Ett broderat hjärta

2015-09-30

När jag var liten minns jag hur jag tänkte att det inte kunde få plats så mycket mer inuti mig. Det oroade mig en smula det där, att mitt hjärta skulle bli fullt alldeles för fort. Fullt av glädje och sorg, fullt av skratt och tårar. Fullt av bubbliga minnen och ledsamma stunder. Fullt av alla dessa människor som fullkomligt invaderade mig i mitt barnasinne. Jag var som en öppen dörr och hela världen kunde passera in, utan minsta motstånd. Det är väl en del av barndomens charmiga naivitet, antar jag, att inte skaffa sig en portvakt. För jag visste inte att jag borde gjort det. Jag visste inte ens att jag behövde vara rädd om mig själv.
Inte ens när jag kom upp i tonåren greppade jag grejen. Hur hjärtat fungerar, alltså. Jag blev fortfarande sårad ofta och mycket och av många – eller så var åtminstone min upplevelse. Jag vet att jag ibland tänkte på hur folk var. Elaka. Hårda. Råa. Jag förstod inte dem. Jag trodde att hjärtat snart måste vara överfullt för det rann över och pös åt alla håll. Jag grät i tysthet och stängde inne allt det där jag aldrig fick ihop. Varför det blev fel och varför jag kände mig sårad förstod jag inte riktigt. Det bara var så. Egentligen tror jag inte att det var så illa, nu i efterhand. Jag var bara en väldigt känslig själ i en lite för kall värld, vill jag tänka. För jag tror faktiskt inte människor är i grunden onda. De gör bara ogenomtänkta, alltför känslostyrda eller allmänt dumma saker ibland.
Den där tanken på ett överfullt hjärta hängde till och med kvar när jag fått barn. Plötsligt fanns det en ny människa i mitt liv, en liten person med ett hjärta och ett sinne precis lika barnsligt, naivt öppet och känsloladdat som mitt en gång var. Trodde jag. Men vi människor är olika. Som mamma kände jag, med ett hjärta sprängfullt av kärlek men en dovt gnagande oro i kroppen, hur omöjligt det skulle bli att älska en liten människa till, precis lika mycket som den första. Så fel jag hade. Tack och lov! ❤️
Nu, som vuxen, vet jag att det inte är som jag trodde när jag var barn. Eller som jag tänkte när jag var semivuxen heller, för den delen. Nu vet jag att hjärtat bara rymmer fina saker. Utvalda, själsligt vackra och mycket speciella människors namn är för evigt inbroderade i mitt hjärta tillsammans med alla glada, fina känslor och minnen – och mina samlade evighetssekunder: mina alldeles mest betydelsefulla livssekvenser. Lite som minnesbankens absoluta ädelstenar finns de där. Dyrbara och glänsande på rad sitter de för evigt fasttråcklade på starka guldtrådar kring mitt hjärta. Av smärta, ondska, sorg och sår finns bara bleka, tunna, kraftlösa ärr kvar. Lite som om nån envist försökt få fast nåt på hjärtat mitt, men misslyckats. Portvakten stod kanske ivägen… Kvar finns alla fantastiska broderier! De vackraste av vackra. Det av värde. Det som betyder något.
Jag tror vi alla har ett broderat hjärta. Hur fint broderat det ska vara är upp till var och en av oss att se till. I mitt får numera bara det vackra och goda och värdefulla plats – då rymmer det så oändligt mycket mer än jag en gång trodde… ❤️