För er som inte vet vad det är, så var det brunfärgande ansiktsvatten med kastanjeextrakt, eller åtminstone nå´t E-nummer som kan härledas till att lika något som skulle kunna tolkas att vara kastanjerelaterat. Typ. ”Brun utan sol med omedelbar effekt.” Det var väldigt viktigt att ha, för i slutet av 80- och början av 90-talet – pudelpermanentens och Brun utan sol med omedelbar effektsolariebrännans heta era – var det ju A och O att kunna bättra på brunheten. Man ville ju vara snygg! Och snygg var lika med brun. Det lyckades jag dåligt med, den där morgonen i åttan, när jag återigen var sen till NOn (naturkunskapen) med vår udda, rödhåriga läraren Tomas Koch på Hagalidskolan. Tomas, som jag alltid var snäll mot, när jag väl var där, Alltid var jag vänlig, utom när jag roade mig med att skjuta suddin och gummiband från tryggt avstånd absolut längst bak i klassrummet, för att sedan skylla på klasskompisen Mats Preving eller någon annan stackare under tiden jag tittade med sorgsna hundögon på den förargade läraren som alltid hade jeansen alldeles för högt uppdragna i midjan. Hur kunde han bara tro att lilla jag skulle göra något sån’t…? Nä, det förstås, inte var det jag, det insåg han ju fort. För jag var ju snäll och trevlig jämt. En duktig flicka.
(Mohahahaha….! Trodde han ja.)
Tillbaka till morgonen, spegeln, stressen och det bruna fejset som behövde mörkas lite till.  Jag stod där länge och baddade och baddade med kastanjevatten. Omsorgsfullt men stressat på en och samma gång. Man ville ju ha en jämn och naturlig ton, liksom. Då gick det ju inte att slabba utan små duttar skulle det vara. Oändligt många små duttar, kanske lite för många på samma ställe? Fläckigt. Skit! Baddade. Ojämnt! Baddade. Spillde lite som rann ner på halsen. Det blev en rand?! VA FAN!!! Badda halsen. Spillde lite på den kritvita halvpolotröjan. JÄVLAR! Nu måste jag ju byta tröja också. Sabba den stelsprayade pudelpermanentfrisyren!!
Vad varmt det blev i badrummet och vad snabbt min puls började slå!!
Och ensam hemma var jag också.
Ingen att skrika åt och avreagera sig på.
Ingen som kunde försöka att på snäll men förmanande mammamanér förmå mig att göra vad jag egentligen skulle göra:
G å   t i l l   s k o l a n !
F A N!

Ett fläckigt, rätt ofräscht superbrunt ansikte med blossande kinder och arga svartmålade ögon stirrade plötsligt på mig från spegeln och jag kunde nästan höra min egen röst förbannat förmana mig själv. Man kan nog säga att min inre Moder vaknade och en tyst dialog med mig själv tog fart.

– Men är du dum i hela huv’et! Skynda dig! Du är sen!
– Aldrig i livet! Vad tror du, ska jag se ut SÅ HÄR?!
– Ja, du får väl skylla dig själv? Du börjar om tio minuter!
– Jag tänker INTE gå till skolan så här, heller DÖR JAG!
– Dör? Sannolikt inte. På med korken och iväg.
– NEJNEJNEJ! Aldrig!
Provocerat och med stegrande ilska som kokar i kroppen bryter jag blicken och fortsätter obstinat dutta med den kastanjevattensindränkta bomullstussen.
Det blir fortfarande fel! Åååååå!!!
– Alltså. Hur tänkte du liksom? fortsätter den inre rösten både irriterande ansvarsfullt och anklagande på en och samma gång.
Den ger sig inte!
– Du ser ju helt smutsig ut!
– Men håll KÄFTEN! Det är väl fan inte MITT fel!?
Det är ju det jävla KASTANJEVATTNETS FEL!

