Förhållande, Humor, Livet

Utan minsta hänsyn till ogräs i maten

Till stor glädje för er alla som tycker att jag borde skita i att yttra mig om tårtor och Jimmie Åkesson, vill jag meddela att allt är tillbaka till det normala. Sålunda levereras här lite mer lättsamma tankar, garanterat utan tillstymmelse till politisk prägel!
Livet är fullt av glädjetider och vedermödor om vartannat.
Dagarna fylls av ett evighetslångt virrvarr av skratt och lycka, tårar och sorg.
Fast mest lycka. Det får man ju själv se till, eller hur! 🙂
En sak som länge fascinerat mig är vardagsdetaljer. Sån’t som många missar då de rusar förbi, fullt upptagna av Livet, mitt i all stress och tidspress. Jag har alltid varit bra på att uppmärksamma detaljer. Eller oftast i alla fall. Om det handlar om intressanta saker! Jag ser till exempel alltid om det är stjärnklart ute på kvällen och om det fattas mjölk i kylen. Jag är också en fena på att scanna av skrivna texter och leta efter stavfel. Detaljer, alltså. Råkade dock missa att en gammal kär vän gått ner 30 kg, men det kan jag snabbt förklara med att i min värld är insidan viktigast! Oftast lägger jag heller inte märke till om folk klippt sig och än mindre om de har nya kläder. För sakens skull kan vi säga att det är av precis samma anledning. Insidan, alltså. Det händer att jag missar negativa vibbar på personalmöten och ibland råkar jag även glömma födelsedagar. Fast bara ibland. Okej då, jag är kanske inte så jättebra på detaljer vid närmare eftertanke – men jag försöker!
Ibland tänker jag att det är en lite kvinnlig egenskap, det här med detaljer. Jag menar, du hör väl inte så ofta två män säga till varann
– ”Nämen Bosse, vilken snygg tröja du har! Den är väl ny? Den framhäver verkligen din figur och lyfter din ögonfärg! Vaaaaar har du köpt den?”
– ”Ååå, tack Styrbjörn! Du är alltid så himla gullig! Ja, jag tänkte jag skulle unna mig nåt nytt nu inför hösten. Sprang på den på MQ när jag gick en runda på Nova liksom. Kunde inte motstå den!”
Nja, inte så troligt va? Däremot om det handlar om bilar eller lumpen, så! Då kan det min själ pratas detaljer – om det är en polare som frågar, inte frun. Om frun är med konverteras mannen plötsligt till Detalj- och Diskussionsmotståndare. Fast jag har märkt en sak: det går fortfarande bra att föra en detaljrik monolog främst kring mat, pappershögar och saker som ska till återvinningen OM det ska gnällas! Alltid i efterhand, aldrig i förväg.
Det här med att vara gift eller sambo är ingen lätt uppgift. Hipp som happ förväntas man ta hänsyn till en annan människa som också ska ha saker att säga till om. Jag menar, räcker det inte med att man som kvinna får ta hänsyn till barnen? Med dem kan man ha överseende. De är ju i sin primära lärofas liksom. Men man kan inte ha överseende med sin Man, det funkar liksom inte. Drygt är vad det är! Hemma hos oss är det oftast lugnt på gnällerifronten men ibland så är det precis som det bara Måste Gnällas! Och det är INTE jag som gnäller om du trodde det.
Pappershögar, det är Makens hatobjekt. Pappershögar och sopsorteringsberg. Jag fattar inte vad grejen är om jag ska vara ärlig. Jag organiserar saker i högar istället för att breda ut papper överallt, det är väl jättebra? Men N E J. Icke. Han öser surt ner mina högar i lådor, han bär in dem till sovrummet och han gnäller över dem. Det är lite intressant, faktiskt, för efter 12 år borde han väl inse att det är Mission: Impossible. Pappershögarna kommer att återuppstå. Igen. Och. Igen. Och…
För den delen är ju gubben inte perfekt själv, liksom. Slänger sina strumpor i soffan varje kväll. Stänger inte lådorna på byrån när han hämtat nåt. Låter gamla utbytta batterier ligga framme. Och det störigaste av allt: när han packar upp en ny pryl, så lämnar han alltid papper, plast och skräp framme. Som Gud ska plocka undan, eller? Nä, då är väl ändå en snygg rak pappershög att föredra, eller vad säger du? Just det!
Detsamma är det med maten. Med jämna mellanrum blir jag upplyst om att han minsann är utbildad kock (underförstått: att han vet och kan allt bäst) i fall jag mot all förmodan skulle ha glömt det. Jag har inte glömt det. Det är helt omöjligt att glömma det när man blir påmind precis hela tiden! Det är möjligt att en typ trehundra år gammal dylik utbildning har ägt rum men om man inte praktiserat yrket överhuvudtaget och om man vid 39 års ålder fortfarande tycker att det är ansträngande att t ex koka makaroner så kanske det är en ganska dum sak att ta upp, tycker jag! Eller?
Somrarna är värst, för då ska det grillas.
Precis som i typ alla andra familjer ser ansvarsfördelningen ut ungefär så här:
FRUN (jag alltså): handla all mat, rensa ur kylen och stoppa in nytt, lägga öl på kylning, skrubba nypotatis, koka den lagom länge, röra ihop minst två hemgjorda kalla såser från scratch (t ex tzatsiki och Rhode Island), fixa en fräsch sallad med fetaost och skalad gurka, marinera kött, ta fram form till grillat kött, skära upp bröd, lägga upp tillbehör som oliver och lök, ta fram andra grönsaker som ska grillas, duka bordet, tömma diskmaskinen, förbereda efterrätten, sätta fram kall dryck och tvinga barn att komma och äta.
MAKEN: Vända kött på grill. Dricka öl i solen.
Vad är det, liksom?!
Inte behöver man kockutbildning för att bränna på en köttbit, liksom!

