Livsbalans och en tionde tandjävel

Att ha balans i livet är en absolut nödvändighet, har jag märkt. Som människa klarar man ofta av de jävligaste av nedgångar om man har bra backup från omgivningen och hyfsade förutsättningar. Om man har skapliga personliga egenskaper (en positiv livssyn inkluderat och dessutom högt rankat) ökar möjligheterna avsevärt även om man utsätts för livets svåraste prövningar. Inom socialt arbete finns det två bra, besläktade termer för detta, nämligen (risk- och) skyddsfaktorer och resiliens (resilience). Dessa begrepp är väldigt beskrivande för er som funderat på vad det är som faktiskt gör att vissa människor verkar klara sig tämligen helskinnade trots taskig uppväxt, dödsfall, olyckor, sjukdomar och allmänna motgångar, medan andra personer super ner sig, isolerade från omgivningen, och mest vill gå och skjuta sig i huvudet ”bara” för att de blivit av med jobbet eller kanske hamnat i nå´t lätt ekonomiskt obestånd. En väldigt komprimerad förklaring är att det beror på vår individuellt ärvda och därefter självuppbyggda motståndskraft mot otur och olyckor.

Jag ska ta exemplet MIG och sedan ska jag berätta lite mer om mina tankar och lite mindre om hur man implementerar socialpsykologisk teori i praktiken:

Resilience: Alla medel som används för att bibehålla anpassning genom att reducera annars skadliga effekter, som åstadkoms av olyckliga livsupplevelser (Cohler)

Den olyckliga livsupplevelsen får symboliseras av min cykelolycka.
De skadliga effekterna som föds genom olyckan kan vara depression, uppgivenhet, minskad livslust, bitterhet, isolering.
Medel för att anpassa sig till rådande förhållanden kan vara att blogga, att ha en oskäligt glad och positiv inställning, att socialisera, att aktivt tillgodogöra sig kunskap kring vad som händer för att öka förståelsen och därmed kunna få ”ro i själen”.

So far so good.
Personligen har jag många skyddsfaktorer som hjälpt mig på vägen. Jag har till exempel haft en fin uppväxt, haft ”rätt” socioekonomisk bakgrund, utbildat mig länge, har ett stort nätverk och nära relationer till mina närmaste. Jag är frisk, har jobb, okej ekonomi och är dessutom en ovanligt glad, nöjd och tacksam skit. Jag tycker också att jag är rätt bra på att tackla bakslag. Med list och kunskap kommer man långt och man kan lura sig själv att tänka att allt är överkomligt även när det kanske inte är det. Kalla det förnekelse om du vill. Jag kallar det överlevnadsteknik. För min positiva livssyn ska fan ingen ta ifrån mig!

Under de snart sju veckor sedan mitt liv ändrades om, har jag haft några små dippar. De är lätträknade, dock. Överlag tänker jag att jag haft änglavakt. Jag kunde varit hjärnskadad, död, och bla bla bla – allt det där jag glättigt babblat om med min tannalösa Botoxfailade trut för alla som velat lyssna eller som låtsats tillräckligt bra.
Jag vet, jag vet. Du har hört det till leda. Jag kan riktigt höra hur irriterande jag måste låtit när jag kvittrat:
– ”Aaaah… Det kunde varit värre! Jag lever ju!” (smiley smiley smiley!!) där jag låg, hög på morfin, nedslagen i sängen med variga kompresser över ärrade käkar och sjuttielva stygn på hakan, läppen och i munnen. Positivt klämkäck så det stör!
En jävligt sorglig syn.
Märkligt egentligen att ingen flinat åt mina naiva ord med total avsaknad av självinsikt?
Jag hade nog gjort det. Jag hade nog garvat rått och sagt:
– ”Men kom igen! Kunde det verkligen varit värre?! Njä, du ser faktiskt rätt jävlig ut som det är! Du är av med typ en tredjedel av dina tänder och du lever på välling: skrynklig, sårig, ärrad. Om ett år kanske du kan säga att det kunde varit värre. Just nu ÄR det värre! Hur är det med verklighetsförankringen?”
Eller det hade jag ju inte sagt. Men jag hade definitivt tänkt det. Om jag sett mig själv utifrån, vill säga.

Som tur är har jag inte haft så många inre konflikter mellan Jennifer Realisten och Jennifer Optimisten, för Optimisten är den med högst röst som alltid hörs mest. Förutom idag. Jag undrar faktiskt var Optimisten håller hus, för nu är inte bara Realisten här utan jag har sedan igår fått högst ofrivilligt sällskap på Hjärnkontoret. Den gästspelande stinkande Pessimisten med sina långa ångestklor till fingrar är på besök idag. Men han ska inte stanna, så är det bara. Han är inte ens inbjuden, men det är sällan en äkta Pessimist. Pessimisten infiltrerar och lever jävel med ett hånflin på läpparna under tiden Optimisten i all ovetskap sitter och långskiter på toa, eller vad han nu gör. Borta är han i alla fall. Ersatt av sin absoluta motpol.