Resten går med blixtens fart. Irritationen, frustrationen och ilskan får oanade krafter när det inte alls går som jag vill samtidigt som stressen över att återigen vara sen till skolan pockar på och pulsen slår som på ett gammalt ånglokomotiv som skenar iväg. Omöjligt att stoppa. Inne i mitt bröst står eldaren och skickar in kolet i eldstaden, alltför effektivt.  Jag lyckas inte hålla inne trycket som uppstår utan plötsligt tjuter ångvisslan och släpper ut det inferno som härjar därinne!
GAAAAH!!! vrålar jag högt och ljudligt i min ensamhet där jag står i badrummet med takfönsterkupol där man kan se förmiddagssolen, vilket i sig avslöjar att jag sannolikt är mer än tio minuter sen. Igen! SENSENSEN och FULFULFUL! 
Plastflaskan med mörkbrunt kastanjevatten åker i golvet med ansenlig kraft, tufft uppbackad av säkert hundra G-krafter och många Newtonmeter och allt vad mina klasskompisar i 8B3 nu lärde sig den där morgonen när jag återigen missade NO-lektionen. Plötsligt går allt i extrem slow motion, lite som i Baywatch när C.J: alla dåtidens tonårspojkars våta dröm, den brunbrända heta Pamela Anderson graciöst springer på lätta fjät i sin läckra och sanslöst högt skurna röda badvaktsbaddräkt över sanddynerna i Kalifornien under tiden hennes enorma b…oj skumpar mjukt vid varje nedslag.
Och hon har min själ aldrig några kastanjevattenfläckiga kinder!!
Jag följer flaskan på sin väg från min hand, ner mot golvet och jag inser på en bråkdel av en sekund vad som håller på att hända. Men det är försent. Flaskan slår i golvet. Den spricker. DEN SPRICKER?! Tiden står still medan miljoner små droppar formidabligen sprängs ut över en dryg kvadratmeter, mitt framför mina fötter. Och om kastanjevatten färgar huden i ansiktet omedelbart kan ni ju tänka er vad den gör med ljusblå 60-talsplastmatta i ett vanligtvis så pedantstädat badrum. Mammas manglade ljusbeigea handdukar. En vit mjukplastbeklädd våg inköpt på OBS! i Burlöv. En kritvit halvpolotröja som är både snygg och sjukt inne. Eller var snygg, menar jag. Precis som golvet, handdukarna och den vadderade vågen.
En halvtimme-timme senare har ångesten lagt sig lite, under tiden jag försökt städa upp efter mitt tappade tålamod, och jag kunde gå till skolan och fortsätta skämmas, när jag visade upp mitt smutsfläckiga ansikte, illa dolt under en kaka av brunkräm och puder.
Hittade jag det någonsin? Tålamodet, alltså.
Jo, absolut. Under många år när jag försökte vara vuxen tänkte jag att det var fel att vara arg. Fel att visa ilska. För jag fattade ju att det var fel att slå sönder telefoner för att mamma inte kunde lyssna på mitt babblande i evigheter när hon jobbade. Jag fattade också att det var fel att sparka in träribborna runt TV-apparater för att bildröret inte vaknade fort nog, Att det var fel att ha sönder ett otal plastiga dörrhandtag, att det var fel att slå bulor i videoapparater när magnetbandet på favorit-VCR-kassetten med MTV-inspelningar och aerobicsvideos trasslat sig och fastnat, Jag insåg också att det var fel att kasta flaskor med kastanjevatten i badrummet, fast kanske mest för att det var så jävla drygt att städa upp det, och dessutom behöva hitta på en rimlig lögn till varför halva badrummet och dess interiör för alltid hade blivit prickigt i någon brun märklig kastanjefärgad nyans. Det var nog i den vevan jag valde att glömma bort hur ilskan kunde ta över och få mig att agera i rent raseri. Det var nog då jag valde att minnas mig själv som snäll och from. Ända tills jag sakteliga insåg att det var en väldigt modifierad sanning. En osann sanning, rentav.
Nu för tiden, efter många års processande, vet jag att det inte alls är fel att vara arg.
Jag råkar bara inte vara en så´n värst arg person.
Jag har stort tålamod, det är sällan något retar upp mig.
Jag är nöjd med det mesta, förutom när jag är hungrig, har ont eller tycker att någon blir väldigt orättvist behandlad.
Då hamnar jag plötsligt tillbaka i badrummet med kastanjevattenflaskan i min höjda hand, med stegrande puls och en liten eldare som jobbar på alldeles för bra därinne i bröstet! Nu mer kan jag nästan alltid kontrollera mig, men det har verkligen gått från en ytterlighet (jävligt explosivt arg i vissa situationer) till en annan (aldrig arg, alltid snäll) för att landa i ett rätt behagligt mellanläge.
I förmiddags lyckades jag behärska mig, trots att jag var i affekt.
En jävligt ilsken och primitiv affekt men jag lyckades!
Allt är nämligen inte kastanjevattnets fel, har jag kommit på. Det vore väldigt lätt att skylla på det men jag har utvecklats till en klok och ansvarsfull person så jag håller inte på med sån’t längre. Nästan inte alls. Fråga min man! Förutom ett par skor som av misstag prickade hans rygg istället för i släpet med skräp mitt under ett hetsigt bråk kring städning, stök, flyttlådor och ”bra att ha en regning dag”-saker till förbannelse degraderade jag mig själv till kastanjevattensflaskkastande nivå – eller så siktade jag bara dåligt! Jag tror alldeles bestämt att det var alternativ två.
I förmiddags var jag lugn och saklig men samtidigt bestämd och påtagligt men kontrollerat arg när jag per telefon förklarade för den här specifika föräldern att vi uppenbart har väldigt olika syn på många saker här i livet,
Bland annat barn. Och att man kanske inte ska kasta sten i glashus.
Det gick inte alls hem men jag kände mig ändå nöjd efteråt.
Jag var tvungen att reagera, jag tänkte igenom saken och jag agerade sansat.
Tills dess att jag la på. Lugnt och fint. En liten stund.
Sedan tjöt ångvisslan och svordomar jag inte visste att jag kunde haglade som snöbollsstora stenhårda korn från den blå septemberhimlen.
Tur att jag inte hade någon publik då heller!
Sensmoralen i kvällens historia är att allt inte alls är kastanjevattnets fel.
Egentligen är inget kastanjevattnets fel!
Vi är rätt kloka däggdjur ändå, vi människor, och var och en har ett ansvar att förvalta sitt agerande.
Att uppföra sig hövligt mot andra och visa någon form av respekt även om man är oense.
Detta är en insikt som jag fått av en sprucken flaska kastanjevatten och en krossad illusion om mig själv som ett beskedligt barn, men det har tagit många år.
Så nästa gång jag står där och bråkar livligt om städning, pengar och vem som gör vad: snälla påminn mig då om att allt inte är kastanjevattnets fel.
Ingen är ett offer. Allra minst jag, utom möjligen offer för tandlöshet på grund av olycka. Inget som inte går att reparera, dock!
För övrigt kan jag avrunda med att dagen slutade desto bättre!
Vi var på födelsedagskalas hos Hampe och Filippa och jag åt massor av tårta.
OCH jag orkade vara social, vill jag tillägga!
Därefter en milkshake till middag, jo man tackar!
Jag börjar ju se utmärglad ut.
Har tappat vikt till den milda grad att jag nästan är normalviktig enligt BMI-uträkningen jag gjorde i telefonen.
Och så kan vi ju inte ha det!
På det stora hela har det alltså varit en ombytlig dag som började bra, hade en saftig, aggressionspräglad dipp, och som slutade bra!
Upp, ner, upp igen.
Lite grann som livet!