Det där med hänsyn, ja. Det var ju det jag skulle komma till.
Om somrarna brukar jag någonstans mellan punkterna skrubbning av nypotatis och duka bordet, göra en supergod sallad innehållande godsaker som mozzarella och pinjenötter. Alla älskar den, till och med Robin som är nio. Men NEJ, då kopplas Gnäll-läget in hos Maken. För han gillar ju inte pinjenötter! Och det borde jag veta! Och det ska deklareras högt och tydligt, att det smakar grankotte. Demonstrativt ska han inte ens äta salladen. Överhängande risk för pinjenötsförgiftning pågår!
Hänsyn och tålamod, det är viktiga egenskaper att ta och ha när man är fru, det har jag märkt.
Jag låter nu mer bli att strö pinjenötter över salladen. Det förtar helhetsintrycket men okej…skit i det. Bara Maken är from och nöjd. Han kanske är inne i sin sekundära lärofas, alltså där man som vuxen lär sig allt det där som man inte lärt sig när man var barn. Bra begrepp, va? Har hittat på dem själv, mest för förståelsens skull. Det är viktigt att förstå sina medmänniskor. Framför allt sin familj. Sin man. Och hänsyn, det är viktigt. Hääänsyyyyn.
Under hösten ger jag mig på att göra lite roligare mat som grytor och ugnsbakade rotfrukter. Ja, jag vet! Visst är det trevligt? Finns inget bättre än att odla sina egna örter heller. Rosmarin är en underbar krydda som klarar sig ute även nu, när det är kallt. Rosmarin doftar fantastiskt och är supergott på potatis som rostats i ugn med olja och flingsalt. Det tycker alla. Utom Maken.
Visualisera det här:
Du har slavat vid spisen, lite grann som ovan nämnda ansvarsfördelning med skillnaden att maken inte stått ute och grillat utan han har suttit i soffan och druckit sin öl, och nu sitter alla äntligen vid bordet. Det knorrar i magarna och det doftar ljuvligt från stek, gräddsås och en mängd snitsiga tillbehör…och från den ugnsrostade potatisen med rosmarin och flingsalt. De levande ljusen är tända och mysfaktorn är hög.
Då vaknar Gnällgubben och måste förstöra stämningen!
– ”Måste du ha…det där…(petar med gaffeln som att han hittat en mask) i maten? Tallbarr! Du vet ju att jag inte gillar det!”
Som ett brev på posten kommer även de där bekymmersrynkorna i pannan på honom, de där som indikerar att det är besvärligt, jobbigt, opassande, irriterat.
Fan. Vad. Störig. Han. ÄR!
Men som en god fru, för att behålla stämningen, väljer du så klart att inte montera fast hans hand i bordsskivan av ek med din vasseggade grillkniv som du krampaktigt håller i din lätt darrande högra hand. Istället ler du lite överseende och ignorerar kommentaren. Häller kanske upp ett glas rött åt honom och ser till att gästerna har fått av allt. Och tänker samtidigt att du minsann ska gömma en hel jävla gran i hans pannbiff nästa gång!!
SÅ DET SÅ!

