Idag har varit en bra dag. Trevlig. Lugn! Ett kärt återseende med mina gamla kollegor när jag kom för att fika på gamla jobbet. Jag stal även en stund på tu man hand med Linda (som ju förutom kollega även är svägerska ❤️) följt av våffeleftermiddag med barnen plus kompis och ett intensivt och underhållande kvällsjudopass (ja, som åskådare! 😀) gjorde dagen all.
Sedan fick jag smaka på andra bullar. Bittra, äckliga bullar! Varsågod ja! Tugga och svälj. Jag försökte vägra men det gick inget vidare…
Käken har hållt på och jäklats sedan jag var hos sjukgymnasten i måndags, och uppenbarligen finns inga planer på att detta ska försvinna. Gaaaaaah!!! Jag blir galen fantamig! 😬 Har opassande, oönskade och otrevliga nervsmärtor från Helvetet: smärtor som ständigt gör sig påminda. Precis som det inte räcker att det skaver, ilar och molvärker i flabben! Fan!
Ligger nu och försöker sova vilket går dåligt. Lite är iPhonens fel (och absolut inte mitt, jag bara knappar lite ju!) men mest är det de tuffare värktabletterna som tar sååå lång tid att verka. Jag tar en slurk vatten. Vänder kudden. Vänder mig. Vänder mig igen, helt utan resultat.
Sömnen hittar inte hit.
Jag blir inte räddad av Natten.
Imorgon blir det Käkkirurgen igen. 😳
Skit.
Jag som är på bättringsväg!?
Jag som sa till alla idag att jag mår fint.
Jag som får beröm för min positiva inställning och kämparanda.
Jag som fixar allt.
Typ.
Eller inte!
Inom mig växer frustrationen sig stark.
Inom mig dör Optimisten lite grann för varje smärtimpuls som återigen far som en kraftfull, oförutsägbar blixt innanför min ärrade kind.
Man kan vara stark och hålla ut när det finns ett slut.
Men just nu känns det som att det inte finns något. Slut. Eller snarare inget slut?
Jag vill vägra. Skita i allt. Skita i att ha ont. Inte känna. Inte bry mig! Smärta? ”Det skiter väl jag i, jag ska sova!”
Fast det är lönlöst att tänka så, det vet jag ju.
Snart får jag sova, tryggt slumra in bredvid min snusande Mattias som redan mött John Blund. Snart.
Tills dess ligger jag här, i en evig kamp mot Smärtmonstret, mitt uppe i en strid jag aldrig kan vinna. I alla fall inte utan mina piller. Och inte när något fortfarande är fel i kroppen jag bor i…
— Okategoriserade —
Jag försökte vägra men det gick inget vidare
2013-12-12
Hey! Thiss is my first visit to your blog!
We are a team off volunteers and starting a new initiative in a commynity
inn thhe same niche. Your blog provided uus ueeful
ingormation tto wordk on. Youu have done a marvellous job!