”Att tänka är att samtala med sig själv”
(Spanskt ordspråk)
Ja, jävlar vad jag måste vara bra på monologer då, konstaterar jag snabbt.
Fördelen är att man sällan blir ifrågasatt.
Och nackdelen är att man sällan blir ifrågasatt! 😝
I viss utsträckning är det väl bra att fundera och koppla in känslovärlden lite mer i våra överlag alltför uppbokade, uppstressade, inrutade och ofria vardagsliv. Och ibland är det bara överarbetat, överanalyserande och överjobbigt att känna och tänka för mycket.
Kanske är det så att vi måste förlora oss själva lite grann för att faktiskt förstå oss själva? I så fall är jag jätteredo för jag har varit vilse rätt länge nu, typ som att jag haft huvudrollen i Robinson Crusoe, Castaway och Berättelsen om Pi.
Samtidigt.
En liten katastrof av något slag, och sen hamnade man på villovägar och flöt i land på en okänd strand utan önskan att komma dit från första början.
På ett eller annat sätt kastas livet omkull för att aldrig mer bli sig riktigt likt…
Känner du igen dig?
Hur det känns att vara en halvfrämling i sitt eget liv, liksom?
Att inte riktigt känna igen sig själv.
Att vara en vag skugga av den man varit och den man i alla fall trott man vill vara?
Inte nedslagen, utslagen eller ur spel – men ändå inte riktigt samma gamla vanliga Du…
En obekväm känsla.
Det skaver lite i själen, liksom.
Jag tror att det är ofrånkomligt att det blir så, när man tvingas till förändring.
Nu är jag hursomhelst less på att försöka känna mig som hemma på min nya, från början oönskade ö.
Det blev rätt ensamt här, i det nya spännande, osäkra, farliga och utmanande.
Har en mängd nya erfarenheter, viktiga insikter och starka minnen som format mig längs den nya vägen, men nu är jag själsligt rastlös och längtar tillbaka till mitt trygga gamla liv.
Det jag kan och känner till.
Är supersugen på att hitta hem så jag tänkte rita en ny karta åt mig själv!
Ja!
Ta tillbaka mitt vanliga liv.
Fast jag vet att det inte går.
Inte helt och hållet i alla fall.
För De Som Vet säger att det är vare sig sunt, bra eller önskvärt att vara allälskande, överengagerad och hyperenergisk hela tiden.
Lagom är bra!
Tydligen.
Men varför är jag då så dålig på att bara vara ”bra”?
Det kan man undra.
Och fan vad tråkigt det låter med lagom!! 😁
Kanske är det dags att ta ett mentalt snack med mig själv igen så här på natten. Ett själsligt peptalk, liksom. Kanske förstår man sig själv bättre i ensamhet, utan yttre stimuli, när bara månen ser på… ❤️

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share