DAGENS MOTBJUDANDE LILLA SEGER

Efter snart fem veckors sugrörsintag av mannavälling samt lätt kräkframkallande näringsdrycker av de enda uthärdliga varianterna choklad och cappuccino, så är jag mer än måttligt less på dessa monotona antismaksensationer. Det är för mig helt obegripligt att man på global eller åtminstone nationell nivå inte kan lyckas utveckla en näringsdryck som inte smakar kemikalier och sött-sött-sött. Det är ju inte precis så att man är sugen på värsta sockerkicken när man tvångsfastar? Hur tänkte de, de där tillverkarna? Ett par burkar barnmat har förvisso slunkit ner men då spottkörteln vilt protesterat mot allt intag av smakrik föda så är det inget kvantitet att skryta med.

Nåja. Livet går framåt sakta men säkert. Little baby steps. Två fram, ett tillbaka och efter ännu ett litet bakslag häromdagen med utplockade benbitar i ett sår med efterföljande monstersmärta, är jag nu back on track! Morfinfri sedan 1,5 dygn. En liten seger i sig! ️En annan liten seger var dagens dignande frukostbuffé (vänligen se fotobevis) som intogs med massiv salivtillströmning framför TV4s morgonnyheter. Väder och vind och våldtäkter. Hu, vart är världen på väg!? Krig och svält och elände.

Svält ja. Allt är relativt i det hänseendet. Personligen har jag ju tur som bor i Sverige, detta välfärdsland. Här svälter ingen, om man inte är hemlös eller möjligen en klantig 37-åring som inte kan cykla. Skam den som ger sig, tänkte jag denna morgon, när jag obstinat ratat näringsdryck nummer 121 i raden till förmån för en halv macka som jag ännu inte visste hur jag skulle få i mig. Egentligen vet jag inte ens varför jag bredde den. La upp den. Som om den skulle gå att äta när jag inte har fungerande tänder. Det var väl av ren vilja, antar jag. Eller önskan snarare. Allt utom näringsryck är bra skit!Så lyckades jag få i mig den där halva mackan i vackert ackompanjemang av en halv, svettig ostskiva och en fjuttbit leverpastej utan tänder och med tuggförbud?
(JAG alltså. Inte leverpastejen!!)?
Du funderar säkert över det här med viss misstänksamhet under tiden du kanske glufsar i dig en knastrig, fantastisk knäckemacka, gnager av det där saftiga köttet precis intill benet på en smakrik kotlett eller spräcker skinnet på en nygrillad korv med dina tuffa tänder. Utan tuggförbud. Och definitivt utan sugrör.

Jo! Jag ska berätta för dig att det minsann inte går att skoja bort innovationskraften hos en käkopererad, vrålhungrig själ. Fantastin har inga gränser hos den Hungrigaste av hungriga!!Underskatta aldrig en halvkrympling.Fast ibland behöver man först och främst undanröja en och annan liten spärr för att nå sitt mål, kan man säga.
Målet var mackan, osten, leverpastejen.
Spärren då? Jaaa…
Det finns dels gränser för vad man kan tänka sig att mjuka upp föda i och dels till vilken nivå man kan tänka sig att plåga sig själv rent smärtmässigt för att nå sitt mål.
Kanske handlar lite grann om dignitet och självrespekt också, nu när jag tänker på saken. (Och den varan är det sparsmakat av just nu.) För ljuden man gör ifrån sig när man efter nästan fem veckors svält plötsligt får en smörtäckt limpmacka presenterad framför sig känns väl inte direkt så sexiga om man säger så. Inte heller är det särskilt snyggt för utomstående att betrakta denna svältande halvkrympling desperat försöka inta samma smörgås. Utan sugrör, vill jag tillägga! Bara det en bravad i sig.

Bäst vore det naturligtvis om jag hade varit själv det där magiska ögonblicket, för att skona omvärlden från de lätt motbjudande intryck jag måste ha efterlämnat. Dessvärre fanns vare sig tid eller möjlighet att ta hänsyn till någon omvärld när de här små godbitarna trängdes framför mina lysande ögon… Dessutom bestod min omvärld just i denna stund av Mattias, min käre make, som redan sett mig göra en massa konstiga saker som att föda barn, morfintrippa efter operation, få världens konstigaste hysteriska sammanbrott, skratta åt dvärgar som spelar pingis i ventilationstrumman (jo, det är sant, men den anekdoten sparar vi till senare tillfälle) och krisa över såväl dödsfall som småbarnspress. Det är en härdad karl, det är det jag vill ha sagt! ️

Allt mjuknar upp med vätska, utom möjligen silvertejp som är världens coolaste uppfinning men å andra sidan inte någon man äter. Vanligtvis alltså. Macka i kaffe? Mjuknar! Ost i kaffe? Mjuknar också, och får behaglig temperatur och konsistens dessutom. Leverpastej i kaffe var en intressant upplevelse. Slank det också, fast det tog sin lilla tid. En halvtimme närmare bestämt, allt medan stackars Mattias tvingades utstå en blandad flod av jämranden och gutturala ljud i kombination med stön som hör hemma någon helt annanstans än när man intar en halv limpmacka och tittar på väderleksprognosen. Allt sögs in i det lilla utrymme mellan övre och undre tandraden: en öppning som millimeter för millimeter återgår till ursprungsstorlek.

Hela frukostintaget var en ytterst märklig sensation helt enkelt, men värt mödan och besväret. Det var dagens lilla seger för mig, om än lätt motbjudande av sin art! Nu väntar nya mål – i dubbel bemärkelse. Jag har ännu inte knäckt koden till hur jag ska få i mig en saftig köttfondue, men som sagt… Det finns inga limits för fantasin hos en utsvulten käkoperationspatient utan tänder. Och hoppet är som sagt det sista som dör hos en hungrig och envis människa.!