Allt började med en skrivare.
Eller en printer som man sa förr, men eftersom just den här elektriska manicken inte har mer än fem år på nacken, blir den alltså klassad som skrivare. Skrivaren i fråga bor hemma hos min kära mamma och har varit en trogen tjänare i bra precis fem år. Inga direkta konstigheter med den fastän det är en HP (Hewlett Packard för er oinvigda) vilket jag med tiden har förstått är ett vinst-eller-förlust-märke. Personligen har jag bara bra erfarenhet av HP som märke men jag blir snabbt nedplockad till novisnivå om jag pratar med en säljare i nå´n elbutik, som typ Elgiganten. Jag var med om detta när jag skulle köpa en laptop till dottern för något år sedan, och hittade en riktigt schysst en till bra pris.
– Nej men, inte ska du köpa en HP när det finns andra märken. Samsung, LG, ta nå´t sån´t istället! Mycket bättre.
Samma sak när jag skulle köpa dator till sonen julen efter! Märkligt verkligen.
– Men varför säljer ni märket då, om det är så kasst? frågar jag om och om igen, men får aldrig något vettigt svar.
Det är lite konstigt att HP verkar vara ett hatmärke hos De Insatta Datornördarna.
De högre vetande. Elektroniknissarna.
Varför det är så vet jag inte och jag har egentligen aldrig hört någon vanlig dödlig som hyser någon större aversion för just HP?
Oftast vet väl knappt inte folk vad de har för märken på sina prylar hemma
– min man undantagen.
Här hemma är det jävligt viktigt med prylar.
Speciellt TV-apparater.
Men det handlar inte om vilka prylar som helst.
Och jag har förstått att det finns någon mystisk logik med vad som får finnas var och varför.
Jag har nog bara inte knäckt koden fullt ut än.
Regel nummer ett:
Alla elprylar ska allra helst vara av enhetligt märke, i synnerhet om de står samlade. För mig räcker det mest att de har ungefär samma färg men det där med märke är tydligen viktigt. För vissa. Maken har bland annat gått igenom en SONY-period, en BOSE-period och just nu är det Philips/Pioneer-period, fast naturligtvis får apparaterna inte stå bredvid varann då. Så klart. Däremot – och det här är märkligt! – får Pioneer-förstärkaren och LP-spelaren av samma märke vara tighta kompisar med några otroligt stora, dammsamlande högtalare av märket Dali. Fula och klumpiga är de och uppenbarligen inte alls av samma märke, men tydligen på någon osynlig inne-lista. Varför detta är okej när andra märken inte får beblanda sig utan att det blir ramaskri, det är för mig en gåta. Det är liksom väldigt ologiskt. Som en sorts märkes-rasism, inte helt olik det oförklarliga HP-hatet.
Regel nummer två:
Märke är bara viktigt när det handlar om manliga prylar som TV-apparater, datorer, mobiler och musikmaskiner. Stereotypt tjejiga grejer som köksprylar som matberedare, hårfön, elvisp och våffeljärn är mindre viktigt. Antagligen beror detta på att:
a) de står intryckta i skåp så ingen ser dem
b) maken sällan använder dem
Det finns dock ett undantag som förbryllar mig lite grann.
En ful och klumpig köksvåg inköptes av Mattias för att stå och se snygg ut.
Vågen alltså.
Den bar ett hyfsat fint märke (Siemens) och sedan var den oskäligt dyr och då var han ju bara tvungen att köpa den.  Den kunde ju vara användbar och så skulle den stå framme!
Naturligtvis står den inte alls framme utan den är inklämd i ett skåp och ser sällan dagens ljus för den används typ aldrig och är dessutom jobbig att diska. Undan med den!
Något måste jag ju få bestämma här i mitt eget hus, eller hur!
Regel nummer tre: Allt med sladd är värt att köpa.
Jag brukar hävda att Mattias köper allt med sladd. Det är liksom som en magnetisk impuls som han inte kan stå emot!
Sladd? Oh, måste ha! 
Fast det där är en sanning med modifikation, för ibland köper han batteridrivna grejer också, det beror på hur high-tech de är. Och om de är uppladdningsbara. Sladd är ju viktigt, liksom. Sedan om man använder prylen eller ej, det är ju underordnat.
Konstiga elsaker vi har här hemma är bland annat: en cykeldator som mäter avstånd och fart (ouppackad), antika mobiltelefoner sedan seklet var ungt (hälften fungerar inte ens), FM-sändare, en polisradio, en Garmin navigator (vilken förvisso inte är konstig i sig; det konstiga är att ”vi” sparat den trots att den jämt visar fel och därmed orsakat rätt utflippade aggressionsutbrott i bilen under åren. Ett under att den inte blivit utslängd genom sidofönstret av bara farten.)
– och så det nyaste tillskottet: inte bara en utan två BLODSOCKERMÄTARE som man kan plugga in i sin iPhone 5!
Det går att koppla mätaren till en app som registrerar och för statistik över ens blodsocker. Om man köper själva stickorna som blodet ska mätas på för annars kan man ju inte mäta. Men de är ju inte elektriska, de där stickorna, så de har vi inte. Och vi har inte diabetes heller, vilket gör prylen ännu mer ologisk att ha i sin ägo.
Trots att jag kan påvisa att det finns åtminstone tre fulla flyttkartoner med uppenbart oanvändbara elprylar och sladdhärvor från helvetet och trots att vi i huset har

