— Kropp och knopp, Livet, olyckan, Personligt, Tankar —

Konsten att sluta kriga

2018-04-07

(Personligt inlägg med avsaknad av resekaraktär. Scrolla vidare om du vill ha feelgood-läsning eller hotelltips. 🙂 )

soldier-1029162_1920
Vi är en brokig skara människor som samlas där på andra våningen i det gamla röda tegelhuset på Lasarettsgatan. Hade vi stött på varann ute på sta´n, mötts på en arbetsplats, hamnat tillsammans vid en middag eller en annan tillställning så hade vi nog aldrig hittat varann. Åtminstone inte som grupp. Antagligen inte som individer heller, annat än på ett ytligt plan. För det som förenar oss tio pratar man inte om.
Vi är väldigt olika men så otroligt lika på samma gång. Det negativa, svåra och jobbiga pratar vi inte om.
Smärtan. Det onda.
Det pratar vi inte om.

Bild: Pixabay.com
Det började nog helt olika men ändå ungefär likadant för oss alla, tror jag. Lite som en sticka i foten som på nå´t mystiskt vis trängt sig innanför kängan, genom strumpan, in i huden, gnagt sig fast och vägrar släppa taget. Sakta men säkert gör den sig mer och mer påmind. Jag får inte bort den, hur jag än försöker. En pyttig, liten sticka.
”Strunt i den, marschera på!”
Det har ju alltid funkat innan.
Fast det är svårt att hålla takten i ledet.
Alla andra verkar gå lite snabbare.
Det värker i foten.
Och jag visste inte ens att jag skulle ut i krig…?
En liten jävla sticka.
Den där lilla parentesen som inte borde få ta mer plats än som tunna streck nånstans i periferin av vad som är viktigt, tar sakta över mer och mer av min tid, mina tankar, mina känslor, mitt liv.
Hur ska jag få bort det onda?
Det är den enda tanken som blir viktig.
Ömmande, plågande tar smärtan utan pardon långsamt och infektiöst över min organism.
Kroppen jag bor i.
Jag tappar fart och haltar.
Nå´t är fel, det känner jag ju?
Det gör ont. Mer och mer ont.
Men jag pratar inte om det.
Just keep walking.
Det fortsatte nog på ett liknande vis för oss alla, tänker jag.
Det är lite som en halvt osynlig boja som sitter stenhårt fast om den infekterande foten med stickan i. En sorts blytung kätting vi behöver släpa runt på dag efter dag.
Ibland är den tyngre, ibland lättare.
Ibland syns den lite, ibland inte alls.
Vi är bra på att gömma den. Tror vi.
En dag var den bara där.
Var kom den ifrån?
Och hur får jag den att försvinna?
Vi vet inte. Du vet inte. Jag vet definitivt inte.
Men jag blir hemskt bra på att låtsas som att den inte finns.
Plötsligt hamnar vi i det iskalla, mörka vattnet och det blir djupt på en gång.
Vi kämpar för att till varje pris hålla huvudet ovanför vattenytan.
”Kämpa på då! Bit ihop! Hur svårt kan det va?!!” skriker Den Arga Inre Generalen så saliven sprutar och han blir alldeles röd i huvudet av frustration och ansträngning.
Men det är svårt, och det blir bara svårare och svårare ju längre vi trampat vatten.
Trampa. Trampa. Trampa.
Så många timmar, dagar, månader, år.
Foten sprängvärker och bojan är så tung – den drar ju ner oss!
Uthålligheten är en falnande skugga.
Ångesten gör sig påmind.
Paniken är ett faktum.
Men vi pratar inte om det.

Och nu trängs vi nog till slut i samma leriga skyttegrav, känner jag.
Vi har klumpats ihop vid vägs ände.
Vi undkom vattnet – men till vilken nytta?
Smärtan är ju kvar.
Nu finns den också där som en dyster, dyblöt, stickig, stinkande filt som kväver oss.
Och vi ligger liksom bara där helt uppgivet och stirrar och tynar bort, mitt i misären med vår infekterade fot, med vår enorma boja och den kvävande filten …och vi låter det hända.
Sakta men säkert låter vi det hända.
Alla ansträngningsförsök har liksom misslyckats på vägen.
Så vad finns kvar?
Vit flagg.
Vi ger upp.
Våra mål, våra liv – och allra värst: oss själva.
Men vi pratar inte om det.
Förrän nu.
På Smärtrehab i Lund: Händelsernas Epicentrum.
Där möts vi. Jag och resten av de nio smärtpatienterna som är så olika men ändå så lika. Vi ska vara i en grupp tillsammans i fem intensiva veckor, säger personalen.
Vi infinner oss i ledet, alla med viss skepsis. Jag är kanske mest skeptisk av alla. Så känns det i alla fall. Jag är inte bekväm med att prata om det bara. Så jag säger inget.
Redan efter första dagen ser jag likheterna. Kanske är vi inte så olika ändå? Nyfikenheten väcks…
Antagligen känner de andra ungefär likadant för nu, efter en vecka (eller fyra dagar för att vara exakt), är vi väldigt mycket en Grupp.
En stark Krigargrupp. Ett helt jävla kompani!
”Team Röd, med rätt att döda”
Ja, döda våra gamla krigsstrategier alltså.
Förnekelse hjälper inte. Att isolera sig hjälper inte. Att retirera hjälper inte. Att kriga hjälper absolut inte. Och den där vrålande arga generalen i våra huvuden ska fan avsättas, den idioten!
Jag vet att jag måste skrota alla vapen jag använt, för de hjälper mig bara i krig.
Och jag vill ha f r e d.
Vi är alla sargade, men fulla av lösningar på våra problem, även om lösningarna kanske varit kortsiktiga. Vi är tilltufsade av livet, men vi lever än, även om livet kanske inte fungerar optimalt.  Smärtan förenar oss, men det finns något annat med, något som är större, viktigare och mer ogreppbart än just smärtan i sig:
Det är förståelsen. Den ordlösa förståelsen. Ingen behöver förklara. Alla vet.
Det är gemenskapen. Jag är inte själv längre. För förutom hela min grupp finns det ett helt komplett professionellt team med eoner av erfarenhet och kunskap! De guidar oss och de vet vad de gör. Så vi litar på dem, alltihop. Och vi är inte ensamma längre.

Det är hoppet. För mitt där bland allt mörker, allt djup, all själslig död finns det ändå en strimma ljus som växer sig större och starkare.
En sak vet jag säkert.
Det är en konst att sluta kriga, speciellt när man inte visste att man krigade från första början. En svår insikt som bråkar och skaver inuti mig. Inuti oss.
Men det är nåt vi pratar om. <3

facebook Share on Facebook
Twitter Tweet
Follow Follow us

5 006 reaktioner på ”Konsten att sluta kriga”

  5. Полезные советы и пошаговые инструкции по строительству https://syndyk.by, ремонту и дизайну домов и квартир, выбору материалов, монтажу и установке своими руками.

Kommentarer är stängda.