Gårdagsnattens fruktansvärda terroristattacker i Paris har fått omvärlden att reagera.
Blixtsnabbt sprider sig bilder i trikolorens färger på alla sociala medier.
Människor känner och visar medkänsla.
Stöttar.
Stödjer.
Agerar.
Och det är fint.
I krissituationer sätts den vanliga världsbilden ur balans. När det ofattbara händer tappar vi människor kontrollen. Vi blir maktlösa, hjälplösa och i värsta fall även hopplösa. Att visa empati med sina medmänniskor; att försöka förstå och nå en utsatt person eller en utsatt grupp, är bland det mest medmänskliga och kärleksfulla vi kan göra. Det förenar oss. Och det ligger i människans natur att gå samman mot en gemensam fiende, för tillsammans är vi starka. Det är inte heller en slump att mänskliga relationer både utmanas och stärks genom kriser.
För mig förtar den enade sociala media-fronten mot händelserna i Paris på intet vis tyngden av det som samtidigt händer i Syrien, i Afghanistan, i Libyen, och i alla andra länder som är i kris, där invånare lider medan samhället oundvikligen smulas sönder. Det går inte riktigt att jämföra en planlagd terroristattack mot civila mål, med syfte att sprida skräck och skapa obalans och osäkerhet hos alla och envar, med ett specifikt lands nationella sönderfall. Det finns självklart vissa likheter. Det mest påtagliga är nog det tydliga maktspråk som talas, oavsett om det handlar om IS eller andra terrororganisationer, eller om totalitära styren på statsmaktsnivå.
Den röda tråden är terrorismen. 
Vi är skiträdda för den – och med all rätt.
Terrordåd är inget annat än systematiskt våld mot civila mål, i ideologins namn, med syfte att genom rädsla och skräck skapa önskad förändring, ofta på politisk nivå. Själva tanken är att ingen ska veta var, när och hur det smäller nästa gång. Ingen går säker någonstans. Och det är just den här hemska oförutsägbarheten som är så svår för oss människor att hantera. Vi har ett behov av att kategorisera, skapa ett sammanhang och få en förklaring för att återerövra känslan av trygghet.
IS tog idag på sig ansvaret för attackerna, vilket dels är bra eftersom omvärlden då har en fiende att peka ut.
En syndabock.
Men det skapar även ett annat problem, nämligen att vi nu vet vem vi behöver vara rädda för.
Och vi människor – återigen baserat på våra rädslor – tenderar i sådana situationer att generalisera friskt.
Plötsligt förstärks vår starka önskan att återfå kontrollen och vi glömmer att tänka rationellt.
I mitt Facebookflöde läser jag:
”Vad var det jag sa, nu kommer de hit, terroristerna!”
och
”Sverige är redan invaderat av IS, vi har sleeper cells i hela landet enligt Säpo”.
En del ifrågasätter även sinnestillståndet för alla som är främlingsvänliga:
”Jag bara undrar om alla ni som vill att vi ska öppna våra hjärtan är friska i huvudet?”
Många tänker att vi borde ha en tuff gränskontroll och alltid kontrollera vem som kommer in i landet.
Och det låter väl rimligt.
Problemet är väl bara att det knappast kommer att stå:
”Anders Behring Breivik, norsk medborgare, högerextrem terrorist & massmördare” i någons pass.
IS-anhängare går tyvärr inte runt med en blinkskylt som brölar ”Terrorist!” ovanför huvudet lika lite som vi vanliga medelsvenssons går omkring med plakatet ”Jag är rädd och har därför slutat tänka rationellt.”.

Det jag vill ha sagt är inte att du inte ska vara rädd.
Man bör vara rädd för farliga människor, oavsett om de gömmer sig bakom en religion, en stat eller en fundamentalism av något slag.
Det jag hoppas är att du – fastän du är rädd – kan välja att inte generalisera så oerhört!
Det är inte alla muslimer som utfört dåden i Paris.
Det är IS: en farlig, fokuserad och faktiskt ganska sorglig grupp extrema individer som enats kring ett fundamentalistiskt mål och som åsidosätter den inre kärnan av medmänsklighet till förmån för jihad i sin mest negativa mening.
Och med denna tanke närvarande i sinnet kanske vi bättre förstår varför många asylsökande flyktingar väljer att fly.
De är också rädda, för precis samma sak som du.
  

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share