— Livet, olyckan, Tankar —

In i bubblan en evighetssekund

2014-02-06

De mänskliga hjärnan är en magisk manick – eller ett fantastiskt fenomen, vilket du vill.
Det mest komplexa i vår kropp är just denna lilla en-en och en halvkilosklump av grå massa…
Klumpen som rymmer enorma mängder information med en kapacitet som övergår vårt eget förstånd att ta in, är en mekanism fylld av oändlig makt.
Den formar dina tankar och dina handlingar.
Den lagrar dina minnen och skapar dina känslor.
Dina drömmar.
Reglerar hur du känner dig.
Registrerar hur du upplever och tolkar så väl sinnesintryck som omvärlden.
Oftast kan du kontrollera den.
Hjärnan, alltså. 
Omvärlden är det svårare med.
Idag har jag mer än någonsin problem att kontrollera mig själv.
Och det beror inte på omvärlden.
Det beror helt och hållet på min jävla hjärna.
Fokusera?
Vad är det?
Min tankeverksamhet är febril: det är rörigt, kaotiskt, upproriskt däruppe. Jag är helt klart distraherad av det jobbiga. Samtidigt som jag kraftlöst försöker kanalisera ut något vettigt där inifrån den grå massan så känns det lika menlöst som att försöka pressa ur vätskan ur en hel massiv vattenmelon. Skalet är stenhårt, det ger inte vika. Att fånga mina flyktiga tankar känns rätt mycket som att försöka få fatt i ett specifikt höstlöv i en stormvind som lyft tusentals av trädens döda, bruna blad.
Ganska svårt, kanske omöjligt.
Alla sinnen är klarvakna.
Lättretade för alla intryck signalerar de skrikandes och högljutt, med alla lampor blinkande så fort ett yttre stimuli kommer.
Eller ett inre, för den delen.
De ger vika för allt, hela tiden.
Alla dessa tankar.
Det är alltid krig, aldrig fred.
Alltid?
Ibland.
Idag.
Åtminstone just nu.
Och det känns som en evighet som jag måste vänta på lugnet.
Nerverna har hittat nya banor precis som hjärtat hittat sina.
Hjärnan gör nya kopplingar som jag upplever som sanna och verkliga fastän de inte finns.
För att de kan inte finnas.
Inte ska finnas.
Men de är där likförbannat.
Och jag kan inte göra ett skit åt det.
Nu då?
Bara att gilla läget och blicka framåt.
Fast gillar läget gör jag verkligen inte.
Men jag står ut.
Inte alls för att jag vill, utanför att jag måste!
Så prata inte om att vara stark eller tuff för det är de sista epitet man som liten människa kan tillskriva sig i min situation. Att vara stark är ett häftigt, kraftigt, tryggt personlighetsdrag som inte är mitt.
Däremot kan man vara olika bra på det här med hur man tar det.
Och just idag är det svårt med den biten.
Acceptans stavas det visst.
Acceptans för att få själslig ro.
Det är viktigt med helheten, den holistiska synen på människan, där allt samverkar.
Hjärna, hjärta, kropp och själ i perfekt balans.
Allt måste fungera och interagera för välmåendets skull.
Jag vet det. Så klart att jag vet det.
Det är lätt att förstå, att lära ut och att blabba om det tills folk vill kräkas på all perfektionism och strävan efter det fulländade som jag med ett leende ständigt önskar alla. Men så svårt det är att applicera detsamma på ens egen fadda yta som är glatt, oljig och transparent efter vad allt som hänt. Och framför allt är det svårt, så svårt att fyllas av lugnet och tryggheten när det gör ont inuti!
Jävla irriterande skitsmärta. Försvinn!
Jag skulle behöva en lokalbedövning inte bara av tanden men av förståndet, känns det som!
Hur gör man när man bara vill krypa ur sitt skinn och leva i en bubbla om ens för ett litet slag?
Hur fan gör man det?
Egentligen?
När man vill distansera sig från allt.
Innesluten i sin egen bubbla.
Säker.
Fri från tvång, måsten, det oundvikliga.
En privat fristad av värme, lycka, lugn.
Och bara låtsas att det kommer att vara så för evigt.
Din för evigt, Bubblan! ❤️
Men man vet att det inte är för evigt.
Inte ens i en evighetssekund.
Den fysiska smärtan är det mest påtagliga idag och på ett konstigt vis är det skönt att det är så.
För det är faktiskt värre att ha ont i själen.
20140206-114140.jpg

facebook Share on Facebook
Twitter Tweet
Follow Follow us

1 718 reaktioner på ”In i bubblan en evighetssekund”

Kommentarer är stängda.