— Tankar —

Tillfälligt avbrott.

2016-01-14

Oftast är jag både ödmjuk, vänlig, empatisk, inkännande och allmänt filantropisk, kanske nästan till den grad att det stör. Jag älskar människor, nämligen! Mänskligheten i individen så att säga. Ibland är jag nog till och med lite naiv, när jag vill tro gott om alla. För all del. Fast hellre det än tvärtom. Jag tror att det är helt nödvändigt åtminstone om man har ett jobb som mig, där det krävs att jag lånar ut min tilltro genom att agera ställföreträdande hopp när de söndriga själarna jag möter tappat sin tro på allt. Då krävs det både genuin välvilja och ibland även lite stenhårt önsketänkande om att människans benägenhet till bot, bättring och förändring övervinner allt.
Ikväll är det annorlunda. Ikväll har den mörka sidan fått ta lite väl stor plats. I stunden, när jag lyssnar på mina medmänniskors berättelser, infinner sig inget annat än förmedlad medkänsla, det fina ställföreträdande hoppet och handlingskraftigt agerande. Jag säger rätt saker, jag analyserar rätt, jag agerar rationellt och strategiskt, allt till gagn för personen jag förväntas hjälpa.
Utåt sett är jag en självsmörjande och välfungerande kugg i det stora maskineriet. En sällan felande komponent om jag får säga det själv. Men ibland kommer den åt mig… Insikten. Sanningen. Fan. Den skaver och stör! Var inte människan i grunden god? Att alla innerst inne har en kärna av något ljust. Eller vad är det jag brukar höra mig själv säga?
Under de senaste dagarna har mina öron hört för mycket osorterad ondska och sällan skådad grymhet och ibland orkar jag bara inte tänka på och lyfta fram allt det där goda och bra och fina som jag påstår finns i alla. Jag orkar bara inte med det! Man kan nog kalla det ett tillfälligt avbrott i min annars så positiva människosyn. Varför finns det så mycket ondska i världen?
Just nu har jag släppt loss tankarna på att det faktiskt visst det finns människor på denna jord som faktiskt visst är vidriga, fula och allmänt fruktansvärda. Kalla dem psykopater eller galningar om du vill. Terrorister rentav? Du förstår, terrorister behöver inte vara organiserade i grupp – de existerar även bakom de vanliga folkhemmens låsta dörrar och tillhör ingen specifik religion, etnicitet eller kultur. De bara är. Fula. Hemska. Onda. Okej, kanske inte rakt igenom men ändå. De är terrorister på individnivå med sin partner och barn som gisslan, offer och mål. Dessa förtappade personer får faktiskt mig att vackla lite i tron på människan. Och kanske även på mig själv och min självkontroll. 😬
Som tur är hittar jag snabbt balansen igen. Tillbaka i sadeln! Högt däruppe andas jag fritt och lätt och tänker åter igen att människan i grunden är en god varelse. Och bara vetskapen om att jag snart är tillbaka i mitt tänk igen gör allt lättare att bära.
Men det får bli imorgon. Inatt ska jag fan unna mig att tänka elaka, hemska tankar om hämnd och vedergällning och straff och konsekvenser. Om upprättelse för alla dessa utsatta personer jag får förmånen att träffa och som – trots skuld och skam – väljer att dela sina berättelser med mig i någon sorts skör förhoppning om att det ska bli bättre för dem. Livet.
Länk till en…Symbolisk visa. ⭐️