Nu är jag måttligt trött på att gå hemma. Inte nog med att jag läkt ihop bra och nästan slutat knarka värktabletter: jag känner mig ganska energifylld emellanåt också! Problemet med att vara sjukskriven och successivt må bättre är att egentligen två. Det ena är att man tror att man orkar mer än vad man gör. Till exempel när man får för sig att köra middagsbjudningar en hel helg, bara för att det är trevligt och för att det är det enda nöjet man har egentligen. Och roligt var det – ända tills energin tog slut! Söndagen gick väääldigt segt, kan jag säga. Det berodde inte bara på vinet heller. Och huset är fortfarande inte återställt. Det andra problemet är att andra tänker att man orkar mer än vad man gör, och då syftar jag mest på maken. Detta är sannolikt länkat med problem nummer ett, dvs att man själv tror sig orka mer än vad man gör. Det sänder ju onekligen ut vissa signaler när man lagar stormiddag och håller igång, menar jag. Jag måste tänka på det. Maska mer när maken ser, så han inte får för sig saker. Som att jag gärna kan få fortsätta röja på ovanvåningen. Nää, vet ni vad! Fy, vad tråkigt!

Idag ska jag bara ligga på soffan och äta praliner, har jag bestämt. För det är jag värd. Och det är nästan det enda jag kan tugga med mina typ tre tänder i alla fall. Okej, det kan ha varit en lätt överdrift det där, både vad gäller tandantal och vad jag kan tugga. Men det låter roligare med överdrifter, eller hur? Jag försökte förklara det för Mattias, det här med överdrifter. Att saker oftast är roligare om man spetsar till dem lite! Han opponerade sig nämligen emot mina inlägg om kaffeduellen. Om tallbarr i maten. Om hur jag framställer honom som en grinig gubbe som det är svårt att föra ett samtal med. Och sedan krävde han upprättelse…? Det kommer självklart inte att hända, för då verkar jag ju vara en hunsad hemmafru och så kan vi ju inte ha det. Däremot försökte jag vänligt men bestämt förklara att överdrifter både är nödvändiga och roliga i fin samverkan, liksom. Alla begriper ju dessutom att jag inte ser ut som en demon när jag är arg, för så ful är jag inte. Men det låter kul! 

Någon upprättelse blir det i vart fall inte. Lite beror på att han faktiskt är en surgubbe emellanåt och om mitt enda maktmedel är att blogga om det, ja då är det så det blir! Han kanske kunde prova att göra något fantastiskt roligt och bra, för att samla gott stoff till ett glatt blogginlägg då, tänker jag. Som att överraska med en resa till Rom eller att sätta ihop en halvproffsig julshow med schysst ljussättning där han sjunger inlevelsefullt och glatt och dansar roliga danser för mig som enda publik. Naken. HAN ska vara naken, alltså. Inte jag. Då kan jag tänka mig att ge lite upprättelse, faktiskt! Eller om han skulle få för sig att laga middag i en vecka. Eller nu när jag tänker på det hade det nästan räckt med att han kunde sluta slänga sina jävla strumpor i soffan! Det är fan värt ett positivt blogginlägg om han gör det! Hör du det, Mattias? Sluta. Släng. Strumpor. i. Soffan!

Efter en oerhört slitsam timme på soffan och en halvtom ask Paradis framför mig så är jag om möjligt än mer uttråkad än innan. Dessutom har jag blivit illamående av all choklad. Det där med praliner till frukost var ingen bra idé, faktiskt. Det riktigt kryper i kroppen efter fysiskt arbete! Fysiskt arbete? Fast det där lät ju som att jag skulle vilja återgå till mitt svettiga jobb som skogshuggare i Norrlands djupaste skogar, vid ett sågverk nära Indalsälven som dånar förbi. Eller som att jag skulle vilja slita bort all ful träpanel på carporten och bygga om. Det vill jag absolut inte. Okej; jag längtar efter fysisk aktivitet då! Fast det låter ju också lite märkligt. Vad innebär fysisk aktivitet, liksom? Värsta zumbapasset? Eller det låter nog lite snuskigt, det där med fysisk aktivitet, gör det inte? Svettigt och..hemligt. Lite grann som Fifty Shades of Grey-fysisk aktivitet. Jag blir nervös och rodnar bara jag nämner titeln. Fan vad jobbigt det blev! Och så roligt ska vi inte ha, en onsdagsförmiddag som denna när jag sitter i mjukisbyxor i väntan på en dusch och pillar navelludd. Nä, fysisk aktivitet låter jag bli nu när jag smakat på ordet varpå det lämnat en lätt bismak av tantsnusk i min mun. Jag tror det är mer intellektuell stimulans jag är ute efter, snarare än att röra mig fysiskt. Bra! Då har jag hittat dagens anledning att inte städa ovanvåningen! Jag behöver jobba med huvudet och inte med kroppen, alltså. Och man vill ju inte ge sken av att vara för flitig, menar jag. Om jag inte nämnt det innan så har jag – otroligt ofrivilligt – tappat minst 10 kg på grund av tandförlust och då kan man min själ unna sig en pralin eller fjorton! 

I botten på den ekande tomma chokladkartongen ligger en ynklig skara förskrämda rejects. Ja, jag pratar om Romrussin och Likörtryffel. Inte gott. Man måste vara desperat för att äta dem. Desperat!

….Sagt och gjort! De slank, de med. Man kan ju undra vem som klämt ett halvt kilo choklad, alltså? Säkert Någon som tycker det passar bra till kapselkaffe. Snart dags att förpassa den tomma Paradisasken till återvinningsberget i tvättstugan, det där berget som ingen någonsin vill ta itu med. Ja ja, jag vet. Ni har hört mig gnälla om det innan. Soporna och myteriet i min familj. Jag har sagt det innan och jag säger det igen: själv är bäste dräng om man ska ha nå´t gjort!

Men idag…nja… Idag vet jag inte om jag orkar sopsortera. Det är så tråkigt.
Näää, hör ni. Gud vad jag längtar efter att gå och jobba!

Göra något vettigt! Göra skillnad. Känna att man är till hjälp.
Jag tror jag ska spela lite WordFeud och tänka på att städa ovanvåningen ändå. Bara för att prestera. Göra något som räknas, liksom. En insats! Om jag hinner. Det ligger nämligen en stinkande strumphög här bredvid mig i soffan som behöver tacklas ned och brottas in i tvättstugan! Och vem kan vara pappa till den högen? Jag bara undrar…??!

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share