• fem TV-apparater
• tre stationära datorer
• sex laptops (eller sju om man räknar den förhatliga MACen)
• fyra spelkonsoller (Xbox 360, Xbox, Wii och PS3, man måste ju helgardera sig)
• …och gud-vet-hur-många iPhones

så hävdar han att han taggat ner på elektronikshoppandet.
Trots att alla bevis talar emot.
När jag ser mig om i huset är det inte svårt att hitta bevis på att han helt uppenbart far med osanning. På hatthyllan ligger en ny och dyr infraröd kamera som man kan koppla till nätverket och sedan via nå´n app ha full koll på när de potentiella inbrottstjuvarna kommer. Eller zombieapokalypsen, det verkar ungefär lika troligt. Även blodsockermätarna skvallrar om att förändringarnas tid ännu inte är här.
Byrån i hallen har två fulla lådor av sladdarsladdarsladdar och konstiga elprylar i andra änden.
Jag vet inte ens vad det är!
Svarta plastklumpar utan uppenbar nyttoaspekt.
Samma i min garderob, i gästrummet, i garderoben uppe, i förrådet där ute. Jag har inte märkt det innan men plötsligt, nu när jag letar efter en sak, ser jag dem överallt.
Sladdarna.
Det sticker ut svarta och vita stickkontakter på de konstigaste ställen, till och med under vår säng!
Hånflinandes.
Som nå’n jäkla prylinvasion från helvetet.
De har infiltrerat mitt hem, elprylarna!
Jag måste ha varit blind, för in har de ju kommit.
På något vis.
Och med Någons hjälp.
Hmmm.
Det värsta är att de förökar sig, de här elprylarna.
Det absolut senaste tillskottet i den Qvickska Prylhimlen är en alkotester. Ingen sån där löjlig nyckelringsvariant från Harald Nyborg, utan vi snackar det tunga artilleriet. Batteridriven men absolut bestående av elektriska komponenter och avancerad teknologi till det facila priset av typ tvåtusenkronor!?
T v å  t u s e n  k r o n o r ?
Jag kallsvettas av bara tanken. Även detta var en pryl som tydligen var otroligt viktig att äga. Och nu gör han det. Äger den. Fastän han har ”taggat ner på sitt prylköp” som det heter. Men om jag föreslår att vi skulle behöver något som faktiskt är användbart som nya mattallrikar eftersom de gamla är kantstötta och fula och dessutom börjar tackla av i antal, så blir det plötsligt annat ljud i skällan.
Dels kostar det ju säkert femhundra spänn och det är mycket pengar!
Och var är sladden, liksom!?
När jag röjde lite grann igår, hamnade ett blygsamt fåtal av de här uppenbart helt meningslösa prylarna i tvättstugan som sista anhalt. Jag bad honom bära ut dem i bilen, i naiv tro om att de utan motstånd skulle förpassas till Lions eller möjligen till containern för elektronikskräp på soptippen. Maken var naturligtvis av en helt annan uppfattning. En av de här Väldigt Viktiga Prylarna – som för övrigt stått under sängen i vårt gästrum i snart två år – var ju en dubbel CD-brännare!
(Jaha…?)
Och det är ju väldigt dumt att slänga.
(Eh, näää det tycker jag inte?)
Nästa pryl var några datorhögtalare.
Och det skulle också kunna vara bra och ha!
(Men ta dem till firman då. Snälla. Låt oss slippa detta hemma!)
Kvar finns ju ändå typ tusen andra svarta plastprylar med sladd som man kan spara till en regnig dag.
Eller nå´t.
Det är verkligen som en evighetsinvasion som aldrig upphör!
Där och då kom jag till en stor insikt.
Jag förstår mig inte på män.
Eller jag vet inte, det kanske inte är något könsbundet eller stereotypt beteende, men jag fattar verkligen inte denna oerhörda fascination av prylar med sladd, och i min värld är det kopplat till män! Kanske inte alla män men många. Åtminstone flera.
Jag personligen tycker att andra saker är värdefulla, som till exempel…fotoalbum! Barnens första skor! Första teckningen med en huvudfoting eller kanske en liten fin lapp där det står ”Mama ja elskar däj” med spretiga barnbokstäver, daterat till 2004.
Saker som är gjorda av barnahänder. Som har en mening. Som väcker en känsla, ett minne från en svunnen tid. Nostalgiskt värde!
Men NEJ. Det är tydligen helt oviktiga saker i en Sladdgalnings värld.