facebook Share on Facebook
Twitter Tweet
Follow Follow us

4 010 reaktioner på ”ALLT ÄR KASTANJEVATTNETS FEL”

  1. semaglutide cost [url=http://rybelsus.shop/#]semaglutide tablets[/url] semaglutide online

  13. buy ozempic pills online [url=http://ozempic.art/#]ozempic coupon[/url] ozempic generic

  22. semaglutide tablets [url=http://rybelsus.shop/#]rybelsus price[/url] semaglutide cost

  23. Ozempic without insurance [url=http://ozempic.art/#]ozempic generic[/url] ozempic generic

  29. Hong Kong plans to install thousands of surveillance cameras. Critics say it’s more proof the city is moving closer to China
    [url=https://advokat-malov.ru]бесплатная юридическая консультация по телефону в московской области круглосуточно[/url]

    Glance up while strolling through parts of downtown Hong Kong and, chances are, you’ll notice the glassy black lens of a surveillance camera trained on the city’s crowded streets.

    And that sight will become more common in the coming years, as the city’s police pursue an ambitious campaign to install thousands of cameras to elevate their surveillance capabilities.

    Though it consistently ranks among the world’s safest big cities, police in the Asian financial hub say the new cameras are needed to fight crime – and have raised the possibility of equipping them with powerful facial recognition and artificial intelligence tools.

