Målet och den besvärliga vägen dit

Dålig planering, kass tidsuppfattning eller oförmåga att begränsa sig?
Guilty as charged, to all of the Above.
Jag lider alltså icke av skrivkramp utan snarare skrivrelaterad ångest.
Över vad?
Så lite tid, så mycket att läsa.
Och analysera.
Och formulera.
Det var ju helvete vad mycket internationell forskning man ska läsa för att insupa alla de strömningar, perspektiv och kunskapsbaser som finns inom området för transsexualitet! Så mycket information. Fast sedan fattas det ju en hel del också, och det är där jag och mina tusen idéer får rum. 😊
Målet är som följer.
Jag SKA stå där i juni och vifta med min A-betygsuppsats (hmm) med min nya, tjusiga akademikertitel ”Master of Social Science”, utan att det ger ett öre mer i lönekuvertet men med ett nöjt ego. Det ska vara en varm dag, har jag bestämt. Solig. Jag ska vara glad och utvilad (!?) och groteskt stolt över min insats oavsett betyg. Fast just nu känns den där titeln jävligt långt borta. Typ som i Haparanda och jag har bara en timme på mig att ta mig dit.
Mission: Impossible liksom.
Känner spontant för att bara resignera stort.
Ändå vägrar jag fan ge upp.
Never give up!
Ingen panik nu.
Keep calm and call Batman.
Nu försöker jag äntligen låta bli all extern distraktion. Och det är inte lätt, ska jag säga dig! Jag har plockat bort min Facebook-app och vann flera timmars tid att göra annat (läs: skriva) varje dag. Ändå är vardagsstressen befintlig om än inte på snudd på så tung som den skulle kunnat vara tack vare snäll make. ❤️
Fast den finns där ändå. Vardagen.
Är det inte hämtningar, så är det disk eller TV-sorl som pockar på min uppmärksamhet. Någon fyller år. Man ska bort på middag. Är det inte tvättvikning, så är det busstider att passa, gympaväskor att packa och föräldramöten att gå på. Och däremellan ska man ju uppsöka sjuk-, och tandvård på regelbunden basis som en lydig sjukling under reparation, med icke sinande hopp om snabb bättring! 😁
Alla dessa vardagsavbrott gör mig ofokuserad och irriterad samtidigt som jag är fullt medveten om att det här är livet som jag själv valt, för att jag gillar att plugga. Och jobba. Och ha en familj! ❤️
Extra allt, samtidigt.
Som vanligt.
(Minus sviterna efter olyckan förstås, vilken jag gärna hade sluppit från första början.)
Jennifer lilla, att du aldrig lär dig att lagom är bäst?
– Äh. Skit i det, super-size me!! 😝👍
Och då kan man kanske inte gnälla över sitt ångestdallriga, svettiga, pulserande inre som vrider sig i plågor över alla motstridiga känslor. Inte ens den höga stressnivån och låga självkontrollen kan jag klaga över.
Eller all frustration, alla önskningar, alla drömmar, alla mål.
Alla avstickare som hjärnan dagligen luras in på.
Och värst av allt: den där helsikes distraktionen som är ständigt närvarande.
Lurande.
Lockande.
Lömsk.
Labil.
Nej, det vill jag inte.
Klaga alltså.
Jag vill bara ha typ 10 extratimmar om dygnet! Och en hygglig akademisk titel som belöning liksom.
Kan du fixa det åt mig?
Will pay in words.
By the plentiful. 😝
Kram från Mästaren.
Av någon form.