Glömskans parkering och tre…hundratjugonio varor

Är det fler än jag som är lite lätt vardagsglömsk? Som glömmer att handla mjölk på vägen hem. Som missar att hämta hunden. Som inte hittar nycklarna. Som glömmer var man ställt bilen när man storhandlat så man får springa runt på parkeringen som en idiot med sina fullproppade, astunga papperskassar i händerna, så man får babianlånga armar och stora svettlökar på tröjan, under tiden tummen febrilt trycker på bilnyckeln för att öppna centrallåset och se eller åtminstone höra var biljäveln är…?
Allt det där händer mig.
Ganska ofta faktiskt.
Som idag. Jag körde till Willy:s för att handla tre saker. Tre. Det händer ju liksom aldrig heller att man lyckas med det för den delen; jag menar att man kommer ut med precis de varor man gick in för att handla. Intentionen är ju bra, inte sant? Inte överkonsumera. Därför tog jag ingen korg ens, för jag skulle ju bara ha tre saker: laxfilé, räkor och kruksallad.
Och hur tror du det gick?
Helt rätt: INTE SÅ BRA.
Väl framme i kassan förvånades jag själv över hur jag kunde bära så omänskligt mycket! Blev nästan lite imponerad av min förmåga när varorna radades upp på bandet. Eller radades upp är fel uttryck, för jag suger verkligen på att lägga varorna snyggt. Jag försöker faktiskt i början: vända streckkoden rätt och underlätta för kassörskan. Sedan börjar bandet åka, fortare och fortare, och jag drabbas successivt av panik när jag inser att jag effektiviserat kassörskans arbete till den grad att jag själv står med stegrande puls och langar upp en allt mer kroknande linje av
mjölk… grädde… laxfilé… Sallad. Fem påsar flytande Via.
Räkor-limpa-paprikagurkapotatisfanjagglömdeknytapåsenochpotatisenramlarut!!?
Tillslut blir allt alltid en enda massiv hög på bandet varpå jag får en sur blick av kassörskan om jag råkat hamna hos den blonderade tanten som bryter lite, men aldrig av den unga tjejen med lugg som idag tyvärr inte sitter i kassa 5. Jag väljer kassa 5 i den mån det går, kan jag tillägga. Inte för att det är viktigt i sammanhanget, men ändå.
Direkt bakom mig i kön står en äldre man. Han ska ha två varor medan jag ska ha tre…hundratjugonio, känns det som. Hade jag sett honom innan hade han så klart fått gå före, men jag måste ha missat den lilla detaljen med att det finns andra människor i världen, eftersom jag kämpade med att organisera varor på bandet. Han ser riktigt gammal ut, den äldre mannen. Typ 85. Vitt hår, smal och skinntorr. Stackars gamle man.
-”Lilla farbror, det kan inte vara lätt att bli gammal”, tänker jag och ler änglalikt mot honom.
Säkert är han glömsk också.
Och kanske tandlös?
Jag tänker minsann sprida lite glädje!
Det är en bra idé!
Och jag ler, stort och brett.
Jag anstränger mig lite extra för att han ska se mitt glada leende, för han kanske är en ensam själ som blir glad av lite medmänsklig värme, vad vet jag?
Han stirrar på mig som om jag var en förrymd mentalpatient.
Det är jag ju inte, jag råkade bara handla lite för mycket igen.
Utan vagn eller korgar.
Och så försöker jag ju lätta upp hans dag med ett fantastiskt smajl dessutom!
Nähäpp! Bäst att sluta glo.
Fast det tycker inte han, tydligen? Han står där och stirrar stint och nästan lite roat när jag jagar potatisar över golvet för att jag glömt knyta påsen igen. Skit. Och vad fan glor han på? Visst flinar han lite grann nu också? Han ser nästan elak ut! Gubbajävel.
