Konsten att konversera med sin man

Tråcklad i truten.
Är jag. Igen.
Efter måndagens tvångsutdragning av Den Tionde Tanden blev jag nämligen sydd igen, och inte bara precis där tanden satt utan även på närbeliggande områden i flabben. Det hänger sålunda trådar lite här och där och kinden har börjat anta formen av en ful clementin. Eller i alla fall en mindre pingisboll, fast en skrovlig en. Området hade tidigare i veckan en rödlila ton men har nu snarare antagit en gulgrön nyans.
Det ser sjukt ut helt enkelt.
Man undrar ju om allt står rätt till.
Jag tvingade naturligtvis Mattias att titta inuti, där inte jag kan (eller vill?) se, bara för att konstatera the Obvious.
– ”Ja, vad ska jag säga…? Du är… sydd.” konstaterade han, alltför snabbt.
Och väldigt mans-aktigt.
Inga detaljer, liksom!
Ibland fattar jag inte.
Det är som att män saknar nyanstänkande.
Allt bara ÄR. Eller inte. Svart eller vitt. Ja eller nej.
Det finns inget utrymme för detaljer i Mannens värld!
Inget analyserande liksom.
Är jag hård nu? Stereotyptänkande? Well, shoot me then!
Med risk för att vara könsdiskriminerande (om man nu kan vara diskriminerande mot en global majoritet) så tänker jag att många män är väl så i alla fall? Åtminstone några! I alla fall EN, och det är Mattias.
Lite creds ska han få eftersom han direkt uppmärksammade mina höjda ögonbryn och maniskt stirrande fiskblick som alltid och obevekligen indikerar att svaret inte var till belåtenhet.
Eller att jag är väldigt nödig och han är i vägen inne på toan.
I detta fallet gissade han rätt; det var svaret det var fel på.
Snabbt tillades därför de överslätande orden tillsammans med en yvig gest med händerna:
– ”Ja, vad vill du att jag ska säga? Jag är ingen läkare!”
Snark.
– ”Nä, det vet jag väl, men du kan väl låtsas? Eller nå’t? Du kan ju säga typ ”Jaaaaa… Det ser ju rött ut men det är säkert okej. Jag fattar att det gör ont! Fan, stackars dig!” typ?”, instruerade jag med växande irritation i kroppen.
Dessa män alltså.
Onyanserade allihop!
Eller i vart fall en.
Du ska veta att jag gör mitt bästa för att försöka uppgradera honom till en mer detaljerad, nyanserad, analyserande och reflekterande Überman som utan problem klarar att fokusera på matplanering, vill prata framtidsvisioner, ger sig an semesterplanering och som dessutom är en bra empatisk lögnare som kan det där med snabb såranalys utan nödvändig faktasubstans samtidigt som han kokar kaffe och packar gympaväska åt barnen.
Det går sådär, ska ni veta.
Han verkar inte helt mottaglig, konstigt nog?
Jag tror det har med simultanförmågan att göra.
Eller så har mäns hjärnor annorlunda design.

True that!

Nåväl.
Jag ska inte klaga alltför mycket på vare sig make eller sår för jag har haft väldigt lite besvär av båda efter den lilla men köttiga operationen.
Åtminstone fram tills igår kväll.
Ondare och ondare jävlas käften med mig igen.
Har svårt att koncentrera mig på nå’t.
På allt!
Samtidigt halvligger Mattias – som alltid – nedsjunken i sin alldeles egna inmutade soffgrop och slöglor på TV, uppenbart måttligt intresserad av vad som skymtar förbi i rutan. Ungefär halva tiden pillas det nämligen med ajfånen i järnhårt grepp i näven. Det mailas, WordFeudas, kollas Aftonbladet och tjafsas halvhjärtat om partipolitisk tillhörighet i välfärds-Sverige. Alltså: ett enligt mig perfekt tillfälle för mig att få till bra planering och att dryfta viktiga saker. Ja och även sån’t som bara faller mig in för stunden, du vet!
– ”Hur blir det med julafton i år, tror du? Ska vi vara här? I Hörby?” försöker jag lite lätt.
Mjukar upp konversationen lite kan man säga.
Tystnad.
Okej, en annan approach kanske? Han kanske inte vill prata jul nu. Det är ju bara oktober.
– ”Alltså. Jag är så trött på vanlig mat. Du vet, sån’t jag brukar göra. Samma samma samma. Hela tiden. Ska vi äta nå’ t vi inte haft på länge? Kalops, kanske!” fortsätter jag oförskrämt men möts av fortsatt tystnad.
Inte ens en blick!
Hrmpf! Nästan lite oförskämt, tycker du inte?
Här försöker man föra en konversation och så…
Nä, va fan!
– ”Öh du!!” hojtar jag, lätt irriterat!
– ”Mmmmm….” kommer slutligen det fördröjda svaret, omhöljt av en omistlig avsaknad av engagemang.
Jag kan höra det. Men jag ger mig inte så lätt!
– ”Jag skulle vilja måla om! Kanske tapetsera. En fondvägg! Ja, det hade varit snyggt, eller hur? Som hemma hos Stefan och Annette. Vad fint de har fått! Kanske ett fyrkantigt bord också? (konstpaus)
Och vi behöver verkligen en ny byrå i hallen, eller hur? Jag HATAR den jävla söndriga byrån som är där. Går inte att ha ordning i den. Allt bara ramlar. Dras runt i lådorna. Går inte att hitta nå’t! Skitstörigt. Visst?” fortsätter jag med förhoppning om att vinna uppmärksamhetskampen med vad det nu är för oljigt bilprogram han glor på.
Jag lyckas åtminstone få en blick. En blick så där över glasögonkanten, du vet, med rynkad panna som obligatoriskt tillbehör. Det brukar förmedla en viss likgiltighet i kombination med lätt irritation som kan växa om man inte fattar grejen och kniper igen.
Fast jag är inte så lättskrämd.
Jag menar, man har väl fått en och annan BLICK i livet.
Och jag lever än!
Blicken vandrar sakta åter mot TVn.
Näsåminsjäl!
Då slår jag till.

