Samhället

Tiggarna och du

Jag möter dem på sta´n.
Människorna bakom ”tiggeripesten”.
Eller invasionen av patrask, som någon bekant så delikat la fram det.
Nationaliteten och etniciteten är tydligen av stor vikt när det gäller tiggeriet också, inte bara fenomenet i sig.
Jag ser dagligen alla de här utslagna individerna som sägs tillhöra ”den organiserade brottsligheten”.
Inte för att tiggeri är brottsligt.
Än.
Senaste tiden har jag börjat fundera mer och mer kring tiggeridiskussionen som verkar växa i vårt rätt så rika samhälle, hand i hand med att SD växer sig starkare. Jag träffar andra vuxna som blir irriterade och provocerade över dem.
En vän och jag pratade kring att ännu en smutsig, sliten person med bedjande ögon sträckt fram en gammal pappmugg med några mynt i och sagt ”Pleeease madam” på knagglig engelska.
”Jag blir så jäääävla provocerad!” stönar vännen med emfas.
”Provocerad..?” frågar jag undrande. ”Hur kan en fattig människa provocera dig?”
Svaret jag får är betydligt mer provocerande.
”Det är sättet hon säger det på liksom! Pliiiiiiiiiis maaaaadam. Alltså. Det stör mig!”
Jag försöker resonera lite med min vuxna vän men vi är på ganska olika nivå, märker jag fort.
En annan kompis tänker att allt är uppgjort.
Organiserat. Att ingen av tiggarna är direkt fattig.
Att det finns en ondskefull och slipad mastermind som samlar upp alla lurendrejare i en sliten, rumänienregistrerad roströd VW-buss efter arbetsdagens slut och räknar ihop förmögenheten som tiggarna fått in.
Kanske är det så, oavsett vad Polisen och andra myndigheter säger.
Vad är egentligen problemet då, ifall din femma går till tiggaren du gav den till eller någon annan?
Jo, faktum är nog att vi människor inte gillar att känna oss lurade.
Bara om vi väljer det själv, för det är rätt många av oss som inte har något som helst problem med att betala 600 spänn för att bli blåst på Joe Labero´s svindlande magishow där du möts av noll magi men idel illusioner och optiska trick.
Du blir lurad, alltså.
Men det är okej, för det visste du ju om.
(Jag menar inte att det är rätt, om det nu finns en organiserad verksamhet bakom tiggeriet.
Jag menar bara att vi ibland behöver ifrågasätta varför det i så fall stör oss och vad vi kan göra åt det.)
En tredje bekant irriterar sig inte på den fattiga personens uttal, utan snarare på att de handlar kaffe på Espresso House för sina slantar (!).
”Fan vad arg jag blir! Inte fan hade man köpt kaffe på EH om man var tiggare!? Nä, fy fan för sån´t folk!”
Nähä… Det hade man kanske inte?
Vad vet jag, jag har aldrig varit tiggare.
Fast det har kanske du?
Hemlös.
Utslagen.
Utan ägodelar.
Längst ner på samhällsstegen.
Utan direkt värdighet.
Och då får man fan inte handla kaffe på Espresso House!
Antar jag…?
Det här med värdighet är faktiskt en central del i hela tiggeridiskussionen.
De är rätt många nu, de utslagna som sitter längs med Lunds gator.
Jag har ingen anledning att misstro vad de säger och vad det står på deras enkla, handskrivna skyltar med halt oläslig text. En del har cancersjuka barn i hemlandet, andra har förlorat allt.
En del samlar pengar för att komma hem, andra vill bara ha hjälp att överleva dagen.
Och vem är jag att döma sanningshalten i det?
Jag utgår dels från jag ser och dels från mitt eget människovärde.
Att tigga är inte precis ett livsmål man strävar efter att uppnå, eller hur?
Jag tror vi alla kan enas om det.
I vintras var det -5 grader och snålblåst vid ett tillfälle när jag gick på Stora Södergatan. Det var förmiddag och fastän solen kikade fram och jag hade världens varmaste vinterjacka, mössa och vantar så frös jag verkligen ända in i märgen. Utanför Åhléns satt en ung kvinna i tunn jacka och ledsna ögon. Den obligatoriska pappmuggen stod på trottoaren framför kartongbiten hon satt på, för hon försökte värma händerna innanför tröjan.
Vid sextiden på kvällen gick jag tillbaka samma väg.
Hon satt kvar.
Samma tjej, samma plats, samma pappmugg, samma jacka, samma ledsna ögon.
Blir du provocerad?
Det blir jag.
Inte av att den unga kvinnan tigger utan för att vi har ett problem här.
Ett socialt problem.
Ett samhällsproblem.
Ett EU-problem.
INTE ett individproblem.
För jag tror att vi kan enas om att det är rätt jävla ovärdigt att sitta och frysa sönder med en pappmugg framför sig under tiden folk går förbi tittar på en med skeptiska ögon, som om man vore en smutsfläck. Hur ovärdigt det är när någon kritiserar ens uttal när man ber om hjälp, eller har synpunkter på var man handlar sitt kaffe för de mynt man fått till skänks av medlidande medmänniskor.
Eller förlåt, som man roffat åt sig.
Där man sitter och glassar på gatan.
I minus fem, i tunn jacka, i åtta timmar.
Jag tänker att vi välfärdsmänniskor väljer att fokusera på helt olika saker när vi pratar om tiggeriet och tiggarna som utgör själva fenomenet. Om du går igång på att någon har fel uttal när de tigger så gissar jag att du har en annan syn än mig på problemet.
För mig är det betydligt större än så.
Och när du väljer att fnysa åt tiggare blir problemet till ett individproblem, vilket det inte är.
Enligt mig.
Och vad är det som är så provocerande med tiggare? Vad är det som gör en del av oss människor arga till den grad att de fysiskt misshandlar redan utslagna människor? Att de spottar åt en liten ofarlig tant som är i farmors ålder?
Jag förstår faktiskt inte det.
Nummer ett måste vara att definiera problemet.
Nummer två måste vara att göra något åt det.

Så.
Är lösningen att förbjuda tiggeri?
Jag har inget tydligt svar. Men innan du klickar i gilla-knappen på ”Förbjud tiggeriet nu” – Facebookgruppen med typ 65.000 åsiktsfulla medlemmar – så kanske du ska ta en stund och tänka på vad det är med tiggeriet som du har något emot.
Definiera problemet för dig själv.
Och fundera sedan på vad ett juridiskt förbud rimligtvis ska göra åt ett fattigdomsbaserat samhällsproblem.
Kommer tjejen på pappkartongen på Stora Södergatan att vara mindre fattig om hennes tiggande blir olagligt?
Resultatet blir väl snarare att hon får böter när hon ber om pengar för att överleva!
Låter rätt kontraproduktivt om du frågar mig.
Eller handlar det snarare om att du förhoppningsvis slipper se henne?
Hon som provocerar dig.
Är det viktigaste att du slipper se skamfläckarna i vårt samhälle..?
Tiggarna, A-lagarna, narkomanerna, de utslagna, de fattiga. 
Det är väl värt att ägna en tanke åt en lördag som denna, tycker jag.
Tiggare

1 038 reaktioner på ”Tiggarna och du

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *