Jag är sugen på att veta vad du döljer därinne.
Vad känner du?
Vad tänker du?
Vem är du?
Skalet är ungefär detsamma; en smula skamfilat, ärrat och begagnat, men personen är lite ny. Kanske mer pånyttfödd än nykommen, egentligen.
Man skulle kunna tycka att det är spännande. Utvecklande och intressant, liksom! Själv tycker jag mest att det är läskigt. För jag förstår henne inte än. Jag vet inte riktigt vem hon är – eller ens om jag tycker om henne.
Livskriser, olyckor, elakheter, trauman och annat otyg gör sånt här med folk hör jag mig själv säga till mina klienter titt som tätt.
Och ”sånt här” betyder då
Förändring.
En metamorf, på ett vis, utan att överhuvudtaget veta vad som kommer efter puppstadiet. Den du en gång var utgör numer enbart en fin grund; ett fornminne att bygga ett nytt och pompöst Framtidsjag på!
Det är helt enkelt en sorts förvandlingsteori som kan appliceras på alla som av olika anledning är inne i ett förändringsskede och ska över till nån ny fas – mig inkluderat. Fast jag har hittills valt att oftast titta bort men ändå snegla lite på det farliga, nya… Inte riktigt vilja vara med på förändringen men samtidigt varit nyfiken och provat lite grann, så där trevande.
Med icke-övertygad blick betraktar jag Möjligheten.
Fast kanske ser jag mest Risken?
Jag är osugen på att göra arbetet.
Det känns fortfarande inte helt tryggt.
Snarare påtvingat.
Besvärligt.
Ovant.
Kanske vänjer jag mig?
Kanske inte.
Oavsett vad är jag på väg, vare sig jag vill eller inte!
På väg mot min Framtid alltså
– precis som Du.
Kanske utgjorde olyckan, dvs min lilla kris, i sig ingen revolutionerande skillnad; den gav mig bara eoner av tid att reflektera över livet, vilket är något vi alla borde göra mer.
Reflektera över livet, alltså.
Vad som är viktigt!
Vad som är inte är det.
Vad du vill.
Vad du känner.
Vad du tänker.
Vad som händer.
Och varför det gör det.
Jag är som vanligt löjligt naiv och omoget övertygad om att allt alltid blir bra så småningom. Det tar bara lite tid. Och då brukar det bli så! ❤️
Hoppfullheten är en skön och varm vän att hålla i handen när det blåser upp till storm. Plötsligt är jag är faktiskt ändå lite småsugen på att förbättra och förädla mig, inte bara förändra mig! Nu när jag ändå inte har något val, liksom.
För med hoppet står jag stark trots att mörkret har fallit…
Och en liten strimma av ljus är nog allt jag behöver för att hitta hem. ❤️
Framtidstro
2014-11-08
Thank you very much for sharing, I learned a lot from your article. Very cool. Thanks. nimabi
UvbrIhwyoiNtWVn
yNskauMfrFT