Man skulle kunna tänka sig att det finns ett visst mått av otur en människa kan ha, innan det liksom är nog.
Innan personen i fråga blir galen, ger upp eller så.
Ifall det är Någon däruppe som har missat att jag har uppnått den där magiska gränsen av Skitjagkanta, så vill jag upplysa om att gränsen är nådd och överskriden. By far!
Igår kom droppen som fick kamelen att svämma över.
Jag hade nämligen ett inbokat tandläkarbesök, vilket i sig kan vara märkligt att förknippa med något negativt åtminstone om man är jag.
För er som inte känner mig så väl, kan jag berätta att näst efter att

  1. Äntligen få gå på toa när man är riktigt nödig
  2. Åka på solsemester
  3. Äta en bit Dubbelnougat när man levt på välling i sex veckor

…så är kvalar tandläkarbesök in på plats 4.
Jag älskar att gå till tandläkaren!
Det kan ha att göra med att jag är Plackfascist och att jag normalt sett borstar tänderna typ fyra-fem gånger om dagen. Efter olyckan har den där lyckoförnimmelsen av att få gå till tandis försvunnit lite, kan man säga. Jag vill inte påstå att jag bävar för att gå till tandläkaren men jag vet ju att ett besök innebär fyra till sex sprutor i tandkött och gom plus pet- och grävtekniker. Nu för tiden är det heller ingen som säger att jag har fina tänder och jag tar så bra hand om dem, vilket annars brukade göra mig glad och stolt. Nu beröms jag mer för min kämparanda och på sin höjd för mitt läkkött som tydligen är rätt hyfsat för min ålder.

Igår var inget undantag. Jag höll gott mod och var nöjd över att ännu en av mina få kvarlevade, halverade tänder skulle räddas. Åtminstone smärtbehandlas. Hurra! I min lilla värld hade jag lagt upp värsta planen! Blev denna tanden fixad så fanns en liten möjlighet att kunna gnaga i mig något utan att likna en kanin. Tänk att kasta in ett popcorn och känna det krasas sönder mellan två bastanta (om än lagade) kindtänder! Åååå, vilken dröm…
Men tji fick jag.
Det enda som krasades sönder var min lilla illusion.
Fan då.
Efter typ sex sprutor som gjorde att det kändes som jag hånglade med insidan av en drakes strupe när jag kände efter med tungan, borde jag ju varit galet bedövad även i den sargade tanden. Men icke. Efter en röntgenbild konstaterades snabbt att tanden i fråga var sprucken från kronan, upp i roten, på två ställen. Beyond repair.
Tyvärr! Tack och hej och ut med liket.
Men eftersom jag, Stortruten, inte kan öppna flabben med någon reda, fick jag en tid för avlägsnande av tand först om två veckor tillsammans med en vänlig uppmaning att jobba upp gapet rejält.

Det här med mina tänder som droppar av en efter en är som Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” som förresten inte heter så längre (läs mer här om du är oerhört intresserad), fast omvänt! I hennes bok räknas de räknas ner i antal ”och så var de bara en”, men i mitt fall är det addition som är räknesättet. Kan nästan höra nyhetsankaret rapportera..

”Antalet stupade i strid fortsätter öka trots hjälporganens massiva insats. I den traumatiskt och ytterst lokalt drabbade zonen splittras De Vita fortfarande trots den tidiga reträtten från fiendelägret AsFalt. Misstanke finns kring infiltration och infekterade strider beräknas fortsätta pågå i dagar, möjligen veckor eller månader.”

Inte en tand till!
Helvete helvete helvete.

Ja, för dig kanske nio eller tio tänder inte spelar så stor roll. Känns lite som det kvittar när det handlar om mer än ett par, eller hur?
Men för mig känns det som ett hånflin och en spann kallt vatten över huvudet under tiden man blir rullad i tjära och fjädrar. Typ.
JA, DET ÄR PESSIMISTEN SOM TALAR!
Men jag är bara så jävla trött på att vara glad och pigg och stark och tuff.
Jag är inget av det, faktiskt!
Jag är bara jag. Och jag ville faktiskt ha kvar min tionde tand.
Ifall Någon däruppe inte förstod det.
Det räcker nu, tycker jag.
Det räcker så jättebra, tack så mycket!

