En döende påfågelfjäril hittades när vi städade garaget i helgen. Vacker, stolt men trött och vingbruten låg den där, flämtandes, och kämpade för sitt liv, helt förgäves. Hur kan något så fint vara så sprött och förgängligt? Jag undrar om den någonsin fick flyga…? Dess liv och utmätta tid på Jorden var hur som helst över efter att den sannolikt överlevt en mindre istid helt i onödan. Bortkastad tid och ett förlängt lidande mot ett ofrånkomligt slut kan man tänka, lite grann som de människor vars vägar ibland korsar vår, på vår resa genom livet…
Alla dessa vingbrutna, trötta stackare som bränner sin allra sista energi på att i ren desperation klamra sig fast vid det de identifierar som sitt liv. Istället för att lyckligt fladdra högt iväg över trädtopparna, värmda av solens första strålar, ligger de bara kvar.
Nästan orörliga.
Kalla.
Söndriga.
Olyckliga också, utan att ens veta om det.
Varför? Deras högt personliga och simpla definition av ”life as I know it” är den enda tillvaro de känner till. Men det finns ju så mycket mer! Tänk att alla dessa vackra och en gång så stolta och starka personer som av rutin, bekvämlighet, rädsla och oro ändå väljer att till varje pris hålla ett stenhårt grepp vid sin säkra men sakta dödligt kvävande tillvaro. Ett alltför tryggt liv som på sikt får deras drömmar att förtvina, som släpper luften ur deras förhoppningar, som sänker deras livsglädje och lust.
Som får alla vilda, vackra, stora känslor att bli tama, grå, fadda och kantstötta.
Nötta.
Som får blodet att flyta saktare och saktare tills det en dag koagulerar helt medan hjärtat kämpar förgäves för att slå.
En dag ligger de kanske där, flämtandes på dödsbädden, och undrar vad som hände?
Vart tog livet vägen?
Varför flög jag aldrig mot solen?
Fast det är kanske inte så lätt när ens vingar är brutna och man först måste laga dem. Om man aldrig sett annat än insidan av ett garage. Om blotta tanken på att lämna sin kokong är mer skrämmande än den stora värld som väntar på att erövras därute.
Någon gång i våra liv är vi nog alla Fjärilsmänniskor som behöver läka de skadade vingarna eller behöver någon annans hjälp att se livet från ett lite annat perspektiv, för att våga fladdra iväg.
Plötsligt gör vi det!
Vi virvlar upp i solens värmande rampljus!
Vilt och vågligt fladdrar vi iväg i vacker dans mot okända mål…
Åtminstone i tanken är vi fria. ❤️
Bättre att våga leva livet fladdrandes i en bräcklig men lycklig sekund, än att dö säker men utan att ens ha försökt flyga.

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share