    That’s sparked alarm among some experts who see it as taking Hong Kong one step closer to the pervasive surveillance systems of mainland China, warning of the technology’s repressive potential.

    Hong Kong police had previously set a target of installing 2,000 new surveillance cameras this year, and potentially more than that each subsequent year. The force plans to eventually introduce facial recognition to these cameras, security chief Chris Tang told local media in July – adding that police could use AI in the future to track down suspects.
    In a statement to CNN, the Hong Kong Police Force said it was studying how police in other countries use surveillance cameras, including how they use AI. But it’s not clear how many of the new cameras may have facial recognition capabilities, or whether there’s a timeline for when the tech will be introduced.

    Tang and the Hong Kong police have repeatedly pointed to other jurisdictions, including Western democracies, that also make wide use of surveillance cameras for law enforcement. For instance, Singapore has 90,000 cameras and the United Kingdom has more than seven million, Tang told local newspaper Sing Tao Daily in June.

    While some of those places, like the UK, have started using facial recognition cameras, experts say these early experiments have highlighted the need for careful regulation and privacy protections. Hong Kong police told CNN they would “comply with relevant laws” and follow strong internal guidelines – but haven’t elaborated in depth on what that would look like.

  32. buy ozempic [url=https://ozempic.art/#]Ozempic without insurance[/url] ozempic generic

  33. rybelsus coupon [url=http://rybelsus.shop/#]rybelsus price[/url] buy rybelsus online

  41. Колокольцев – «крыша» или «хвост»?

    Министр внутренних дел либо покровительствует своим коррумпированным сотрудникам, либо они вертят им как хотят

    Органы внутренних дел Санкт-Петербурга продолжают войну против маркетинговой компании «Лайф-из-Гуд», основанной Романом Василенко, иностранной инвестиционной компании «Гермес» (российскую часть которой они попытались взорвать изнутри с помощью своего агента – айтишника компании Евгения Набойченко, который украл деньги клиентов вместе со своими подельниками-«правоохранителями», обвинив в этом невинных людей). А также потребительского кооператива «Бест Вей», автором идеи которого также является Василенко.
    Колокольцев – «крыша» или «хвост»?
    Цель войны – захват активов кооператива «Бест Вей» более чем на 4 млрд рублей, которые находятся на арестованных счетах кооператива, и активов частных лиц на примерно такую же сумму. Захват – в интересах коррупционеров, которые пытаются присвоить эти активы, невзирая на то что деньги кооператива – это деньги пайщиков.
    В том числе – деньги сотен участников СВО, которые защищают Родину на войне, а с их деньгами в тылу творится форменный беспредел.

    Эту преступную акцию покрывает министр внутренних дел России – либо потому, что он сам и его личная команда стоят за этим уголовным делом, либо потому, что он полностью зависим, как минимум информационно, от команды питерского главка МВД.
    Куда идет суд
    Выступая прошлой осенью в Совете Федерации, министр внутренних дел Владимир Колокольцев рассказывал о так называемом уголовном деле «Лайф-из-Гуд» – «Гермес» – «Бест Вей», обещал миллиарды рублей ущерба и десятки тысяч потерпевших. Пресс-служба МВД под руководством его боевой подруги Ирины Волк заявила о том, что вскрыта деятельность крупнейшей в истории России финансовой пирамиды.

    Однако в уголовном деле, расследованном или, вернее сказать, изготовленном ГСУ питерского главка МВД, которое в феврале начал рассматривать Приморский районный суд Санкт-Петербурга, 282 млн рублей ущерба и 221 лицо, признанное следствием потерпевшим: никаких миллиардов и десятков тысяч потерпевших.

    При этом даже такие обвинения рассыпаются в ходе судебного следствия, которое с марта идет в Приморском районном суде. Ни единого документа, подтверждающего позицию следствия и обвинения, не представлено. Так называемые потерпевшие уже боятся приходить в суд – на последнее заседание перед месячным летним перерывом не явился ни один из так называемых потерпевших.
    «Потерпевшие» и пострадавшие
    Большинство «потерпевших» на суде заявляют суммы около 1–2 млн рублей, при этом в ходе судебного следствия выясняется, что они, как правило, получали немалый доход, причем они еще и налоговые/валютные преступники, так как этот доход не декларировали. Среди «потерпевших» есть граждане, заявляющие смехотворные суммы в 50–70 тыс., то есть количество потерпевших специально накручивалось следствием. И даже с этим накручиванием удалось набрать так мало – учитывая, что у «Гермеса», по данным самого же следствия, более 200 тыс. клиентов в России, а в кооперативе «Бест Вей» – около 20 тыс. пайщиков.

