Han är inte så illa ändå, den där gringubben!
Ja, maken alltså. Mattias.
Förra veckan opponerade han sig emot hur jag framställer honom i offentlighetens ljus.
–”Offentlighet och offentlighet”, svarade jag. ”Det är nog mest släkt och vänner som läser och de har redan avslöjat din asociala och griniga ådra för länge sedan.”
Det gjorde inte saken bättre precis.
Jag tänkte att jag skulle ge honom en chans till upprättelse. Lovade att blogga vackert om honom och vår alltjämt blomstrande kärlek – men då fick han prestera lite först ju!
Det tyckte han var orättvist…?
Han upplever redan sig själv som glad, trevlig, social, spontan och älskvärd tror jag, om än ”lite lat” som han själv uttryckte det någon gång. Okej. Jag vet inte riktigt vad det är för typ av vanföreställning han lider av om jag ska vara ärlig, men som snäll fru höll jag god min och gjorde som pingvinerna i Madagaskar:
– ”Le och vinka, pojkar. Bara le och vinka.” 
Jag tänkte att jag skulle hjälpa honom på traven lite. Tänkte att han kunde få tjäna lite pluspoäng. Så jag bombarderade jag honom med fina hints om vad som exempelvis krävs för att kvala in som en god make i min värld. Droppade några länkar till honom på Facebook om snygga myskläder på Lager 157 som hade suttit fint, och även tips om en långweekend i Rom, med en blinkande smiley bredvid.
Ingenting.
La till ”Jag vill åka till Rom!” i kommentarsfältet.
Och taggade honom.
Ifall han missat länken som förvisso var på hans egen sida.
Ett klart och tydligt budskap.
Inget hände.
Inte ens en like!
Testade att messa samma länk. Fast det var ju så klart dödfött från början.
Att smsa Mattias, helt oavsett innehåll i smset, ger samma effekt som att försöka kommunicera med de döda. Absolut noll respons. Vill man ha svar får man hitta på dem själv eller inbilla sig att ett svar kommit. Ibland undrar jag om han bytt nummer eller om han lever dubbelliv för han svarar tamejfan aldrig på mina sms. Skulle han väl svara så är det ett kort ”nej”, ”ok” eller tummen upp-symbol, och då får jag själv lista ut vilket av alla hundra av mina sms i min maniska mobilmonolog som svaret avser.
Jag ska ge dig ett exempel på hur det kan se ut:
Sms 1: ”Middag med Sjöströms på fredag? Ok?”
inget svar
Sms 2: ”De har extrapris på köttfärs på MAXI, ok om vi äter det mycket i veckan?”
inget svar
Sms 5: ”Shit vad jag längtar efter sol. SOL! Soooool. Superrea till Kanarieöarna nu, kolla länken:…”
inget svar
Sms 7: ”Nån gång i vårt liv SKA vi till Karibien. Känner för att låna pengar och dra! Yolo! Ska vi?”
inget svar
Sms 9: ”Får du mina sms???”
inget svar
Sms 11: ”Hallå???”
inget svar
Sms 12: ”Jag funderar på att byta kön.”
Då får man tummen upp!
Hur tolkar man det, liksom?
Det känns lite som rysk roulette fast med lägre dödssiffra.
Och varför skrev jag inte det där med Karibien sist?
Jag skulle lika gärna kunna spå i kaffesump, för det hade gett ungefär samma sannolika svar.
(Och då är det ju tur att man har en riktig kaffebryggare och ingen hittepåmaskin, eller hur Mattias!
Det blir lite svårt att spå i kaffesump om man kör med kapselkaffe. Just sayin´.)
Angående den snygga mysdressen från Lager 157 gjorde jag samma sak som med Rom-länken, fast jag tog steget från ”hint” till ”uppenbar uppmaning” genom att skriva till kommentaren
”Titta! Det här hade funkat ypperligt som muta om du skulle vilja att jag skrev nåt trevligt om dig i bloggen. 😀 ”.
Det är ingen poäng att linda in det när man har med en man att göra.
I alla fall inte min man.
Hjälpte tydligheten, tror du?
Fyra likes.
Men inte från Mattias så klart!
Och det blev ingen mysdress i verkligheten heller, oavsett likes eller ej.
Jag tror jag ska lägga till nonchalant och svår till listan av egenskaper jag tillskriver honom.
Min käre make.
Nä, skämt åsido. Han är faktiskt inte enbart besvärlig, grinig och gubbig. Och nonchalant och svår.
Trots avsaknad av såväl mysdress som resa till Rom i vår har jag faktiskt försökt uppmärksamma alla hans positiva och roliga sidor. Han är en snäll, sprallig och kul skit också, det är han ju! Och den världen tänkte jag glänta på dörren till nu!
Det är inte alla som har en man som jag! Igår morse gick han upp tidigt för att överraska med American Pancakes; Mattias signum på helgen! Lyxfrukost. Jag masade mig ytterst motvilligt upp för att hjälpa till emot slutet. Mattias stod och gräddade de sista pannkakorna och bordet var dukat. Jag blev satt till att fixa fram tillbehör. När jag står och vispar grädden som sista moment innan vi ska äta, hör jag ett mycket märkligt missljud från elvispen. Det låter som att motorn håller på att skära totalt.
