Tänk om livet vore lätt.
En dans på rosor längs livets enkla stig, rentav.
Varför är det inte det?
Jo.
Jag vet varför.
Det är på grund av alla dessa val.
Känslostyrda eller logiskt kontrollerade ger de samvetskval.
Speciellt när man tenderar att överanalysera och spekulera:
OM och IFALL och KANSKE…
Jag gjorde aldrig det innan.
Spekulerade.
Funderade.
Våndades.
Jag bara visste.
Per automatik, liksom!
En snabbanalys av läget och sen ett JA eller ett NEJ.
Enkelt – Rationellt – Tydligt
Beslut och tankar avhandlades snabbt och effektivt. Väldigt skönt. ❤️
Nu är läget annorlunda.
Nu ska det krånglas.
Ältas.
Blötas och nötas.
Ingen tråd i rak linje utan trassliga garnnystan i stora röriga högar. Typ omöjliga att reda ut. Man ger liksom upp bara av åsynen. Så känns livet. Det som förut var Livet Deluxe är nu ett oändligt, brokigt virrvarr av trådigt trassel och toviga tåtar som spretar åt olika håll.
Jag har alltid sagt att det är ett förhållningssätt. Ett aktivt och positivt val, kan man nog säga, kring hur man betraktar livet och dess vedermödor. Nu är jag inte längre så säker på om det handlar om ett val överhuvudtaget.
Jag som innan ”valt” den enkla och raka asfaltsvägen utan gupp i många år, är nu inne på en slingrig, gropig grusväg bland snår och fallna träd. Det tar tid, det är drygt och det är jobbigt. Varför, när man kan ta den enkla vägen? Ja, säg det. Jag kom väl hit av misstag och önskar att jag bara kunde hållt mig på banan med målet i fokus. Då vore allt så mycket enklare!
Om jag kunde välja just nu, hade jag lätt valt genvägen tillbaka till min snyggt nyasfalterade tanke/känslomässiga väg genom livet. Det var säkert, tryggt och enkelt att hitta. Lätt att leva, känna och tänka. Men nu kan man nog säga att jag hamnat på villovägar.
Frågan är om jag kommer att hitta tillbaka till huvudleden alls eller om min nya devis blir:
”Varför göra det lätt för sig när man kan krångla till det!?”
Ja, jag säger då det.
Jag ska fan jobba på en handbok i hur man snabbt och effektivt f*ckar upp sitt liv och blir en överanalyserande, känslosam velpotta vid nästan 40 års ålder, för alla er som känner för lite kaos och vill ha det extra besvärligt i livet!
Det låter spännande, va?
Nästan roligt? 😁
Det är det INTE.
Jävla jag ibland, alltså.
Om man bara vore en Flatliner.
Eller den gamla versionen av mig.
Gaaaaaah! 😫
Orkar inte störas av mina tankar och känslor (och icke-känslor) mer.
Kan man kräva en lobotomi av Region Skåne, möjligen? Går inte det under någon vårdgaranti, liksom?
Eller vänta…det var kanske det jag fick i höstas? 😉

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share