    То есть большинство и клиентов «Гермеса», и пайщиков кооператива не считают себя потерпевшими от деятельности этих организаций. Судя по тысячам обращений во все инстанции, нескольким волнам митингов, прокатившихся по России, они считают себя потерпевшими от деятельности органов внутренних дел.

    Ведь именно завербованный питерским УЭБиПК сисадмин российской платежной системы «Гермеса» Набойченко заблокировал и разгромил в феврале 2022 года эту платежную систему, повесив на сайте дисклеймер: «Обращайтесь в правоохранительные органы», что на месяцы прекратило вывод средств. Именно действия правоохранительных органов в отношении компании до и после затруднили вывод денег. Дело в том, что для вывода средств многими использовался механизм p2p, позволяющий не платить комиссию, то есть для вывода средств нужно, чтобы кто-то вносил деньги (что, понятно, резко сократилось из-за уголовного дела) и происходил обмен. Однако этот способ не единственный, вывод средств так или иначе осуществляется.

    Тысячи пайщиков кооператива тем более не считают себя потерпевшими от его деятельности – потому что именно правоохранительные органы воспрепятствовали приобретению недвижимости с помощью кооператива, а она из-за более чем двухлетнего ареста его счетов, на которых около 4 млрд рублей, не может быть приобретена по прежней цене.

    Подписывайтесь на наш канал
    Именно правоохранительные органы прямо запрещают выплаты пайщикам кооператива, решившим забрать свой пай, – даже по исполнительным листам судов. И клиентам «Гермеса», и пайщикам кооператива правоохранительными органами нанесен колоссальный ущерб – и материальный, и моральный, который они намерены взыскать с государства.
    Колокольцев – против СВО
    В числе пострадавших – участники СВО и другие военные. Колокольцев через действия своих подчиненных унизил военных, пытается уничтожить социально важные для них кооперативные программы.

    МВД творит настоящий беспредел по отношению к военным. Из-за действий министра Колокольцева никто не захочет идти служить в армию – потому что пока боец будет защищать Родину, его имущество отнимут сотрудники МВД.
    Семь преступлений питерского ГУ МВД
    Клиенты «Гермеса» и пайщики кооператива «Бест Вей» пострадали от преступных действий так называемых правоохранителей: оперативная работа и следствие велись откровенно преступным путем.

    1. 1 декабря прошлого года Приморский районный суд города Санкт-Петербурга признал незаконным, нарушающим УПК фактический отказ кооперативу в ознакомлении с материалами уголовного дела.
    При рассмотрении дела в суде выяснилось, что следственная группа ГСУ питерского главка МВД, формально руководимая замначальника ГСУ полковником юстиции А.Н. Винокуровым, а фактически – подполковником юстиции Е.А. Сапетовой, подделала документы. Автор подделки – Сапетова – еще в феврале была уволена из ГСУ «по собственному желанию».

    Уличенная адвокатами кооператива в нарушении УПК, следственная группа составила письмо об удовлетворении ходатайства задним числом и попыталась представить дело так, что кооператив не получил письмо по своей вине. Ложь была выявлена в том числе и с помощью системы электронного документооборота питерского главка МВД.

    2. Подделка документов была вынужденным преступлением для сокрытия более серьезного: незаконного содержания под стражей. Следственная группа грубо нарушила права гражданских истцов и ответчиков, потому что без этого нарушения она не успела за 30 суток до истечения предельного срока содержания четверых обвиняемых под стражей начать ознакомление обвиняемых с материалами дела –а это было единственное основание продления им срока содержания под стражей свыше предельного.
    Следственная группа из-за спешки даже толком не смогла завершить следственные действия, незаконно вела параллельное расследование по «резервному» делу, но позднее, отбросив стыд, из-за отсутствия материала для составления «нужного» обвинительного заключения, незаконно продолжила расследование «основного» дела, в том числе проводила следственные действия, которые, согласно УПК, невозможны после начала ознакомления обвиняемых с материалами дела. Все эти ухищрения были необходимы для того, чтобы ни в коем случае не выпускать обвиняемых и продолжать держать их в заложниках.