höstMitt i all besvikelse och all bitterhet, all längtan efter mitt vanliga fartfyllda liv så finner jag mig själv. Lugnt och utan någon speciell tanke blickar jag ut genom fönstret. Jag betraktar livet, minut efter minut.
Kanske timmar.
Klockan är en uppfinning för ett annat liv. Ett vanligt liv när man har tänder och jobb.
Ute är allt stillsamt. Orange, gult, rött, brunt. Rönnbärsträd fulla av fåglar, äpplen som faller från knotiga grenar. En doft av skog och svamp.
Fuktiga löv som virvlar till och sedan blir stilla. En döende sommar.
En årstid jag brukar hata, lite mindre än vintern dock.
I år gör jag inte det. Hatar inte. Kan tolerera. Kanske till och med uppskatta?
Och trots att min tionde tand nu är dödsförklarad så vaknar Optimisten till liv, han som varit borta sedan igår och låtit Pessimisten härja fritt. Det tar inte lång tid förrän den elake jäveln är förpassad igen och jag kan sluta spilla energi på dumheter.
Som bitterhet och dåliga tankar. Som att tänka på vad som hänt om
Men om finns inte!
Det som har varit, har varit.
Nu är nu.
Och sedan är framtid.
Allt annat är oviktigt och flyktigt, som de färgglada höstlöven som lättsamt dansar på vår uppfart.
Kanske är detta inte en döende sommar. Kanske är det nu livet föds?
För all utveckling, all pånyttfödelse börjar med förändring.
Livets balans.
Och med ens känns allt lite, lite lättare… 

