REALITYSHOW I MITT BADRUM OCH EN VIKTIG SENSMORAL

Käre tid.
Det har hänt stora saker. Jag vågade för första gången sedan olyckan kika in i foderluckan. Med lampa! Jag vet egentligen inte hur det kom sig, för jag undviker ju allt fysiskt avvikande i form av skador i största möjliga utsträckning. Kanske beror det på att det har kliat och jävlats hela dagen därinne, inte vet jag. Eller för att jag är en vansinnigt nyfiken själ. Märkligt är det oavsett vad, jag som inte ens ser ”Grey’s Anatomy” och andra doktorsprogram där man ser köttsår, benflisor, suturer och fokuserade lärda personer iklädda före detta helvita rockar som antagit blodig nyans i spräckligt splattermönster. 😳
Värst är ändå dokumentärserierna: den VERKLIGA köttsårs-TVn typ Djurakuten och Barnmorskan kan komma eller vad det heter, där de filmar bebisfabriken. Och nej, inte TV1000s mysversion av bebisfabriken utan SLUTSTADIET, där ungen helt enkelt ska ut fastän det inte borde vara fysiskt möjligt. När kvinnan i fråga ligger där i förlossningssalen; enorm, svettig, sketlurad och galen av smärta och tänker att det är ju otroligt hur någonting som för nio månader sedan var en sådan trevlig upplevelse på tu man hand med Mannen i Hennes Liv förbytts mot en skräckfilmsliknande scen där hon i fantasin tar upp en brödkavel från sin gömma under britsen och placerar den på hans skallbas med ordentlig kraft. Den jäveln! Komma här och fjatta och klappa på benet och säga
”Så gumman… Andas. Du är duktig.”. Och så tycker han att han är delaktig i förlossningen? Och se’n har han gjort sitt liksom. Förjävligt. Och helt ologiskt i sitt resonemang dessutom, för hur skulle den stackars blivande pappan annars agera? Hugga sig själv i lårbenet med en peang eller sutur eller vad det nu heter på läkartermer, för DÅ, då delar han smärtupplevelsen med den blivande mamman minsann, där han ligger ylandes på golvet i förlossningssalen i en liten blodpöl med den vassa metallgrejen inkörd i benet, allt för att blidka frugan.
Jämställdhet FTW!
Nä, alla ni som varit med på en förlossning vet nog att man blir lite lätt förbytt i sin personlighet, där man ligger och lider. Mannen kan oftast inte göra rätt. För passiv, för aktiv, för på, för laid back… Stackars dessa män! Vissa blivande mammor förvandlas till sjukt aggressiva monsterversioner av sig själva och avreagerar sig genom att skrika könsord och kasta hårda saker på nå’t osynligt mål, medan vissa blir höga på lustgas och får våldsamma skrattanfall när de inser orimligheten i att det verkligen sitter en liten dvärg och spelar pingis med sig själv i ventilationstrumman. Vem som nu skulle kunna få en sådan knäpp idé och sedan berätta om den på plats, i förlossningssalen, DET vill jag låta vara osagt. Men det händer. 😜
”Reality”-sjukhus-TV. Där snackar vi griserier! Blodet sprutar, folk skriker i dödsångest till höger och vänster och så kommer doktorn och räddar dagen. Cancertumörer karvas ut, ben amputeras, en böld töms, uppfläkt hud tråcklas ihop av skicklig men brutal kirurg, och bebisar ser dagens första ljus, och i värsta fall sker allt medan en käck programledare ställer irriterande frågor till den sjuke bara för att det ska bli bra TV.
”Jahaja, hur kändes det att klämma ut en bebis? Var det som du tänkt? Känns det okej? Ska nån hämta ett glas vatten?”
…varpå den blivande mamman plötsligt får ny energi och får ett förvrängt ansiktsuttryck som liknar en rysk sinnessjuk lönnmördare på väldigt oigenomtänkt permission. Handen sträcks ner under britsen…
Brrr. Nä, tacka vet jag ”How it’s made” på Discovery! Eller Björnes magasin.
Varför finns det inte friskvårdsTV undrar jag då? Utan blod och äcklerier! Bara in till vitrocken som klämmer lite och konstaterar att
”Allt är fint och du kommer garanterat leva tills du är hundra!”
…varpå patienten utbrister
”Hurra! Jag firar med tårta och en Bailey’s!”!
Fast så funkar det inte, jag vet ju det. Människor gillar kaos, trauma och misär. Det udda programmet skulle få en tittare: jag. Jennifer, blodfobikern tillika sjukhusrataren.
Missförstå mig rätt, det är bra att ni finns, ni sjukvårdspersonal! Ni är goda människor. De flesta av er. Minus en brutal nazi-barnmorska som jag haft oturen att stöta på vid rutinmässig gyn-undersökning. (Jag skippar alla detaljer så du behöver inte hålla för ögonen.) Men jag kan inte för mitt liv fatta varför så många människor vill se trauma, misär, död och sjukdom och HIV-smittor och bölder och grejer. Eller varför är inte frågan utan snarare: Hur fixar ni det, liksom? Det räcker ju att jag ser sjukhussal-gröna kläder i rutan, sen åker TV-kontrollen fram, så blir det ”Åh, Lilla huset på prärien! Det är grejer det!” Lugnt och skönt och ingen panikångest.