    3. Де-факто происходит уголовное наказание неосужденных людей – четверо подсудимых уже два с половиной года сидят в тюрьме. При этом наказываются явно ни в чем неповинные люди – технические сотрудники «Лайф-из-Гуд»: даже если предположить, что действительно работала пирамида – что опровергается показаниями свидетелей самого обвинения, которые сообщают суду, что компания «Гермес» хорошо работала, они были довольны получаемым доходом, а проблемы начались после того, как российская платежная система компании была обрушена завербованным полицией петербургским сисадмином компании Набойченко. Все подсудимые – технические сотрудники компании «Лайф-из-Гуд» и ни к каким управленческим решениям отношения никогда не имели. Их взяли в заложники для того, чтобы они дали показания на руководство компании.

    4. Еще одно преступление – заведомо подложное постановление руководителя следственной группы А.Н. Винокурова о привлечении кооператива «Бест Вей» в качестве гражданского ответчика на 16 млрд рублей, тогда как сумма ущерба в уголовном деле –282 млн, и в деле нет ни одного искового заявления – даже на 100 руб.

    5. Следствие стимулировало двух особенно активных так называемых потерпевших написать заявления о моральном ущербе на миллиард (!) рублей каждое – исключительно для ложного обоснования ареста активов кооператива, но понятно, что это ничтожные документы, так как моральный ущерб во всех случаях, не связанных с причинением смерти, присуждается российскими судами в размере не более десятков тысяч рублей.

    6. Ни один из «потерпевших» не доказал обоснованность своих претензий в гражданском суде. При этом арестованы активы кооператива почти на 4 млрд рублей и активы частных лиц на такую же сумму. Это не что иное, как попытка захвата активов при участии органов внутренних дел некой заинтересованной группой клиентов «Гермеса» – необязательно из числа «потерпевших», то есть коррупционное преступление, которое упорно игнорирует ГУСБ МВД России и Колокольцев со своими замами – несмотря на неоднократные обращения.
    Механизм для такого захвата есть – это передача средств под управление Федерального общественно-государственного фонда по защите прав вкладчиков и акционеров. Понятно, почему не ограничиваются активами подсудимых и обвиняемых: этого недостаточно для удовлетворения аппетитов тех, кто стоит за заказным уголовным делом. И понятно, почему одно юридическое лицо – кооператив «Бест Вей» – незаконно пытаются привлечь к ответственности за другое – компанию «Гермес»: активы «Гермеса» – за рубежом.

    7. Следствие, а теперь и прокуратура совершают еще одно преступление: незаконно удерживает средства пайщиков кооператива, отказываясь их вернуть, то есть совершают хищение.
    Царство лжи Владимира Колокольцева
    МВД и примкнувшая к нему прокуратура совершают настоящие репрессии против предпринимателей, военных, социально незащищенных людей – репрессии, как в 1937 году. При этом махина МВД действует на основе ложных сведений руководителя следственной группы по делу полковника юстиции Винокурова, бывшего руководителя следственной группы подполковника юстиции Сапетовой, оперуполномоченного УЭБиПК питерского главка МВД майора полиции Машевского. Полковник и подполковник управляют генералом полиции Российской Федерации?

    Колокольцев как минимум плохо контролирует подчиненных, которые разоряют бизнесы и простых людей. Они заняты только фальсификацией уголовных дел с целью вымогательства и использования своих полномочий для наполнения собственных карманов.

    Из-за неумелого руководства со стороны Колокольцева и его команды, его импотенции в умении контролировать подчиненных уже три года лишены свободы невинные люди, которые приносили пользу и другим людям, и всей стране.

    Винокурова, Сапетову, Машевского и их начальство нужно призвать к ответу за фальсификацию уголовного дела: снять с должностей и посадить на скамью подсудимых за незаконное содержание невинных людей в тюрьме, незаконное привлечение к уголовной ответственности, ограбление российского бизнеса, уничтожение социальных программ, унижение участников СВО и других военных, а также десятков тысяч простых российских граждан!

  49. cheapest rybelsus pills [url=https://rybelsus.shop/#]semaglutide online[/url] rybelsus pill

Kommentarer är stängda.