Med armarna aplånga av två överfyllda, snortunga bruna papperskassar innehållande betydligt mer än lax, räkor och sallad, släpar jag mig mot bilen. Tror jag åtminstone. Bara att få upp nyckeln är ett projekt i sig, men det går! Jag har nämligen förberett lite. Lagt den i höger ficka på jackan, så att nyckelbandet hänger ut, vilket gör den lätt att dra i även med blytunga matkassar i händerna. Man är väl ingen amatör!
Eller är man? Hm.
Naturligtvis funkar inte tricket. Jag drar i nyckelbandet varpå innehållet från en hel handväska verkar ramla ut ur min jackficka och ner på asfalten?! Det är ett gäng hundbajspåsar (oanvända vill jag snabbt tillägga!!), tre tamponger, ett hopknölat häfte med frimärken som klistrats ihop i en boll, mitt saknade läppbalsam, en Alvedon, ett OKQ8-tankkort, två kastanjer, en LEGO-gubbe (Star Wars Darth Mol, nu blir Robin glad!), en gammal inköpslista, några skrynkliga, utgångna rabattkuponger på Royal Canine hundmat och Kapp Ahl, och så två kvitton. Plus en bilnyckel, tack för den!
Jag trycker och trycker.
Ingen bil blinkar.
Ingen bil låter.
Förvirringen är total!
Konstigt.
Var ställde jag bilen egentligen…?
Förvirringen är total!
(Eller har jag redan skrivit det? Fan, jag är verkligen glömsk.)
Jag går runt lite grann och letar efter biljäveln, släpandes på hundrakiloskassarna från helvetet. Jag svettas ymnigt medan jag förbannar mig själv och mina ”tre” varor som uppenbarligen förökade sig snabbare än en flock ystra kaniner på en sommaräng.
Då kommer gubben.
Så klart.
Jag försöker ignorera honom.
Här har man inget för att vara snäll!
Le änglalikt och vara vänlig? HA!
Nädu.
Jag blänger surt och det värker i armarna.
Det börjar rycka vid ögat också.
Och håret hänger ner i ansiktet och kittlas!
Fan. Vad. Irriterande!
Jag travar av och an och letarletarletar.
Vad fan, det är en B I L, ingen örhängesplopp precis!
Hur svårt kan det vara?!
Gubben går i sävlig takt med sina två nyinköpta varor bort till sin bil som står raden bredvid där jag går och letar. Han har uppenbarligen stenkoll.
Så långt från senil man bara kan komma.
Tittar roat på mig gör han.
Han mumlar nå’t ohörbart och flinar! Åt mig!
-”KÄFTEN! DET ÄR FAN INTE ROLIGT ALLS!!!!” vrålar jag med full styrka!
Inte.
Men jag skulle vilja…!
Då ser jag den.
BILJÄVELN.
Parkerad precis bredvid Gubbens bil!
Naturligtvis.
Jag bryr mig inte ens om att försöka spela oberörd och hålla masken utan går med arga steg bort och öppnar bagaget på min bil, och fullkomligt vräker in påsarna med all kraft jag har kvar, högröd i ansiktet.
Då säger gubben med försmädlig ton:
-”Jaaa du, det är inte lätt att hålla koll på allt minsann. Bilar och annat! Hej på dig!”
Och så hoppar han in i sin pluttiga gubbabil och puttrar iväg.
Kvar står jag. Med en återfunnen bil och en massa varor jag plötsligt behövde fastän det bara var laxfilé, kruksallad och räkor som skulle få följa med mig hem idag.
~~Näääää, så här kan man ju inte ha det!~~
Nästa gång ska jag bara handla det jag tänkt och så ska jag komma ihåg var jag ställer bilen, tänker jag och tror nästan på det själv när jag sätter mig bakom ratten, svettig och sur.
Inte glömma, inte tappa bort saker.
Jag lovar mig själv bättring med början NU!
Men…
…vart tog nu bilnyckeln vägen…?!