Förvirrad.
Är.
Bara.
Förnamnet.
En del av mig vill skratta och sjunga (stackars er!)! Jag vill bubblande av bus hoppa runt och leka, kittlas, stimma och vara supermycket jag! Livsbejakande, sprudlande glad och allälskande, som jag brukar vara! Eller brukade?
En del av mig fattar ingenting.
Vad som händer.
Och det är en ny känsla för mig.
Lamslagen och rädd står jag bredvid mig själv och ser min motpol; mitt andra ystra jag, fara runt som en kalv på en ljummen sommaräng och bara äger hela jävla världen, om blott för en kort sekund…
Sedan fryser allt till is.
Vem är jag, vad kan jag och vad håller jag på med?
Jag är kluven.
Så kluven.
Ambivalent som fan.
Vill bara koppla bort alla känslor som rör till det.
Alla tankar som snurrar.
Det brukar jag vara bra på!
Så varför går det inte nu?
Jag har hoppat av livskarusellen en gång och det är svårt att hoppa på igen för den går så fort, så fort.
Vill jag ens hoppa på…?

Ja du, Jennifer. Varför går det inte nu?
Jo.
För jag har alldeles för mycket på agendan.
För att jag tvivlar på min förmåga.
För jag tvivlar på mina val, om än bara lite grann.
För att jag är tydligen mänsklig och ingen robot.
Och mest av allt för jag glömde den lilla detaljen att koppla bort alla känslor och önskningar, vilket annars är jättebra att göra när man fattar rationella och logiska beslut.
Jag vet vad jag borde gjort. Jag borde kallat in Herr Impulskontroll som garanterat kraschar festen i mitt huvud innan Fantasin hinner invadera totalt. Inte för det är något fel med fantasi! Men det är inte verklighet. Fantasi är känslor, önskningar och längtan hastigt sammanvävt till ett väldigt vackert och nästan förtrollande drömtyg som garanterat inte håller för livets hårda nötning. Så säger logiken. Ändå är det fortfarande föräldrafritt därinne. Det är öppna dörrar på hjärnkontoret och festen är i full gång med Fantasin som hedersgäst. Och Fantasin festar hårt.
Fast det där är alls ingen bra ursäkt när man är vuxen.
Nästan medelålders.
Och försöker vara ansvarsfull.
Hur fan ska jag lyckas få ihop det här?
Ja, det kan man verkligen undra.
På nå´t vis ska det gå.
Det måste det.
Det ska det!

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share