Livet, olyckan, Tankar

Kapten utan självkontroll

Vad fan har jag gett mig in på?
– Det kommer aldrig att gå. Aldrig. För mycket att göra på för liten tid.
– Äh, det kommer att gå skitbra! Jag är stark, jag kan, jag vill, jag ska!
– Jag klarar det, bara vänta och se! Just go with the flow!
Ååå… Kan det inte bara vara juni? Nu?
– Du har tagit dig vatten över huvudet, unga dam. Det blir som förra våren. Akta dig.
– Det blir det inte. Det är bara guppigt i början. Kom igen nu! Kör!
Det är tisdag morgon och Förnuftet, Logiken, Viljan, Orken, Hoppet, Längtan, Tvivlet och Optimismen gör myteri i mitt huvud. Det är ett jävla tjatter och min blick flackar från den ena till den andra till den tredje till…
Ingen av dem bestämmer eller vet.
Alla har fel.
Och rätt på samma gång.
För det här skeppet kan ta vägen precis vart som helst. Kaptenen är lite lätt förvirrad just nu, tillfälligt fråntagen rodret, makten och förståndet, och smyger därför ner och gömmer sig i kojen i väntan på efterrätten som förhoppningsvis serveras i juni.

Myteri
Myteri och viktiga val

I juni är det nämligen inlämning på sista delen av Masterkursens uppgifter.
Examensdags!
Det är sommar. Semestertider! Nerja hägrar. Även solen, friheten, glädjen.
Glassigt, eller hur? 🙂
Absolut.
En perfekt efterrätt.
Men vägen dit är lite knöligare. Det ska jobbas, skrivas Masteruppsats, det ska sjukgymnastiseras och byggas nya tänder. Och så ska man ju leva också, däremellan. Hus, hem, familj, hund, vardagsrutiner. Födelsedagar, lov, kompismiddagar, fikastunder, skjutsa till skolan, handla på Willys, passa bussar, rasta hunden, vattna blommor, förverkliga sig själv under tiden man städar toaletten.
Och precis som alla andra har jag tjugofyra timmar på dygnet att förvalta.
Tjugofyra.
Vare sig mer eller mindre.
Tyvärr är jag en av de som förvaltar dem lite sämre, åtminstone om man gör en snabb och överskådlig effektivitetsanalys av det. Jag har kommit på att jag har för mycket Vilja (Ja, hurra, kul!) och för lite Impulskontroll (Trååååkiiiigt!). De är liksom inte i balans, de där två.
Inte alls.
Som vanligt.

Men jag försöker!
Jag tar kontroll över fartyget. Inspekterar navigationsrutten så att säga. Jag gör upp dagsplaner, veckoplaner, månadsplaner. Översiktligt och snyggt. Jag organiserar mig själv. Strukturerar. Är vuxen. Jag tar återigen anställning som ansvarstagande kapten som ska få ordning på Förnuftet, Logiken och resten av besättningen.
Jag vet att det är ett måste, annars kommer fartyget inte ens ut från hamn.
Så jag planerar och delegerar.
Hurra! Det funkar kalas!
Det är svårare att hålla sig på rätt köl bara.
För mitt i all röra dyker Du upp.
Käre Lockelse. Gamle vän.
Du som i tysthet, utan ord, ber mig glömma allt annat runtomkring. Alla måsten, alla viktigheter.
Som en tjock dimma från ingenstans omringar du hela mitt fartyg.
Och jag tappar fart när jag inte kan se klart.
Det är Du som får mig att dagdrömma, att blogga, att tänka, att glömma att fokusera på vad det nu var jag skulle
fokusera
på…?
Jag vill inte. Kan inte. Ska inte.
Och ändå…gaaaah.
Fan vad orättvist det är. När jag tänker att jag har koll, att jag har en plan, att jag är på rätt farled igen så ställer Du till det, helt utan att veta om det.
Och jag blir glad för stunden!
Upprymd, lycklig, fri i själen.
Jag känner för att kasta trossarna och bara flyta med strömmen, planlöst och fritt.
Men när jag vaknar efter en kort stunds slumrande dimma är allt värre.
Det känns som att jag är nära att gå på grund…?
Utanför dörren står Verkligheten och stampar.
Viskar, kallar, ropar, skriker!
Vill du att vi ska kapsejsa, Kapten?! Styr upp det här nu!
Och jag ångrar mig.
Skäms.
För att jag trillade dit igen, som nu, fastän Du inte ens bett mig.
Och fastän jag inte vill.
Det är inte Du som ställer till det.
Det är ju Jag.
Men skam den som ger sig.
Jag vet ju vart jag ska!
Jag ser målet i horisonten och det är nära.
Jag kan navigera dit, så varför gör jag det inte bara?
Så samla ihop dig nu, och få lite aktivitet i maskinrummet så vi kan lätta ankar nå´n jävla gång! skriker Förnuftet bestämt med sina lungors fulla kraft och överröstar allt och alla.
Just ja. Det är det jag måste göra. Det är så det ska bli.
Dimman lättar snabbt och sikten blir med ens klar igen.
Kapten utan självkontroll, signing on.
Again.

Set sails!

Set sails for summer!

4 801 reaktioner på ”Kapten utan självkontroll

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *