Tid att tänka.
Tid att vara.
Bara vara.
Finnas.
I nuet.
Varför är det så ont om det nu för tiden?
Mentala pauser och tid att ha tråkigt! Jag minns inte när jag hade tråkigt sista gången. Tror det var någon gång i 20-årsåldern när jag funderade på vad jag skulle hitta på. Jag satt och hade tråkigt, alltså! En känsla så fjärran att jag glömt hur den känns. Men jag minns den! Minns hur rastlösheten tog över. Minns hur jag tänkte att jag behövde fördriva dagen med något. Få tiden att gå, liksom. Jag vet inte om du känt det med?
Då.
För länge se’n.
Vad var det som hände?
Vart försvann all tråkighet?
Och varför?
Med facit i hand var det ju inget negativt att ha tråkigt, snarare nå´t eftersträvansvärt! Då tyckte jag det, förstås. Att det var olidligt. Nu längtar jag efter det! <3  Efter barnen kom, efter vi köpte ett stort hus med trädgård och en hund och dessutom spenderade mellan 140 och 180 timmar var på jobbet varje månad, så försvann liksom den där chansen. Tillfällena att ha tråkigt är nu mer så sällsynta att vi inte skulle känna igen dem även om de mot all förmodan skulle dyka upp och slå oss i huvudet med en död fisk en regnig söndagseftermiddag när all disk är borta, när huset är skinande rent, när hunden har fått gå på långpromenad och middagen är klar. När garaget är prydligt, förrådet är städat och garderoben är organiserad så att man inte drabbas av en katastrofartad kartonglavin om man mot all förmodan skulle våga öppna dörren. Ja, och om alla pappershögar mirakulöst vore sorterade och snyggt insatta i den där magiska uppfinningen som passerat omärkt förbi i vår familj. (Pärmar.)
Tänk om allt bara var…klart.
Inga mer måsten.
Inga behov som ska tillfredsställas.
Inget som behöver fixas,
lagas, ordnas, lösas, hämtas.
Inget kvar att göra!?
Precis som om det skulle hända.
Gud vad jag längtar efter att ha tråkigt!
Det kanske låter väldigt märkligt i dina öron eftersom jag går sjukskriven och är hemma dygnet runt, i väntan på tillfrisknande? Det är det inte, kan jag säga. Märkligt, alltså. Fast det kanske låter så? Uttrycket ”man måste vara frisk för att vara sjuk” är inte helt galet. Jag har mina stående tider hos läkare på vårdcentral, jag tittar in hos Käkkirurgen, jag har möte med Försäkringskassan och frekventa dejter med tandläkaren. En och annan visit på jobbet är så klart trevlig! Plus att fika med kollegor och vänner. Och nu när jag är ledig behöver ju fortfarande Qvicks Familjeföretag skötas: barn ska hämtas och lämnas på skola, disk ska diskas, tvätt ska tvättas-hängas-vikas-bäras, mat ska inhandlas och lagas, läxor ska göras, etc. Det ska planeras och utföras. Man ska på kalas och vi ska ha folk på middag. Och det är ju förstås trevligt, mitt i alla vardagsrutiner som bara ska flyta men som aldrig gör det. Jag utför alltihop i varierande utsträckning, men ibland med måttligt intresse. Ibland myglar jag, vilket jag älskar men det ger mig dåligt samvete. Då har jag ju inte presterat! Det måste man liksom i vårt samhälle.
Ibland hör jag Robin, 9 år, monotont ropa:
– ”Maaaaammaaaa! Jag har tråååkiigt!! JagHarIngetAttGöööööraaaaa!!!”
– ”Men vad skönt för dig!” svarar jag då uppriktigt. ”Passa på och njut!”
Fast det gör han INTE, det får jag veta och det med besked. Han tycker bara jag är sjukt dryg och att livet suger. Fan vad fel han har, killen! Jag önskar att jag kunde ha lite tråkigt, jag med. Hur ska man annars kunna uppskatta det roliga?
Samtidigt blir det ju väldigt motsägelsefullt, det förstår jag faktiskt. Vi vuxna förebilder sitter kring middagsbordet och pillar på våra mobiler, försjunkna i en annan dimension. Inte ens släktkalas eller julaftnar går fria! Det finns inga heliga stunder längre, när man bara ägnar sig åt varandra. När man släpper taget om teknologin och handlöst kastar sig ut i den allt mer främmande icke-uppkopplade världen som består av samtal och relationer till medmänniskor. Vi uppmanar smått irriterat våra barn att använda fantasin, för nu räcker det minsann med spelandet! Det måste ju begränsas, det förstår ju vem som helst.
Så använd din fantasi och gå och gör nå´t, lille vän.
Pappa spelar WordFeud och mamma sitter på Blocket. Och Facebook. Och Twitter. Och ”ska bara”. 
För de där uppmaningarna gäller ju barnen.
Inte oss vuxna.
Eller?
Vad är det vi lär våra barn?
Vad är det jag lär mina barn…?
Mitt i den här helt vanliga livskarusellen – som dock går på halvfart (om ens det!) efter olyckan – befinner jag mig. Fortfarande för skadad och oläkt för att jobba men för läkt för att komma undan med att ta tupplurar på soffan och skita i all städning! Attans. Men nej, allt det här är egentligen inte alls speciellt betungande. Jag vill inte vara utan det, ser du! Jag konstaterar bara stillsamt att det fortfarande finns väldigt lite utrymme kvar för att ha tråkigt, även för en sjukskriven myglare som mig! 🙂
Så fort känslan av att ha tråkigt skulle kunna våga sig inom en mils radie så bränner det tydligen av rastlöshet i kroppen på Den Moderna Människan. Det pillas på iPhones och iPads. Det rings, messas och Facebookas. Det Instagrammas foton på snygga maträtter och det fiskas likes på löpande band. Kalla det bekräftelsebehov om du vill – vi är många som är fast i fällan. Något behov tillfredsställer vi genom vårt eviga dialogskapande på internet! Men det är inte våra barns behov som tillfredsställs, det är jag säker på. Det laddas ner filmer och det följs serie på serie på serie tills våra huvuden sannolikt kommer att sprängas av alla dessa intryck. Ändå strävar vi efter mer, fler och nyare. Hela tiden. Att tända ett ljus och bara sitta och finnas i tysthet och välmående existerar inte i vår tid. Att sitta och dumglo på stjärnhimlen i timmar har blivit vår tids lyx.
Den Moderna människa är en Homo Sapiens förädlad till den grad att inte en sekund får gå till spillo i informationsteknologins tecken. Oupphörligen ska vi utveckla våra individuella medvetanden. Klart man ska göra sin röst hörd om man kan. Och det kan alla, speciellt på Facebook där det tycks och diskuteras och debatteras i oändlighet. Bra eller dåligt? Säkert en kombination. Men tid tar det. Och tid är en bristvara i vårt samhälle.
Vi är ständigt på språng, på väg.
På väg vart?
Och varför?
Och till vilken nytta?
På väg mot något bättre, större, häftigare, mer utvecklat.
Något nyare.
Något… Annat.
Ja, vi är ständigt på väg mot något annat. För vem orkar egentligen ha tråkigt när man jobbat 8-17 och ännu en dag hämtar barnen på förskolan med dåligt samvete eftersom det viktiga mötet drog över, vilket ledde till att barnens arbetsdag plötsligt ökades från 9,5 till 10 timmar. 10 timmar!? Orimligt kan man tycka. Men verklighet för de tappra arbetsmyror som hamnat i det berömda ekorrhjulet. Och i allra högsta grad för deras små barn. Och alla
pedagoger som blir sena hem, för den delen.
Vem orkar ha tråkigt när man förväntas gå på sjuttioelva föräldramöten och några utvecklingssamtal, planera för födelsedagskalas, och sitta i styrelsen i bostadsrättsföreningen. För det är viktigt att ta plats. Att göra sin röst hörd. Och det är viktigt att utvecklas personligt också! Förutom att effektivisera och förbättra dig på din arbetsplats är det ju viktigt att ha ett eget intresse: en hobby.
På fritiden!
Jaha, du vet inte vad fritiden är?
Det är tiden du ägnar åt att kratta rabatter, slå in meningslösa gåbortpresenter till barnkalas, baka kanelbullar och sköta ditt hela jävla liv utanför arbetsplatsen. Tiden du ägnar åt att vara vuxen. Kort sagt.
Vem orkar ha tråkigt när man har tappat lusten till allt?
När den förbannade likgiltigheten tar över och Du bara ger upp?
Ger upp Dig själv.
Ditt Liv.
Du ger upp för att jobbet åt upp dig levande och spottade ut ett utlakat, torrt skinn som en gång var Du. När Livet kom emellan. Och Du lät det hända.
Nu mer skiter jag i lojalitet. Jag tänker vara lagom ambitiös på alla plan. Det är i alla fall tanken! Jag tänker fylla mina resterande dagar av Livet Deluxe med galen glädje, opassande töntigheter och asgarv – och jag tänker dessutom äta tårta när fan jag vill! Vive le Revolution! Jag tänker Våga Vägra Vara Vuxen och jag ska ta mitt mogna förnuft till fånga när jag absolut måste. Typ som när man lydigt ska betala alla tråkiga räkningar eller nicka fint vid utvecklingssamtal och vara en god mor. Nä… Hädanefter ska jag leva livet i lägre hastighet så jag hinner beundra utsikten när dagarna flyger förbi utanför fönstret. Jag ska ta mig tid att beundra stjärnhimlen. Att
pilla navelludd. Att spela Wii med barnen fastän det är så jävla tråkigt!
Jag ska inte in i den där galna jävla spiralen igen! Ekorrhjulet, eller vad än du vill kalla det. Det gör oss sjuka, det
där, speciellt oss ambitiöst lagda individer som ska högprestera och vara duktiga. Är det duktigt att köra slut på sig själv vid 36 års ålder? Eller 17 eller 47 för den delen? Nej. Det är inte duktigt, bara dumt.
I opt out.
Jag har hoppat av det här galna höghastighetståget som oundvikligen rusar mot sin Slutdestination: Döden.
Jag kommer fram ändå, det är ett som är säkert.
Det är det enda som är säkert. 
Jag väljer bara att dra ut på den här livsresan så länge jag kan.
Och när känslan väl behagar inställa sig, välkomnar jag varmt lyxen att tråkigt!

Share on Facebook

Tweet

Follow us

Share

Share

Share

Share

Share