Tillägnat Magdis. Den finaste.
Ensamma är vi alla i slutet. Vi överlevare. Vi som står ensamma kvar efter att våra nära lämnat oss för denna gång. Eller för alltid, vem vet?
Vem tror du att du är, du som lever lycklig i din naivitet? Den slutgiltiga separationen – Döden – är alltid närvarande. Du ser den säkert inte och du märker den kanske inte. Men en sak är säker: någon gång dyker den upp och drabbar oss som en närmast oändlig flodvåg av ledsamhet och ofrånkomlighet. Det är det enda vi kan vara jävligt säkra på i livet.
För vem är vi, vi överlevare, om inte experter på svek, övergivenhet, besvikelse, hopplöshet, känsla av misslyckande. Allmän tragik, livskaos och explicit misär följt av den ofrånkomliga jävla Döden rasar alltihop okontrollerat ner i en brunn av bottenlös sorg. Och vad dyker upp som ett oväntat starkt, nästan bländande ljus mitt i allt detta evighetsmörker, om inte ens egen faktiska, makabra överlevnad..?
Livet. Vilket jävla skämt och vilken vacker ynnest, allt på samma gång. ❤️
(Och nej, jag är inte deprimerad. Jag råkade bara plocka upp lite livskritiskt tänkande mellan dammtussarna och smutsstrumporna under helgstädningen.)