Annonser

DAGENS DALGÅNG VAR DJUP

”Och i kaoset talade en röst till mig och sade:
Le och var glad, ty det kunde vara värre.
Så jag log och var glad…och det blev värre!”
Förmiddagen bjöd på ännu ett tandläkarbesök. Det är tur att jag generellt sett gillar att gå till tandläkaren, och ännu mer tur att sprutor inte bekommer mig, för det vankas en enorm portion av båda en bra tid framöver. Framför allt är det tur att min kära vän Sofie jobbar där för då måste jag ju uppföra mig ordentligt och inte skämma ut mig! Hittills har jag lyckats riktigt bra, förutom när jag ljög och sa att det gick jättebra att dricka efter bedövning och efterföljande ingrepp när jag istället lyckades sagla ner mig själv, stolen och golvet för att underläppen hängde som efter en mindre stroke. Varför ska man vara så typiskt svensk alltid!?
Idag var det ovanligt jobbigt att gå till tandläkaren. Har nämligen besvärats av en o-tand (dvs såret efter en bortopererad tand) ett tag nu. Det värker så där irriterande när jag äter, sväljer, vilar. Och så kan man ju inte ha det, allra minst när smärtan från min spökande tand är ett minne blott efter en halv rotfyllning och ett förband. Till min nackdel mådde jag riktigt illa i morse. RIKTIGT illa. Så där så att man hela tiden kikar sig omkring efter det minst olämpliga stället att placera sitt maginnehåll på. Jag tror att det är alla tabletter jag proppar i mig, eller så är det helt enkelt bristen på vin som gör sig påmind. Jag är osäker.
Jag dog hur som helst lite invärtes när jag låg där, bakåtlutad och med obligatorisk haklapp på, i den galonklädda tandläkarstolen och fick veta att det där hårda jag känt i ett av de nio såren efter mina utslagna tänder inte alls var operationstråd som jag i min enfald trott. Det fanns nåt annat där. Benbitar. (Va? Vad då? Benbitar?!) Och inte en utan två flisor som stack ut lite grann. Jaha, inte konstigt att det gjort ont där! Hu.
Ännu mer hu var att få ut dem. Inte på grund av smärta, för efter tre laddningar från den massiva, kalla tandläkarsprutan så kändes det inte något. Nej, det sökte mig psykiskt helt enkelt, att det sitter benbitar fast i MIN mun, i ett äckligt sår som inte riktigt vill läka. Klart man inte vill ha benbitar där! Fast samtidigt var tanken på att dra ut dem dock allt annat än lockande.
För att referera till min egen klokhet så var det väldigt bra att jag låg där och kallsvettades och våndades under tiden tandläkaren skickligt tångade ut benflisorna, allt medan jag i tysthet upprepade mantrat att ”allt snart blir bra, allt snart blir bra, allt snart blir bra”. Det var skönt att sätta sig upp, benflisefri, och låta spänningen och ångesten skaka ut i händerna för att slutligen ebba ut i hissen där jag snyftade och fällde en tår eller två mot en varm och tröstande axel. Det var gött att blåsa faran över och triumferande åka hem, om än lätt illamående, i en skumpig bil med halvkassa stötdämpare.
Jag refererade till min egen klokhet, ja. Med det menade jag att det är bra att man inte vet vad som komma skall. För ungefär trettiotvå minuter efter att jag gav en lättnadens suck där uppe hos tandis, valde Monstersmärtorna från Helvetet att komma på besök, helt oinbjudna, och de hade en hel jävla armé med sig.
Att ligga utslagen på asfalten och spotta tandflisor efter en fet faceplant, att vakna efter en fyratimmars käkoperation med sår i hela munnen och längs käken eller att låta en akutläkare vålda ut var från ett infekterat operationssår under tiden man klamrar sig fast i armstöden på stolen för att undvika att följa sin impuls och skalla läkarjäveln är en BAGGIS, I’ll tell ya. Den här nya värken var verkligen Something Else. Om du någon gång klämt ut en bebis, så börja tänk på de jävligaste förlossningsvärkarna, de som är rena skära, brutala nervsmärtor, så förstår du vad jag pratar om.
Fast jag har inte haft nio månader och profylaxkurser på mig som förberedelse.
Ja, ni män kan för jämlikhetens skull visualisera århundradets Severe Man Cold Syndrome (mansförkylning) inklusive alla sinnesförnimmelser.
Jo, på riktigt!
Precis så illa var det!
Extra schmärtzen med dubbel topping!
VASSEGO!
Synd jag inte kunde tacka nej – då hade jag gjort det. Många gånger om!
Väl hemma tryckte jag – med läkares tillåtelse, vill jag snabbt tillägga! – i mig samtliga receptbelagda preparat jag kunde unna mig under tiden jag ojade mig och tyckte att världen är OND.
Den som påstår att smärta är ett annat ord för njutning är verkligen seriöst sinnesrubbad.
Lamslagen av allt det onda hamnade jag sedan i horisontalläge, allt medan smärtinvasionen bekämpades av alla dessa fina droger som sakteliga gjorde sitt jobb.
Jag som är helt emot droger, förresten. Tar knappt en Alvedon en gång om året. Nu kan jag FASS utantill och har ett halvt apotek med allehanda piller av varierande kaliber som jag mer än gärna petar i mig, på hemmaplan. Alltid en tablett i bakfickan, som backup. En äkta junkie?
Ja, herre min je. Tänk vad en handväska i ett cykelhjul kan förvränga ens personlighet, va!
Jennifer Qvick, aktiv anti-drog-ställningstagande soctant?
Pyttsan.
Här är det jag som tigger morfin och Tramadol från restriktiva läkare med skeptiska ansiktsuttryck, allt för att fly smärtan ännu en stund.
Ack, denna dekadens!
Någon timmes vetekuddsvila senare var det hur som helst återbesök hos Käkkirurgen. Funderade starkt på att strunta i det men Gud ville annorlunda.
Nä, jag bara skojar så klart. JAG ville annorlunda, så jag åkte in. 🙂
Hög som en tomte på allt morfin satt jag sedan i väntrummet hos Käkkirurgen och försökte se oskyldig ut. Gick så där bra. Jag tror att jag stirrade lite för mycket och försökte agera Normal. Gick inget vidare. Receptionisten satt snett och log mina uppgifter och Festis,  balkongbarn.
Typ så.
Eller hur! Man fattar inget.
Misströsta inte, det gjorde inte jag heller!Hela jag skakade där jag satt i väntrummet: fötter, händer, mage, huvud…ända tills jag argt tittade på dem som för att tvinga dem att sluta.
Och insåg att de skakar inte alls!
Men det känns ju så?
Som att jag skakar.
Märkligt.
Tänk vad små tabletter kan ställa till med!
Men vad gör man inte för att slippa smärta.
Kikar mig omkring i väntrummet. En del patienter. En receptionist som tittar upp och ler lite. Hon vet vad jag heter, det sa hon innan. Behövde inte visa leg.
Tankar som
”Fan-de-ser-att-jag-är-helt-konstig-i-huvudet-öööö-vad-jobbigt-varför-är-stolen-hal-och-tänk-om-han-den-gubben-tror-att-jag-BRUKAR-vara-så-här-konstig!”
gjorde att jag helt plötsligt hör mig själv säga, rakt ut i väntrummet:
– UH, jag gillar inte att ha så här mycket tabletter i kroppen, man är ju inte van.
Precis som att nån annan patient brydde sig!
Och precis som att de inte bryr sig mer NU, när jag tydliggjort något som antagligen bara uppspelades i mitt huvud!
Dumt. Dumt. Dumt!
Har man ingen vana av att putta i sig för många starka tabletter så låter det här säkert rätt kul! Det är till och med ganska underhållande att skriva det nu så här i efterhand, ska jag villigt erkänna. Men det var det INTE när man upplevde det live, kan jag säga.Man ska vara glad för två saker, konstaterar jag nu, även om det sistnämnda bär mig emot:
1. Att man inte vet vad som komma skall
2. Att det finns legalt knark som gör det som komma skall lite mer lätthanterligt.
 Och med det sagt så checkar jag ut, en dag klokare och två benbitar fattigare!