Ibland kan jag fortfarande förvånas över vad man som vuxen kan sätta sig på tvären åt, när det gäller mat. För inte alltför länge sedan gjorde jag en god fisksås med vitvin, räkor och dill. Dill är en annan sak som Maken icke äter. Hemma, alltså. Borta går det bra. Han är väluppfostrad (inte av mig) när han vill. Hur som helst; samma sak som med rosmarinen händer, minus gäster.
Vi i familjen sitter vid bordet och ska äta, och då upptäcker han det.
Såsen. Med dill i.
Rynkorna i pannan dyker upp som en böld i röven på en cykeltur i Alperna. Otrevligt men rätt väntat, alltså.
-”Har du ogräs i maten?”
Inget svar.
-”Alltså, är det dill?”
-”MM.”  svarar jag kort och buttert, enbart eftersom jag vet att han inte kommer att sluta muttra annars.
-”Men du vet ju att jag inte gillar dill!” protesteras det.

Plötsligt hade både Tålamodet och Hänsynen typ dragit till Mallis på sista-minuten-semester. HASTA LA VISTA, baby!
Typ tusen års minnen från stressiga sommargrillningar och allmänna vedermödor, ett årtionde av makens gnälleri över banan i maten, över pinjenötter i salladen, över dill och rosmarin och för mycket lök och för lite salt gör sin påminda som tusen stygga myggstick som irriterar mig till vansinne. Och sedan går det inte att hejda det…
-”MEN JAAAAAG GILLAR DILL!!” väser jag som en demon och stirrar med galen blick och vattniga ögon, med gaffeln lätt höjd som en varning.
Tystnaden breder ut sig som ett vått vintertäcke över köksbordet.
Barnen vrider sig på stolarna.
De kan känna det.
Den isande kylan.
Det är uppenbart att de är på fel plats, på fel tid.
Det är även Maken, men som alla nu vet är män inga detaljmänniskor.
I alla fall inte Mattias.
Nu har han sagt sitt och så är det bra med det.
Små detaljer som att jag är jävligt förbannad och att Helvetet just frös till is passerar obemärkt förbi. Sekunderna går och familjen börjar så småningom äta, även jag även om det är svårt när man försöker återgå från demonstadiet genom nån typ av snabbmetamorf. Då tar den jäveln upp sås! MED DILL. Och äter den?! Och har dessutom mage att säga:
-”Mmm, det var ju gott..!”
….!!!?
I det ögonblicket är jag hemskt glad att jag har ett ovanligt stort mått tålamod och hänsyn.
Att alla riktigt vassa föremål ligger kvar i köket.
Att jag inte är helt galen, typ massmördargalen.
För efter 12 år smakar han alltså på samma sås som han gång på gång, år efter år beklagat sig över!
Som jag så många gånger tillagat utan dill för att göra honom glad. Av hänsyn!
Att såsen nu innehåller ogräs, och därmed är oätlig är plötsligt glömt och allt återgår så sakteliga till det normala.
Vi har tillsammans överlevt ännu en dag, fylld av glädje och sorg, kärlek och hat.
Och jag tänker att prövningarnas tid är inte över.
Det är besvärligt att vara någons fru ibland. Man måste ta så mycket hänsyn med pappershögar och sopsortering och dill.
Men imorgon ska jag göra något oväntat. Jag ska kasta mig ut, handlöst, och tillaga nåt nytt och spännande utan vare sig recept eller nån jävla uråldig kockexamen! Och jag ska dessutom göra det hardcore:
Utan minsta hänsyn till ogräs i maten! 😛
20131107-130128.jpg

1 275 reaktioner på ”Utan minsta hänsyn till ogräs i maten

  1. order Rybelsus for weight loss [url=https://semaglutide.win/#]Semaglutide pharmacy price[/url] rybelsus price

  2. amoxicillin 500 capsule [url=http://amoxil.llc/#]amoxicillin cheapest price[/url] how to get amoxicillin

  3. minocycline for sinus infection [url=https://stromectol.agency/#]order stromectol[/url] ivermectin 5

  4. Rybelsus 14 mg [url=http://semaglutide.win/#]Semaglutide pharmacy price[/url] Rybelsus 14 mg

  5. amoxicillin price canada [url=http://amoxil.llc/#]amoxicillin cheapest price[/url] amoxicillin generic

  6. rybelsus cost [url=https://semaglutide.win/#]Semaglutide pharmacy price[/url] buy rybelsus

Kommentarer är stängda.