-”Jag har en kul nyhet!!!” bubblar jag fram utan tillstymmelse av respekt för det där MC-meckarprogrammet på Discovery. Eller renoverar de bilar? Jaja, same same. Det där programmet när man får följa två killar varav en är rödlätt och ligger inne med ett så ohälsosamt långt skägg att en hel sparvfamilj obemärkt skulle kunna bosätta sig i det. Det där programmet där den andra huvudpersonen (han har mörkt normallängdsskägg, förresten) i ett avsnitt vill köpa en Porsche fastän han inte har råd och måste låna av sin stenrika polare.
Tro inte att jag missat allt när jag tänkt och pratat, för jag har koll!
Simultanförmåga, du vet.
Input och output i skön symbios…
Vi kvinnor kan det! 😉
Vissa av oss.
JAG till exempel.
– ” Vi ska ha Tuppamiddag den nionde november!!” ylar jag glatt och käckt och skulle nästan, men bara nästan, platsa i en Julie Andrews-musikal om jag bara brustit ut i sång och lyckats få barnen att rada upp sig i trappan, perfekt synkroniserade, iklädda militantiskt pressade khakifärgade alpkläder.
Inget av det hade gått så bra så jag låter bli.

Jag får omgående den där blicken. Igen.
Jag bryr mig först lika lite som sist men sedan inser jag vad som håller på att hända.
Jag håller på att reta upp Mannen.
Irriterar så där försmädligt som bara en äkta fru kan göra.
Det blir plötsligt väldigt många rynkor i pannan, nämligen, och väldigt mycket
B L I C K.
Hm. Reträtt är bra i sån’a här lägen, det vet till och med jag.
– ”Pratar jag för mycket…?” säger jag ursött och älskvärt och tänker nästan fortsätta prata.
Men bara nästan.
Man ska inse sina begränsningar.
När man tror att det inte går att stirra argare så kommer den.
Blickarnas B L I C K levereras obevekligen.
Den är värd mer än tusen ord. Dödlig rentav.
Ett perfekt exempel på hur man på effektivt vis kan konversera utan ord.
En blick som skulle fått Al Pacino och alla äkta maffiabossar att blekna av avund.
Jag är uppenbarligen ute på tunn is.
Fel tid för konversation.
Jag avslutar min högst ofrivilliga monolog med att omformulera tankeprocessen som jag intuitivt vet försiggår i hans huvud…:
– ”Det var synd de sydde mig I munnen och inte PÅ…?” varpå det visar sig att jag inte kunde haft mer rätt!
Jag får ett gruffande, onyanserat och brutalt ärligt
”Det skulle man verkligen kunna säga!”
till svar.
Det är min själ en konst att konversera med sin man och det behöver man inte vara utbildad beteendevetare för att förstå.
Nu råkar jag vara det (typ) och förstår därför en himla massa, men jag ska säga dig att sådan klokhet inte nödvändigtvis ger ett övertag när man ska försöka föra en dialog med någon som är oförmögen att tugga tuggummi och gå på samma gång!
Okej, det var kanske lite elakt – men det var det där med att min mun borde blivit ihopsydd också!
Konstigt bara att det var jag som var tvungen att gissa vad han tänkte och få ut det i talspråk?
Men det är väl så det är, tänker jag.
Underligt bara hur män tänker att vi kvinnor överanalyserar allting?
Att vi pratar för mycket?
Jag vet inte var de får det ifrån.
Kanske nå´t MC-meckarprogram på TV där oljiga gubbar sparkar sönder halvfärdiga renoveringsobjekt i ren frustration.
Och sedan är det över. Alla grabbar är vänner igen. Det dunkas ryggar och allt är lugnt. Över på typ två minuter.
Sen ska det drickas öl och snackas sport. Som om inget har hänt.
Men för oss kvinnor har det just börjat!
Det är nu det ska ältas, som männen säger.
Analyseras heter det!
Och förstås. Ja, man måste ju förstå varför det blev som det blev, eller hur!
Och då måste man prata med varann.
Tipset är att inte försöka konversera med sin man när han tittar på meckarprogram på TV.
Eller spelar WordFeud. Eller Candy Crush. Eller FIFA14 eller GTA5.
Eller letar bilar på Blocket. Eller väntar på samtal. Eller kokar ägg för den delen!
Det är minsann mycket man måste hålla reda på som fru!
Det är en konst att konversera med sin man, kort sagt.