En sorts metareflektion kring bekräftelsebehov!

2014-10-19

Det här med bloggande är en intressant fenomen, verkligen. Man kan fylla ett inlägg med en känsla eller fler. Skriva en del informativa fakta. Man kan vara provocerande.
Skrattretande.
Idiotisk.
Mestadels är min ansats att skriva tilltalande lättsamt och småkul.
I bloggen kan man starta en liten debatt. Göra folk glada, upprörda, eftertänksamma eller så. Inget allvarligt – men bara att kunna påverka just DIG på något vis med enbart ordens hjälp, är rätt stort.
Faktiskt.
Jag känner mig alltid fri att skriva vad jag vill eftersom du som läsare är fri att läsa – om du vill.
Det jag främst vill är att bjuda på mig själv så där lite lagom.
I ordform.
Direkt levererat från livet; färskpressat och fräscht liksom. Och ibland jävligt avslaget och sonkigt med bitter eftersmak.
För så är väl livet, inte sant? ❤️
Får emellanåt frågan hur det är med mig.
Egentligen?
Speciellt händer det när jag skrivit något om att livet suger just idag eller att jag är evigt less på nåt.
Frågan i sig är helt okej.
Jag har förstått att det inte är brukligt att gnälla i Jantelagens lagom-Sverige, i synnerhet inte på Facebook OM det inte handlar om politiska åsikter inför valet, för då är det plötsligt okej!
Men en dålig dag?
Njä.
Då är nåt fel.
Hur som helst:
Hur är det med mig?
Egentligen?
Jag brukar svara att jag nog är en högst normal person som precis som alla andra tampas med upp- och nedgångar i livet. Emot mig har jag en liten olycka som grädde på moset och det går inte att förneka att den i sig komplicerat livets helt vanliga svängningar lite grann. I övrigt lovar jag och svär att jag är högst normal i mitt känsloliv, vad vi nu kategoriserar som normal. Icke-depressiv åtminstone, och med god livslust! Inte alla dagar – men vem fan är glad och positiv ut i fingerspetsarna jämt? 😉
Jag har kommit på att den stora skillnaden är att jag har något fundamentalt emot glättigheten och den positiva likriktningen i sociala medier som Facebook. Där får du lätt hundra likes på ett snyggt foto som inte säger ett skit om vem du är, vad du står för eller hur du mår.
Ibland ser jag en massa tummar upp och peppiga kommentarer på ett käckt (och ofta osannolikt!) statusinlägg som till exempel:
”Idag har jag putsat fönster, rensat rabatter, klippt gräset i jämna kvadrater, badat hunden, polerat bilen, röjt garaget, adopterat en övergiven kattfamilj, ympat äppleträd, bytt jobb, startat insamling för barnen i Afrika, målat naglarna – OCH omorganiserat tvättstugan! Nu puttrar långkoket på spisen! Ekologiskt fläskkött med hemgjord buljongbas så klart. I ugnen väntar tvåhundra perfekt fluffiga kanelbullar som jag nyss knådat med en hand under tiden jag hjälpt Karl med tiopotenser och franska glosor – samtidigt som jag lär mig jonglera!!
Med foten!
Det gäller att multitaska.
Life is good!! ❤️
Nu ska jag pusta ut i soffan och unna mig ett glas rött innan mannen kommer hem och vi ska fira vår tolfte bröllopsdag med ostron och champagne och en helikoptertur över parken!”
Och så blir folk lyriska.
Och peppar järnet!
”Fan vad duktig du är Susanne!!”
”Go girl!”
”Grattis, tolv år, fantastiskt!!!”
”Superwoman-krafter, yey! Klart du ska ha vin! Det är du värd!”
(Ja, klart som fan tanten ska ha vin, helst en hel BiB intravenöst så hon taggar ner!!?)
Jag är en av dem som skriver:
”Bra jobbat! Hur hinner du? Vilken energi! Ha en underbar helg!”
Fast egentligen vill jag skalla kärringen.
Jävla superwoman-Susanne!! 😠
Jag blir nästan förbannad.
Var fan hittade hon 17 timmars extra tid på sitt dygn och var kommer all hennes äckliga energi ifrån!?
Ge mig en spyspann.
Egentligen blir jag nog bara avundsjuk.
Själv har jag nämligen bara lyckats köra en enda jävla maskin vittvätt där det så klart lyckats smyga sig in en röd strumpfan så allt blir ljusrosa!? Helvete.
Och så har jag även hunnit bråka med barnen om att det fan visst är städtvång här hemma på lördag, SÅDETSÅ!!
(Varpå alla maskar i vanlig ordning.
Jag framför allt. 😁)
Ett rätt så normalt liv – tror jag i alla fall.
Trots den här fantastiska insikten är jag ändå en av dem som både peppar på och ibland även skriver egna superwoman-statusar.
Tyvärr.
Jag ber om ursäkt för det.
Jag är väl bara mänsklig jag med? Behovet av bekräftelse, både att ge och få, finns där hos oss alla.
Och Facebook är en underbar plattform för bekräftelse. Sedan kan vi diskutera i evighet vilket egentligt värde det ligger i att samla positiva kommentarer från folk du gick i skolan med på lågstadiet eller din väns kompis vän som du träffade en gång på en middagsbjudning 2009. Och varför i hela värden det är viktigt för dig att 35 personer ger tummen upp när du lägger ut att du joggat nästan en mil i regnet…?
Missförstå mig rätt: jag hade mer än gärna skrutit om att jag joggat en mil men det lär ju inte hända eftersom jag både är lat och har fantastiskt dålig kondis.
Och regn hatar jag.
Jag LOVAR att just den statusen lär du slippa se på min Facebooksida. Garanterat.
😋
Jag tror bara det är viktigt att ibland reflektera lite över varför det är viktigt att berätta för andra om ens vardagsbravader. Vad betyder feedbacken för dig, liksom?
Och varför är det så?
Bloggandet för mig blir en sorts basal jämvikt till det här glättiga bekräftelseeländet som jag själv utgör en del av. Här i bloggen är det bara mitt utrymme och du är varmt välkommen att dela de bitar av mitt liv som jag känner att jag vill dela med dig. Skillnaden är att här florerar både glädje och sorg. Lycka och olycka.
Piggelindagar och jävlaskitdagar.
Du väljer vad du vill läsa, jag väljer vad jag vill skriva. Och just idag är det en rätt medioker dag, i ett rätt mediokert liv hos en rätt medioker tjej som är rätt glad för en helt vanlig läsare som dig, likes eller ej! ❤️