– ”Måste du verkligen spara all skit?”
muttras det surt när det ska städas förråd och det ska rotas i lådor på jakt efter mer plats åt sladdar.
”- Vad är det här?”
Han vänder och vrider på en sönderläst favoritgodnattsaga, en souvenir från när vi var i Thailand och en smörkniv från slöjden i trean. En kartong med julgranspynt. Synar allt med bister uppsyn.
– ”Det här är väl inget mög att ha!”

Nä, men en massproducerad, svart leksaks-Guitar Hero-plastgitarr med texten Made in Taiwan som man kopplar med Bluetooth eller nåt infrarött USB, till ett spel som ingen spelar på en konsoll som inte ens är inkopplad, DET är värdefullt det minsann! DET ska sparas!
Åh, förlåt. Nu var jag ju inte helt ärlig.
Det var ju inte bara gitarren utan hela jävla uppsättningen rockbandsprylar som skulle lagras till dödsdagar! Trumsetet och mikrofonen med stativ också, glöm inte det för Guds skull! Klart vi fortfarande vill bli hobbymusiker och trycka grön-röd-gul-blå i takt med varann till oljudet av en gammal mossig Guns N Roses-låt som barnen aldrig ens hört.
Så givande!!
Eller vad sägs om typ fjorton uppladdningsbara borrmaskiner och andra betydelsefulla elverktyg som trängs huller om buller i förrådet?
Det blir säkert användbart.
Eller en låda med flygsimulatorjoystick från sent 1990-tal varvat med tre uppsättningar datorhögtalare och några tangentbord, både med sladd och trådlösa. Och ett gäng datorladdare, fast inga datorer för de har ju kraschat.
Kan ju vara bra att ha! Eller?
Naturligtvis är inget som är sparat av märket HP men det behövde jag väl inte nämna.
Allt började som sagt med en skrivare.
Och en Prylgalen man som bytte färgpatron i den här skrivaren, varpå den upphörde att fungera vilket i sin tur ledde till sökandet efter vår gamla skrivare som kanske kunde ersätta mammas förhållandevis nya.
I jakten på detta kom Insikten.
Insikten i att jag inte förstår män, att jag har börjat utveckla ett hat mot saker med sladd (åtminstone de meningslösa prylarna som aldrig används) och att vi lever i ett oerhört slit-och-släng-samhälle.
Bara det att vissa av oss inte riktigt fattat ”släng”-delen utan ersätter det med ”spara”.
Missförstå mig rätt, även jag gillar teknologi till en viss grad.
Men när det övergår till sladdmani är det something else.
Och på tal om teknologi, elektronik och prylar med sladd, samt vem som bestämmer vad i vårt hem, tänker jag osökt på en rätt lustig anekdot om en tid då en brutal kaffeduell av misstag uppstod i det Qvickska hemmet.  Duellen orsakades av ett ovanligt oigenomtänkt impulsköp, vilket i sin tur fick oanade följder…
War of the Qvicks.
Men det är en helt annan historia!

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share