Men för er andra vanliga dödliga som vill ha lite mer action i ert liv så kan jag glädja er med att jag ikväll har samlat visuellt stoff till en hel sorgebearbetningsmanual (jävlar, långt ord! Varför händer aldrig det när jag spelar WordFeud?!).
Det var nämligen en ytterst sorglig syn som mötte mig när jag plötsligt fann mig kikandes på mina tänder och o-tänder där i spegeln ikväll, även om jag visste vad som väntade. Jag har ju känt det trasiga och det frånvarande inifrån och rent logiskt vet jag ju vad läkarna har sagt. Åtta tänder borta, en nionde flög ut på plats och minst tre skadade. Men när man ser det så blir det mycket mer påtagligt, speciellt när man står där och öppnar upp allt vad som går fastän käkmusklerna strejkar efter sin femveckorssemester.
Gapande tomma hål där fina vita rundade tänder en gång satt. Sorgliga rester av andra tappra vita riddare som stod emot asfalten lite bättre men inte fullt ut.
Och plötsligt har man den här köttsårs-reality-TVn broadcasting live, från mitt badrum!
Typ Fear Factor goes Sjukhus.
Massa trängsel överallt.
Spotlight på.
Ljus i ögonen.
And ACTION!
”Jahaja, hur känns det här då, Jennifer?”
hör jag reportern fråga lite för uppeldat och intresserat, under tiden han trycker upp mikrofonen i käften på mig.
Fan vad drygt! Vilken störig situation! Hur hamnade jag här, liksom?
”Är det vad du väntat? Eller det är jobbigt nu? Berätta för oss, håll inte tillbaka. Vi vill ta del av vad du…”
Smack!
Och där hade jag nog gått på min impuls. Skallat den jäveln. Komma hit och göra dokusåpa av misär och trauma och jobbigheter!? Jag tänker fan inte vara med på ett enda avsnitt till!
Spotlight av.
Lite sura miner och muttrande, men de lyder.
Kamerateamet backar hem.
Och där står jag kvar, alldeles ensam framför spegeln i mitt eget badrum, med munnen lite öppen så man fortfarande ser det tråkiga. Jag stirrar på det, kallt och tomt. Det jobbiga. Det jävliga. Det som plågat mig om nätterna och som tvingat mig äta morfinpiller för att stå ut.
Reportern? Det är jag, det också. Den nyfikna, intresserande, påträngande. Dumma frågor, dumma tankar, dumma svar.
För jag vill ju inte vara med!
Jag vill inte sända live från mitt badrum.
Jag vill inte få någon olycka skildrad – för jag vill inte ha varit med om någon olycka från första början!
Men det blir svårt att hoppa av, för det är min ofrånkomliga verklighet, rå och brutal måhända, men sann.
Försöker göra det bäst av det. Tänka positivt. Inte klaga, det tjänar ingenting till. Den där jävla reportern får symbolisera jobbiga käcka blivande pappor på förlossningen, programledare för dokusåpor – och även en helt vanlig kvinna vid namn Jennifer som råkar skriva om sitt liv och lidande på ett ibland ganska opassande men ändock underhållande vis. Oftast positiv, oftast framåt, oftast redo att kämpa på och inte ge upp. Men ikväll, framför spegeln, blev jag degraderad. Jag är trött på den där positiva kärringen just nu. Vill mest frossa i min misär. Inte tänka bra saker alls. Trotsigt och truligt.
De mörka tankarna kommer fort ibland, har jag märkt. Och ikväll var det ibland. Jag hann inte mota bort dem.
Hann inte tänka:

Om ett halvår kommer jag knappt att tänka på det här, när ärren är borta och tänder är på plats.

Jag hann inte.
Då är det tur att orden tröstar, mycket bättre än en blivande pappas benfjattande på förlossningen! (Inte för att underskatta er pappor nu, alltså. Ta det med en nypa salt. En stor en!)
För alla dessa ord jag skrivit är som balsam för själen. Jag har hittat min sinnesfrid igen.
Sensmoralen med min historia är ganska enkel:
Människan är en fantastisk varelse. Vi klarar oss genom varandra. Genom varandras historier, genom råa realityshows eller snälla Björnes magasin får vi insikt i andras öden, andras val och andras problem. Gott och ont avlöser varann, förhoppningsvis i bra balans. Världen är inte enbart snäll, den är dum också. Precis som oss människor. I alla goda finns det ett uns av det onda. Och i alla onda finns det en kärna av godhet.
Ikväll är jag mörk, imorgon är jag ljus igen! Det är genom historierna vi lär av varann och får perspektiv på vårt eget liv. Genom att berätta min historia för dig blir jag hel igen. Det tar tid men jag vet att det är så. Jag behöver dig för att läka.
Så tack för att du lyssnar!
Nästa gång är det jag eller någon annan som lär av dig.
❤️