Tjejkväll…kaoz!

2014-01-19

Tjejkväll.
Ordet smakar 90-tal, Herreljunga Äppelcider, toscaananas med vaniljglass och MTV. Och massa fnittrigt snack om den nya, snygga killen i plugget, jobbigaste läraren, bästa låten just nu, om senaste reafyndet på H&M.
Ordet smakar rosa Hubba Bubba och bubblig tonårsförälskelse. En tid när livet är förjävligt ena dagen och underbart nästa. Man älskar, man hatar och man vill bara döööö för det är så jobbigt. Och sen vill man leva igen, nästan direkt.
Jag minns ändå tonåren som en härlig tid med många vänner och ett bra liv även om det rådde kaos i de flestas unga själar alltsom oftast. Fast då trodde jag att det bara var i min.
Från vardagsrummet hör jag sorlet från den nya generationens Tjejmaffia! Det är år 2014 och inget har egentligen förändrats. Det är tjejkväll i vårt hus och invasionen är total! Det ligger snackspåsar, strumpor, kuddar, gosedjur (jadå!), jackor, täcken och kläder huller om buller precis överallt.
Kvällens hemmabiorulle är på alldeles för högt och basgångarna genomborrar min sovrumsvägg samtidigt som tio 14-15-åringar försöker överrösta både varann och filmen, vilken förresten valdes under mycket demokratiska former oavsett allt oväsen som nu väller fram. Klockan är 01.30 och det är HELT omöjligt att sova.
Men det är helt okej.
För var ska de annars ta vägen, våra unga, om de inte får vara hemma? Om de bara ska vara tysta, lydiga, fromma. Inte störa, inte få plats?
Jag ser dem ute ibland. De unga som inte får plats hemma. De hänger i centrum, de står i en stor klunga, fryser, delar en cigg i bästa fall eller en öl och en joint i värsta fall. De som inte har någonstans att vara. De vars föräldrar kanske jobbar så hårt ”för familjen” att de inte orkar med nåt liv i huset efter 22 på lördag kväll. I gängen i centrum står ungdomar som helt enkelt hörs för mycket hemma. Och så de som inte vill att några vänner ska veta hur de har det hemma. Egentligen.
Men föräldrarna som jobbar järnet är sannolikt inte elaka: de vill inget ont, bara ha det tyst och lugnt, sönderarbetade som de är. Och så är det en annan viktig sak också: Föräldrarna har nog glömt hur det var att vara ung. Hur livet en gång låg nytt och orört framför deras fötter: spännande, okontrollerbart, ovisst och stort.
Mamman har glömt hur det var att vara högstadietjej. Hur hon och hennes vänner hade tjejkväll: pratade, fnittrade och grät under tiden de lyssnade på Nirvana och åt ostgratinerad kassler med ananasring på. De hjälpte varann att hitta rätt på den tuffa vägen mot vuxenlivet, fortfarande i säkert förvar i hemmets trygga vrå…
Pappa har glömt hur det var att vara ung. Han har glömt alla frågor som snurrade i huvudet på honom som ung man. Han har glömt övernattningskvällarna med killarna. då de såg VHS-filmer hela natten tills det bara blev Myrornas krig på TVn. Hur han somnade där i soffan i gillekällaren med furupanelsväggar, med Levisjeansen på långt efter att TV-programmen slutade gå, kanske lite klokare efter långa samtal med bästa polarna som redan sover djupt på varsin luftmadrass bredvid soffan…
Men jag vill inte glömma!
Så jag försöker minnas.
Komma ihåg.
Allt.
Inte bara fnittret och bubblet utan även osäkerheten och mörkret. Känslorna. Tankarna.
Jag behöver det, för att förstå och välja rätt. VI behöver det. Du och jag. Minnas. Låta gillestugorna, toscaananasen och de glömda vännerna återuppstå en stund. Det är viktigt för oss att komma ihåg, så vi inte glömmer. För de är vår framtid. 2014 års Tjejmaffia. Och de behöver få plats.
Det är långt in på småtimmarna, det bumpas, pratas, låter och skrattas som om det vore hundra galna tonårstjejer här.
Jag kan välja att reta upp mig, att ryta till, att få tyst på det!
Eller låta bli.
Och det är det jag gör.
Låter bli.
För jag minns.
Och jag tänker på de ungdomar som hänger ute. De som inte får, vill eller kan vara hemma. De som inte får chans att skapa sig egna minnen av 90-talstjejkvällar eller VHS-maraton i kompisens furubeklädda källare, fast i 2014 års tappning, då.
Tjejerna har uppenbarligen världens kalaskväll ihop däruppe och det blir inte tyst förrän 03.00…
OCH JAG ÄLSKAR DET. ❤️
Eller ja, älskar och älskar… 😉 I stället för att bli sur och säga att det min själ är sista gången så väljer jag att minnas. Känna tillbaka liksom. Och förstå hur viktigt en trivial tjejkväll är när man är 14-15 år.
Jag somnar nöjd och skittrött, i vetskap om att de här tjejerna i alla fall inte hänger i centrum på några år ännu. I alla fall inte så länge vi har en ovanvåning.
Eller en furukällare. 😊
Och en morsa som minns.
Minns du….? ❤️
(PS. Denna unga medlemmen av Tjejmaffian anno 2014 gav sitt godkännande att publicera detta foto.)