-”Meeeeeeeeeeeeeeeeh!!” skriker den monotont och envist i konstig dubbel falsett och jag väntar bara på att den ska börja ryka och brinna.
Jag släpper turboknappen (ja, hightec, va!) och elvispen går ner lite i varv.
Och det gör även den konstiga ljudet:
– ”Måååååååååååååh!!” ylar det i en något lägre, men fortfarande konstigt dubbel ton som fortfarande skulle kunna spräcka glas.
Shit, vad fan är det för fel på den?! Jag blir nästan lite rädd.
Tills jag inser att det är Mattias som har Singalong med min elvisp!?
Asgarv utbryter från min sida, men han fortsätter vråla entonigt under tiden han stirrar mig stint i ögonen med världens mest allvarliga min i flera sekunder innan han också börjar garva.
Det är nog inte bara elvispen som behöver lämnas in på reparation.
Han är inte bara galen utan rätt snäll också. En ovanligt jävlig morgon för många år sedan, när barnen var extra krångliga och jag var extra megasur, vände han min dag på nolltid. Efter en arla morgons infekterade storbråk som handlade om urartad strumppåtagning, en evig tidskamp och barn som satte sig på tvären stormade jag ut, stampandes och ylandes, för att lämna barn på förskola under tiden Mattias stod kvar och tittade på mig som ett frågetecken. Säkert var det fel tid på månaden också. Fastän situationen löste sig med barnen och bråk på morgonen tillhör extrema ovanligheter i vår familj, så grät jag en skvätt för mig själv i bilen hem. Jag hade faktiskt burit mig rätt dumt åt och jag skämdes för det. Man känner sig som en usel förälder när det blir så där.
När jag väl kom hem till ett tomt hus låg det en liten lapp i trappan där det stod något i stil med:
”Efter en jobbig morgon kan man behöva lite extra kärlek. Klockan 10.00 har du tid inbokad på Wellness SPA för lite ompyssling, sedan känns det säkert bättre. Jag älskar dig! Mattias”
Då grät jag ännu mer.
Och tänkte på BRIS-planschen min mamma satt upp på dörren till mitt rum när jag var liten, där det stod ”älska mig mest när jag förtjänar det minst ty då behöver jag det bäst”.
Fastän det var 30 år sedan är det högaktuellt än idag. För precis så är det ju!
Och uppmaningen appliceras inte bara på barn utan även vuxna. 🙂
För att återgå till hans galenskap har jag tusen och en exempel på det. Oftast är han rolig utan att veta om det. Som när vi var på Liseberg i somras med familjen Sjöström. Vi sitter inne på en restaurang, allihop, och väntar på maten. Mattias ser ovanligt trumpen ut ett bra tag men börjar plötsligt garva högt och ljudligt. Varför? Jo, då pekar han bort mot andra änden av lokalen och berättar att en sur gubbe har suttit och stirrat på honom nästan sedan vi kom in- och gubbfan ger sig inte heller! Viker inte med blicken. Så Mattias bestämmer sig för att glo tillbaka! Det blir väldigt mycket Arga Leken minus lek över det hela. Mattias blir mer och mer uppretad över den där jävla idioten som råglor på honom! Tills hans inser faktum; det är en spegel...! 😛
Det är tur att man kan bjuda på sig själv, eller hur!
Otaliga är de gånger min käre make dansat fram i huset med en koordinationsförmåga och grad av graciositet som fått vilken koreograf som helst att vela gå och skjuta sig på studs, under tiden familjen dör av skratt åt den dråpliga synen. Han är en kul skit när han gång på gång svarar överdrivet entusiastiskt och överengagerat på allt jag frågar (ja, när han väl svarar alltså!). När han gör Blåsfisken (dvs trycker ansiktet mot rutan och blåser upp kinderna) på nyputsade fönsterrutor. När han är lättlurad och går på hur enkla pranks som helst utan att bli alltför sur. När han med total avsaknad av fingertoppskänsla gör galna miner och fjantar sig i såväl passande som opassande situationer! Kul är vad det är! Sammantaget kan man säga att det uppväger hans gubbighet. Hans soffgropsnötande. Hans tramsiga aversion mot ogräs i maten. Jag kan ha överseende med hans gnällande över banaliteter som pappershögar på bordet och barnkläder på golvet. Och framför allt hans bisarra val av kapselkaffe.
Jag kan inte annat än älska denna gubbiga men galna 39-åring!
Han är mitt ying och jag är hans yang.
”Tillsammans är vi oslagbara”
– och galna för den delen!
Tillsammans dansar vi fuldans genom livet och njuter av våra golden moments of craziness. 
Tack för alla garv du ger mig – och även för all inspiration du skänker så jag kan fortsätta blogga friskt.
Så, Mattias!
Nu har du fått din officiella upprättelse, fastän alla ändå vet hur mycket jag högaktar dig.
Då finns det bara en liten detalj kvar att lösa:
När åker vi till Rom?
Puss från fru Q!

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share